Filmerna, sexismen: mänskligt

Filmerna. Igen.

Privat sexism.

Är vi mänskliga som skäms?

Ja.

***

Det visar sig att sambon har fått något erbjudande om gratis film från en filmklubb i en månad. Det är en av anledningarna till att vi har haft så bra filmer här hemma ett tag. Då jag hyr, oftast på känsla, kan kvalitén skifta: det kan vara dåligt och uselt.

De två senaste filmerna jag avnjutit var riktigt bra.


Idel kända namn?


Farsan kändes bekant, på grund av att det var samma skådespelare som i Jalla Jalla. Den var bra, i alla fall. Rolig. Inte lika rolig som Jalla Jalla, men minst lika pinsam och exakt lika obehagligt realistisk. Filmmakaren Josef Fares har en känsla för att fånga situationer, det kan se krystat ut, det kan se idiotiskt ut, men det är alltid verkligt. Det är dock en feel-goodfilm, så man behöver inte vara oroad för att få något att sova dåligt av. Min kritik riktar sig nog mest mot det faktum att filmen är rätt moraliserande, även om jag inte har problem med tanken att man ska vara ärlig mot sig själv.

Jag tror även att en av mina svenska favoritförfattare fått med en bror i filmen, Khemiri, som skrev den makalösa Ett öga rött, samt Montcore. Lysande böcker. Läs!

***

Farsan kändes bekant, på grund av att det var samma skådespelare som i Jalla Jalla. Den var bra, i alla fall. Rolig. Inte lika rolig som Jalla Jalla, men minst lika pinsam och exakt lika obehagligt realistisk. Filmmakaren Josef Fares har en känsla för att fånga situationer, det kan se krystat ut, det kan se idiotiskt ut, men det är alltid verkligt. Det är dock en feel-goodfilm, så man behöver inte vara oroad för att få något att sova dåligt av. Min kritik riktar sig nog mest mot det faktum att filmen är rätt moraliserande, även om jag inte har problem med tanken att man ska vara ärlig mot sig själv.

Jag tror även att en av mina svenska favoritförfattare fått med en bror i filmen, Khemiri, som skrev den makalösa Ett öga rött, samt Montcore. Lysande böcker. Läs!

Den andra filmen hade jag aldrig valt själv, och det är bland annat därför jag älskar min tant, hon kompletterar mig! Coco Chanel var ett namn jag hört i periferin, som jag vagt förknippade med mode eller parfym eller smink – typiskt tjejgrejer alltså, sexistiskt nog. Det var bara att stirra in i megatv-n och förundras. Jag kritiserar ofta kommersialiserad kultur, men man ska veta att jag är en gigantisk konsument av densamma. De flesta filmer jag ser är gjorda i eller av Hollywood, många böcker jag läsa är hypade bortom förståndets gränser o.s.v., just det kan vara en anledning till att jag faktiskt uppskattar andra kulturyttringar också, det ena utesluter inte det andra, typ.

Den här filmen, Coco livet före Chanel, var fransk, vilket märktes. Den är inte gjord efter den något uttjatade amerikanska malen. Filmen tilläts beröra, och jag var tvungen att blunda vid ett par tillfällen. Människor och deras beteenden…



Audrey, tuff som satan!


Jag gjorde också en reflektion angående just det. Mer om den sen.

Filmen var bra. Mycket bra till och med. Audrey Tautou, från Amelie från Montmartre bland annat, är lysande som Coco – inte för att jag vet någonting om hur hon var på riktigt, men det känns äkta i alla fall.

Amelie från Montmartre är för övrigt en film som alla ska se, romantisk fantasy i fransk miljö. Pinsam för idioter som mig, men också varm och busig. Perfekt beskrivning av den filmen skulle jag vilja påstå.

* * *

Ja. Min slutsatts, 100 000kronors svaret. Då jag ser filmer, och måste ta bort fokus från tv-rutan, beror det alltid på någon människa som gör något helt naturligt, men personen gör det med den oöverträffliga dumhet som bara människor klarar av. Det kan vara därför jag drar mig till filmer där människan inte är viktig, där kulisserna drar bort fokus från det människotillverkade vansinnet. Det känns som att många kan känna igen sig i en sådan beskrivning. Kan det bero på att vi känner igen oss själva i dårskaperna?