Slash - boken. Lite åsikter om Guns... ja. Droger finns med i bilden.

Mannen, hatten

Slash av Slash och Anthony Bozza är boken om gitarristen med cylinderhatten som spelade i vad som ett par år var världens största rockcirkus. Det kanske inte spelar någon roll, men i alla fall översättningen känns otroligt slarvig – en massa bokstäver har fallit bort, på många ställen måste jag stoppa läsningen för att inse att det saknas ord också. Störande.

Läsningen i sig är annars underhållande. White line fever var rolig för att Lemmy delade med sig av sig själv på sitt humoristiska sätt; The Dirt var rolig och väldigt sorglig på ett naket sätt, men där fick vi höra hela bandets (Mötley Crüe) version, här är det endast ett perspektiv, Slashs. Den har fler likheter med The Herion Diarys av Nikki Sixx, men är inte alls lika mörk och utelämnande – den boken utspelade sig förvisso endast under en begränsad tidsperiod, den här pågår från tidigt 70-tal till 2007.

Det jag kände från början av läsningen var att Slash var den där galningen som ändå hade ett hjärta. Jag vet inte om det stämmer, han verkar vara lite mer reserverad än andra som skrivit utelämnande memoarer. Jag får för mig att han väger ord, men det kan ha att göra med att jag läst intervjuer med karln efter denna bok, och insett att det finns ganska mycket som inte stämmer, eller som är helt utelämnat.

Om man bortser från det är det ändå en rolig läsning om en kille som kom att bli ganska stor. Det är resan från barndomens flummiga period, till den ungdomliga, sökande människan som skulle hitta ett instrument för sin kreativitet – gitarren, och göra den till en del av sin personlighet, och samtidigt ha hela världen vid sina fötter.

Omslaget

En del saker i boken är galna, inte bara beroende på de kopiösa mängder droger som passerar genom läsningen, utan även för det som faktiskt hände musikaliskt. Jag hade ingen aning om att Slash hade lösa planer på att gå med i Megadeth. Vilken jävla syn! Jag hade älskat det!

Men boken är i mångt och mycket en uppgörelse med Guns ’n’ Roses, och då speciellt Axel Rose. Jag ska inte säga att det inte är kul att läsa, för det vore en lögn, men just där det handlar om Axel känner jag som starkast att texten är tillrättalagd. Det är garanterat mig det är fel på, men jag får inte bort känslan – och vem är jag att döma honom i så fall? Jag hade gjort exakt samma sak, inbillar jag mig.

Hur som helst är Slash ändå en rolig läsning om man gillar bandet, får jag förmoda. Jag tog fram min enda Guns-vinyl – Use your illusion 2, och lyssnade på den då jag läste om inspelningen av den skivan. Jag är inget större fan av bandet, men de skapade ett par odödliga stunder, det förnekar jag inte. Boken fungerar alltså även för oss som inte gillade det då det begav sig. Jag var mer inne på Mötley Crüe och Skid Row på den tiden, i den genren, och har starka minnen av incidenten där Vince utmanade Axel på boxning, det omnämns inte i boken.

Det är något jag måste lägga till, det är faktiskt lite som att gräva bland sina egna minnen då han beskriver saker som jag faktiskt kommer ihåg, men såg från mitt perspektiv. Kul! Har du hundra kronor över, och gillar att läsa om depraverade människor, då ska du läsa den här boken. Du kan göra det bara för att få lite insikt i hur musikindustrin fungerade, och varför den dödade så många människor. Rättslöshet och girighet får ett helt annat perspektiv då man ser det framför sig.

Läs!