Senaste Sweden rock och lite missbruksproblematik

En staty!

Efter att ha bläddrat i senaste sweden rock har jag fått ett par aha-upplevelser. Som vanligt måste jag tillstå.

Redaktören Martin funderar lite runt hans yrkesmässiga relation till de rockstjärnor som dött nu på slutet, och konstaterar krasst att hans största fruktan är att de ska dö just innan tidningen ska ges ut – då kanske de inte hinner skriva något om den döde hjälten, vem det nu kan vara, och casha in på det.

Jag är inte det minsta cynisk då jag skriver det. Att ha ett arbete handlar ofta om att vara lojal. Man är lojal mot sin chef, mot sin bransch och mot sina kollegor. Vi är människor. Vi är oftast väldigt trevliga. Att casha in på Dios död, tillexempel, kan i det här fallet betyda att tidningen får möjlighet att hylla den hjälte som dött med anekdoter som endast en samling journalister, vars liv i mångt och mycket handlat om att avguda just dessa hjältar. Nej. Jag är inte cynisk. Jag är vaken.

Jag bryr mig inte. Jag läser hårdrockstidningarna för att det är kul. Att någon tjänar pengar på det är något jag önskar, så att tidningarna inte skall läggas ner.

Han ställer en annan fråga som jag dock kan besvara: då han pratar om akutläkarna som tar emot söndertrasade patienter, och hur det kommer sig att de klarar av sina jobb. Alltså, missbruket av läkemedel inom vården är gigantiskt. Att ta valfri opiat för att ta det värsta av ett arbetspass, är jättevanligt. Det är dock ganska tabu att prata om det. Det är ju ändå läkare och doktorer vi pratar om.

Det jag tar med mig till morgondagen är dock trots allt nyheterna att Testament går in i studion för att spela in sin nya skiva.

Och att Mike Portnoy äntligen ska få jobba med en bra sångare: Russell Allen.

Sebastian Bach ska spela in nytt. Jag är inte nyfiken. Han får överraska mig.

…just att rockarna har börjat falla av stolen i en exponentiell takt, det känns ganska självklart – rockstjärnorna är väl alkoholister och narkomaner allihopa. De har inte direkt vårdat sina kroppar…