Idag: Auberon, Close-up, Cradle of filth, Aleph förlag och mysig skräck

Jag som finnig 20-åring



Tänkte skriva om Auberon, men jag insåg att det inte fanns så mycket mer att skriva än följande: Auberon har återigen gått skilda vägar med gitarristen Christer Bergqvist. Anledning är inte de vanliga: osämja eller dylikt, utan det faktum att Christer ska bli pappa och att han då inte kommer att ha den tiden som krävs för att repa i ett band på andra sidan landet (Udevalla-Stockholm-Umeå, många resor skulle det ha blivit). Ingen ersättare finns än så länge. Känner ni er manade att söka till posten som gurktraderare, är det bara att lämna e-postadress här under.



Legenden! FBK



Han har tydligen också hoppat av ett av de andra två banden han spelade i, Sadistic Grimness. Han spelar alltså bara i Grief of Emerald numera. Lycka till med det och kommande familj, säger jag!


Det ena leder till det andra…

Jag håller på att läsa i nya Close-up.

Nu får det fan vara nog! Den där satans intervjun som står på sniskan i början av varje nummer retar mig något jävulskt. Skärpning. Det är bara irriterande! Det stillistiskt sämsta någon någonsin kommit på i den tidningen.

Annars gillar jag innehållet i tidningen. Framförallt just den intervjun (Cradle of filth) som de pretentiösa fåntrattarna lagt ner på sidan. Innan jag går vidare vill jag fan veta vad meningen med det är? Det vinner knappast nya läsare, de som är intresserade köper tidningen med tanke på vilka band som är med. Är det något speciellt med just de grupperna som får ligga ner? Berätta i så fall det för idioter som mig, så jag slipper störa mig på det.

Jag gillar egentligen inte Cradle of filth, men jag gillar att läsa intervjuer med bandet – jag hade samma relation till Nirvana en gång i tiden, sångaren är ett geni, men musiken är usel. Eller hur Joy!??!!! Dani Smuts är påläst och säger intressanta saker som jag sällan håller med om, men ofta tycker är kul at ta del av. Idag pratar han lite om viktorians skräck från 1800-talet. Jag är jävligt begränsad i mina kunskaper om sådan litteratur, men den här gången var det idel bekanta författare. Bland andra Sheridan Le Fanu, Poe, Milton och Guy de Maupassant.



Joy, på valfri festival


Det leder mig till bloggen som drivs av Aleph förlags gamla kung. Bloggen är spängfylld med vetenskap och kritik mot oseriös sådan. Jävligt kul att läsa, men han har uppdaterat den lika ofta som arbetsfömedlingen gjort en människa lycklig. Då Aleph var aktivt, var det mitt favoritförlag i landet. De gav ut böcker med husgudar som William Hope Hodgson, vars bok Huset vid avgrunden (fakta och fantasi) är en gjuten skräckklassiker. Aleph släppte en samling vid namn: Rösten i mörkret. Howard Phillips Lovecraft fick en bok släppt, och den saknar jag tragiskt nog. Är det någon som vill sälja Sökande efter det drömda Kadath till mig, säg till! Jag MÅSTE ha den.

Vi fick även ta del av Bram Stokers ”läromästare” Sheridan Le Fanu, som jag har stavat fel om tidigare, Grönt te, hette den. Sen kom samlingar, och det är ta mig fan nästan bara bra skit! Jag köper en bok från dem lite nu och då.

Karln (Alephkungen) ska ta tag i sitt skrivande, så kanske har vi något att se fram emot från Aleph, vi HAR något att se fram emot på hans blogg. Har man lite att göra kan man läsa om det krig han fört mot oseriösa forskare, och diverse annat löst folk. Underhållande så det förslår!

(tillägg: han kommenterar denna text på sin blogg, läs, så klart)

Och det var det om det.