tjock Chuck jävla Billy!

TjockChuck! Världens tuffaste indian!



Då man kikar på listan över mina favoritsångare ser man ju helt klart att heavy metal är genren jag plockar sångarna ifrån. Egentligen är det inte så konstigt. Många sångare i den genren är briljanta, och makalöst underskattade av obegåvade människor. Det finns sångare i hårdrockgenren som givetvis skull platsa på listan, om jag bara gillade deras musik på samma vis som jag gillar heavy metal. Och hey, det gör jag inte. Fuck off!

Däremot finns det en sångare som figurerar i den lite hårdare thrash metalskolan som jag anser vara en av världens bästa. Givetvis underlättar det faktum att den musik Testament spelar är hur bra som helst, men förmodligen hade jag gillat Chuck Billy om han sjungit i något annat band, men jag hade antagligen inte gillat honom lika reservationslöst. Man kan ju inte blunda för det faktum att musiken och sången kompletterar varandra – en sångare som… S L Coe är inte världens bästa sångare - men då han sjunger med Scanner och Angel Dust är det magi.

Jag har alltid gillat Testament. Jag vill minnas att jag inhandlade debuten the Legacy efter att jag sett musikvideon till Over the wall. Eller om det var Trail by fire? Hur som haver köpte jag skivan och sen var kärleken ett faktum.

Jag gillade att han skrek på sedvanligt thrashmanér, men samtidigt kunde bjuda på snygg sång. Alone in the dark är så jävla häftig med sina halvtoner i refrängen. Det låter lite kusligt, som sig bör, och det är hur hittigt som helst. Hela första skivan är hittig. Även andra skivan, New world order, är en fantastisk skiva med kanonbra sång.





ChuckTjock! Passa dig! I sveriga har vi planerat att beskatta Chuckisar. haha...


På Practice what you preach, en skiva som är inspelad live i studion, har han dessutom fått mer botten i rösten, om det beror på den underbara produktionen eller hans egen utveckling har jag ingen aning om. Who cares?!? På den skivan fick vi Testaments första ballad, the Ballad, som för övrigt är en lysande titel på en ballad. Han klarade även av sådan smörsång med bravur.



Jag gillar egentligen alla deras skivor, Souls of black är bra, vad folk än säger. The ritual är trög, men den sitter där den ska. Det är väl även deras mest kommersiella skiva. Chuck glänser naturligtvis i låtar som Electric crown, So many lies, eller varför inte balladen Return to serenity? Men han är inte bara en bra sångare på skiva, han är en bra livesångare också. Jag har både hört det själv ett par gånger och tagit del av liveskivor. Favoriten är Return to the apocalyptic city.

Low är bra, och death metalskivan Demonic visar med uppenbar tydlighet att killen äger även som sångare i de brutalare kretsarna.

Och så vidare. Alla som läst om mina ”viktigaste skivor”, som jag skrev om för någon månad sen, vet att jag har the gathering högt uppe. Det är givetvis mycket tack vare Chuck.



Tydligen provade han sjunga för Sepultura en gång i tiden. Tack för att han inte blev sångare i det bandet. De är numera inte ens en skugga av sitt forna jag, samtidigt som Testament fortsätter att övertyga på skiva.

Chuck FTW!