Vindelrökt skinka, salt, Ghiblifilmer och lite mysig samlagsmusik

Idag i Västerbotten kan de som befinner sig där skatta sig lyckliga – de har Vindelrökt skinka. Ingen som har smakat den skinkan lämnas oerörd. Den är rik på allt som en rökt skinka ska vara tik på, and then some…

Dårar som tror att Scans egna produkt fungerar är inget annat än dårar. De som vänder sig till andra märken, som kanske bröderna persson, eller Lönneberga eller vad fan som helst med ett bondaktigt klingande namn, de är de mest lurade i denna soppa. Tar man ett namn som skall låta bonde, då kan man ge sig fan på att det inte har det minsta med bönder att göra. Fakta. F A K T A.

Nej, den Vindelrökta skinkan har jag sökt en ersättare efter nere i stockholmstrakten sen jag hamnade här. Jag har letat och provat, och många gånger har jag tänkt: varför blir jag inte vegitarian. Det är det bästa alternativet. Men vindelrökt… Receptet är givetvis hemligt, annars vore det larvigt. Men jag anar enris – å andra sidan, vad fan vet jag om rökning av skinka?

De har en god ost, gjord i Burträsk. De, Västerbotten alltså, har världens bästa hockeylag – med enda minuset att de just nu spelar i div 1. De hade mig… (vänster-botten alltså)

Nej. Nu lämnar vi den gudanådade skinkan. Befinner ni er norr om Sundsvall lär skinkan finnas, med lite tur, unna er det. Annars är det ni som får ta på er dumstruten, och jag som hånar. För evigt, för alltid…

Angelina, inte ens hennes skönhet kan dölja hur ful salt, filmen, är - men ingen hade väntat sig det.

Jag har kikat på film. Ska ni se en film, se då inte Salt. Vilket jävla slöseri med allt. Jag tänkte: ah, hjärndöd ”Bournaktig film”. Det var en film om hur Sovjet skulle återta sin roll som, ja, vad fan det nu var för roll. Världshärravälde? Typ. Filmen var förutsägbar, vilket jag hade förväntat mig. Den var dum, vilket jag hade förväntat mig. Men den var också tråkig och obegåvad. Det var jag inte helt beredd på. Skit i den. Lita på mig.

Jag såg en annan film i helgen. Den ska jag se om eftersom att jag somnade just innan slutet. Det var en av de 16 StudioGhiblifilmer/besläktade Ghibliproduktioner jag har samlat på mig. Only yesterday. Om någon undrade.

Jag tänkte skriva lite om ett par andra filmer från det bolaget. Den första filmen jag såg var Det levande slottet, men jag såg den sent – långt efter att den gått på svenska biografer. En otroligt vackert målad fantasyfilm. Filmen är snäll samtidigt som den fantasi som regissören Hayao Miyazaki blandar in som egen fantasi. Jag har inte läst boken som filmen är baserad på, men jag känner ändå igen StudioGhiblis egen prägel – nu, efter att ha sett en massa av deras filmer alltså. Jag har en dotter, och det finns en version med svensk tal. Jag älskar det, för Ghiblifilmerna har varit min dotter favoriter sedan första gången hon såg Min granne Totoro.

Det levandet slottet handlar om flickan Sofi, vars svenska röst görs av komikertjejen Vanja Rosenberg. Demonen Calcifers röst görs av Johan Ulveson, och det funkar bra. Sofi råkar korsa vägar med trollkarlen Hauru (Howl på engelska – men man ser dem på Japanska, capice!), det leder till att ödeshäxan lägger en förbannelse över den unga kvinnan. Hon förvandlas till en gammal kärring och kan inte berätta det för någon. Vill man ha en västerländsk referens: Stardust av Neil Gaiman. Snäll, men inte lika tillrättalagd som Hollywoods version av den filmen. Blä.

Slottet lever!

Sen såg jag Spirited Away. Först då svt hade en animespecial, jag somnade dock innan slutet – och jag är inte helt säker på att Ghiblis filmer kan beskrivas som anime, som är en egen genre i Japan, en genre där stillbilderna är en stor del av filmerna – tänk fattigt – hur löser man det problemet, tänk konstpauser, det har blivit en grej att skapa med hjälp av deras regler. Det är anime. Ghiblis filmer är bara helt vanligt underbart tecknade filmer.

Spirited Away är en kavalkad av fantasi. Världen som flickan Shihiro hamnar i då hennes föräldrar sättar sig för att äta i en övergiven nöjespark, full med mat, är överväldigande. Filmen sägs behandla någon slags: jag ska flytta och har ångest-syndrom. Fuck you. Det är en fantasyfilm. Visst är det en resa i märkligheter, men tolkningen kan lika gärna vara: fantasirik och snäll, vilket är ett genomgående tema för Ghiblis filmer. Aldrig ondska, alltid människor (även om det i dessa filmer är andar och andra overkliga härligheter), det finns inga korkade motiv, bara vänliga och uppoffrande människor. Tänk om det väl vore så, att folk tänkte på andra utan att göra sig själv till gud… De som begår onda handlingar i Ghiblis filmer är oftast ändå människor, vilket gör ondskan mänsklig, vilket gör den trovärdig – trots andar och spöken.

Spirited Away

Spirited Away är, som sin föregångare, det levande slottet, otroligt vackert tecknad. Om Disney kunde göra filmer som dessa vore det ett under, men det kommer aldrig att ske, de har en sak i skallen, pengar. Här är det en annan sak som får ta platts: historien, handlingen och, tja, färgerna. Min sambo brukar påpeka att Ghiblifilmerna oftast har existerande och väldigt verkliga blommor och växter. Sånt tänker man inte på, om man inte vet hur dessa blommor ser ut – och det är bara en av hur många små underbara detaljer med Ghibli. Ska jag ge filmerna sifferbetyg hamnar det på två femmor.

Vill ni se en bra film, och inte önskar idioti, välj då Ghibli.

Nu så, 14 filmer kvar att avhandla. Inge mer Salt bara…

Min dotter ( och hennes föräldrar) älskar musiken till Ghiblis filmer. Just de här två filmerna har kanske inte de bästa låtarna, men det finns bra musik...


Skön musik


Dotterns favorit. Magiskt!