Viktigaste skivan, för mig, nr 9 - nu lämnar vi hårdrocken ett tag

Jag kollade igenom de valda skivorna och det slog mig rätt hårt att det bara är metal av olika slag. Jag lyssnar faktiskt på annan musik också även om just hård rock är det bästa jag vet. Det handlar inte bara om gitarrdriven musik.

På slutet av 90-talet hade jag gått igenom en 4:a årig heavy metal /power metalera. Det var Rhapsody, Gamma Ray, Nocturnal Rites, Helloween, Symphony kryss och så vidare och så vidare, för hela slanten. Man skulle kunna säga att jag ruttnade lite på genren, inte för att jag ogillar den, tvärt om, men man kan inte bara leva på godis, så att säga. Så där satt jag på en fest och helt plötsligt tyckte jag att musiken i högtalarna var ganska skön, trots att det var hip hop – och trotts att det inte var Cypress Hill, som jag av någon anledning fattat tycke för. Jag frågade vad det var för en artist, Dr Dre. Ok Fine, jag köpte hans senaste skiva, Chronic 2001 och fastnade. Det fanns någon suggestivt och släpande över musiken – som om musiken var hypnotiskt på något sätt. Jag hittade en massa favoritlåtar på den skivan och började kolla vilka som pratade/sjöng i de. Ett par namn kände jag igen, Snoop Dog har aldrig varit en favorit, ALDRIG, men jag kan gilla ett enstaka spår – dock insåg jag att jag var på rätt spår att dissa snubben då han gjorde en duett med Justin Timberlake. Vilket jävla skämt. Kan ingen döda Britneys gamla toyboy? Jag HATAR hans Michael ”pedofilen” Jacksons rip-offpop. Kräkvarning de lux.




Om denna snubbe kan bli sexsymbol finns det hopp för mig med!



En av snubbarna på skivan hade ett jävla flow, han som sjöng refrengen i Forget about Dre och gästade på två spår till. Eminem. En för mig helt okänd artist fram tills då.

Jag trodde att killen var färgad, precis som alla andra på Dre-skivan. Jag köpte Eminems just utkomna The Marshall Mathers LP, och undrade varför han hade en vit snubbe på omslaget. Jag undrade i ett par sekunder innan jag sket i det. Skivan var helt jävla fantastisk. Det var en ganska ny erfarenhet för mig, jag vet hur en rockskiva är uppbyggd, men det här var annorlunda. Jag tror att en stor del av min vurm för musiken kom av att det var helt annorlunda. Sen lyssnade jag på plattan nästan oavbrutet under den sommaren. Ja, med undantag för Bloodthirst av Cannibal Corpse, som också kom då någon gång.

Många av gästartisterna har jag kollat upp och fastnat för i efterhand, speciellt han som sjunger på skivan galnaste låt: Remeber me, Black trash, the autobiography of Kirk Jones, är den bästa hip hopskivan som gjorts, men jag håller ändå Marshal Mathers LP högre, den var min första riktiga kärlek utanför kaggarna jag var uppvuxen med, och det är ganska imponerande, av både mig och skivan.



Förvirrande för en okunnig gammal Umeåit!


Musiken då? Jag höll första spåret, Kill you, och sjuan The way I am samt Didoballaden Stan som skivans toppar. Sen är det ganska jämt mellan resten av låtarna. Jag gillade nyinspelningen av Bitch please II, Who knew och även första singelvalet The real slim Shady.



Jag hade ett tag allt killen spelat in, demosarna från innan genombrottet, fullängdarna och ett par av de skivor han gästade på. Problemet med Eminem är att han håller en ganska ojämn standard, the Marshal Mathers LP och debuten får ses som lysande undantag, sen är det ganska mycket utfyllnad på hans skivor. Om man ser D-12s debut som en Eminemskiva är den lite över hans valiga standard (deras andra skiva var ännu bättre), The Eminem show är bra, men ojämn. Mycket av Eminems styrka ligger i hans flytet då han rappar, och i texterna, som brukar vara sylvassa, eller dråpliga – helt enligt vad jag önskar i vanliga fall.

Titelspåret till filmen 8-mile var svängig, men fullängdaren som kom efter filmmusiken (som var mediokert) var en besvikelse; hip-hopen var ganska politisk under den här tiden, Bush hade invaderat Irak och Afghanistan, lagar började trakassera vanliga människor, men Eminem gjorde bara en låt som verkligen handlade om skiten, och då blev jag lite sur, killen som alltid retat etablisemanget, lade sig ganska platt för dem. Visst var Mosh en bra låt, men allt för ensam – ändå var Encore en bättre skiva än Eminem Show.




Eminem, berömd för antibögtexter, tillsammans med känd gay. Underbart! Böghatare, ta era liv!



Relapse var en besvikelse, han hade varit borta från scenen så pass länge för sina missbruksporblem och sorg på grund av vännen Proof (Deshaun Holton) från D-12, som skjutits till döds.

Jag har inte ens lyssnat på hans senaste Recovery, men jag har blivit rekommenderad att göra det.

Nu för tiden är det, i vanlig ordning, de lite mer brutala artisterna jag lyssna på. De kvinnofientliga nördarna som skryter med stora bilar och hur de behandlar tjejer var jag aldrig riktigt inne på – visst kan jag hantera det, jag är uppvuxen med Mötley Crüe trotts allt. Imortal Tecniques politiska aggressioner passar mig bättre.

Och du Eminem, eftersom att du forsätter med att försöka upprepa succén du hade med Dido och låten Stan, kan du inte låna ut lite tid åt Laleh, jag tror ni skulle kunna skapa mästerverk tillsammans!



Hur som haver var Marshal Mathers LP en vändning för mig som jag behövde. Och vad folk än säger om den, den sålde 19 miljoner ex fram till 2005 (jag ids inte leta efter färskare siffror). En modern klassiker helt enkelt.


Bonus: från Sticky Fingaz debut, med Eminem, givetvis.