Rock'n'roll city

Jag hade en märklig dröm.

Jag var mitt ute i en oändlig natt som bara vägrade ge med sig. Mörkret klädda hela den värld jag såg med förlåtande skynken. Det var inte tyst, ljud fanns hela tiden och det var ett angenämt ljud - som om jag omgavs av den musik som jag oftast väljer att avnjuta då jag inte svävar i drömmarnas märkliga verklighet.

Jag kunde inte röra mig, inte fysiskt, men jag var inte stilla, jag flöt eller föll – det är osäkert eftersom jag inte såg någonting och eftersom att min kropp kändes behagligt frånvarande.

Är det så det känns att äta flugsvamp, kommer jag ihåg att jag hann tänka innan ljudet runtomkring mig fick en fastare form, om nu ljud kan få fastare form.

Det var musik. Och vilket sväng! Vilket gäng. Jag såg de spela framför mig och jag insåg att jag var död.

Heja Ronnie, din sånginsatts var makalös; Marcel Jakob, ingen spelade bas som du; Cozy Powel, dina trummor kan få ett lik att dansa och med Tommy Bholin på gura… Varför bildade ni inte ett band då ni levde?

Jag vill aldrig mer vakna.

Åsa Linderborg. Hon säger alltid det jag tänker, men hon säger det lite snyggare.

För övrigt:

God morgon

Men snälla, låt mig slippa se de döda igen.

Alla dog

Vem fan ska vi skylla på? Naturen har inget samvete. Uppenbarligen inte människan heller.

Alla dog, här var det människor som gjorde det.

Jag bara undrar, hur länge ska vi blunda? Vad är självändamålet med att tillåta våld så länge man inte ser det? Idioti en masse? Lösningen har aldrig varit mer frånvarande. Våld är vuxna människors lösning på vuxna problem. Kanske är det vuxna det är fel på.

Varför kan inte detta vara en dröm? En dålig dröm som jag kan få vakna upp ur? Varför bestämmer människor att andra skall dö? Vad är det för fel på er?