O helga vansinne - och en platt näsa

Man måste tänka längre än Nicos näsa!

Jag bor i Upplands Väsby. En håla som har lite att erbjuda och mycket att skämmas för.

Det som jag gillar med den här hålan är skivbutiken som heter Skivdraken. Jag köper alla mina skivor där. De har ett gediget hårdrocksutbud och personalen är trevlig och kunnig – i stick och stäv med alla andra affärer som ligger runt de asfula fascistblå byggnaderna som utgör Väsby - centrum.

Hur som helst är musiken en annan sak jag gillar med byn, här finns hårdrockshistoria som inte går av för hackor. Många är de band som har Väsby at tacka för minst en medlem – ibland ett helt band.

Sen finns här faktiskt trevlig natur. Jag och dottern ägnade flera dagar under sommaren till att traska fram och tillbaka mellan Kairo och Runby – här existerar begreppet ”Run by” shooting. Alltså, inte Kairo i Egypten… Här finns en liten mälarvik som folk åker till från när och fjärran för att avnjuta. Det ligger beläget en bit från redlighet, så vägarna är krokiga, men naturen är vacker, rogivande och framför allt, som all natur, den är avstressande. Sa jag att den var vacker?

Hur som haver.

Anledningen till att sverige har ett så brett musikutbud är givetvis en direkt följd av att sossarna en gång i tiden såg till att det fanns tillgång till musiklokaler för ungdomar. Jag själv tillbringade en ansenlig tid på ungdomsgården Athena på Ersboda i Umeå. Där lärde jag mig spela musik, där gjorde jag mina första spelningar – och så vidare. Typiskt socialistiskt. Alla som hade ett band blev nog inte rockstjärnor, men det är många som har betalat tillbaka till landet – det svenska musikundret är inte så mycket ett under som frukten av socialism och solidaritet. Min pappa var ensamstående pappa med mig då det begav sig. Ungdomsgården var ett perfekt tillhåll då han jobbade kväll. Jag är otroligt tacksam för att det fanns.

Anledningen till att jag började engagera mig politiskt var faktisk till stor del en frukt av att borgarna bestämde sig för att lägga ner ungdomsgårdarna i Umeå. Ung vänster fick det bli, och på mitt initiativ tog vi den fajten – och vann. På den tiden förstod svensken sig på solidaritet, på den tiden var inte Big Brother synonymt med någonting annat än fascism – som det borde vara även nu.

Det finns fortfarande replokaler för svensken. Men i och med att partier som sd som anser att all kultur som inte är god skall bli av med sitt stöd – samt borgare som anser att all kultur skall vara vinstgivande, kommer sånt att försvinna allt eftersom. Skattesänkningarna kostar. De som får betala är alltid de som inte har tillgång till makt (pengar) eller tillgång till makt (rösträtt) eller tillgång till makt (fysisk styrka, ork… hälsa). Läs: ungdomar/pensionärer, sjuka och arbetslösa. Jag känner er sjuk ungdom utan jobb. Jag känner människor som omöjligt kommer in på arbetsmarknaden på grund av sin höga ålder.

Stureplansdårarna snackar om att riva upp LAS för ungdomarnas skull. Ingen av de socialdarwinistiska politikerna nämner att de som får gå är de som kanske slitit ut sin kropp på sina jobb. Det är inte relevant. Inte för alliansen.

All allianspolitik har de sidoeffekterna.

Nu ska även den natur som jag har börjat gilla mosas.

Allianspolitik.

Alltid.

Och ni undrar varför jag anser att ni inte klarar av att tänka en tanke längre än en näsa som ser ut som Iron Maidentrummisens?