Lördagsklassikern. The headless children - W.A.S.P

Ett riktigt vinylomslag. Här finns det hur mycket detaljer som helst att gotta sig i!

Jag kom inte ihåg exakt hur jag upptäckte W.A.S.P. Jag vet att jag gillade I wanna be somebody, men om jag gav bandet mer uppmärksamhet än så är oklart. Jag vet att den första skivan jag köpte var Live in the raw. En perfekt inkörsport för mig till bandet. Deras hits fans där, och jag var fast efter en lyssning.

Kärlekssagan tog slut vid Helldorado. Jag har inte klarat av att gå tillbaka ännu. Jag har blivit rekommenderad några av deras senare alster. Jag måste dock komma över Helldorado ordentligt innan. Det är inte säkert att jag någonsin gör det.

Idag. Respekt! Härligt hycklande kristen gubbe

Den skiva jag gillade mest av bandet då jag var ung, en skiva som satt djupa spår i mig, var Headless children. Den inledande låten Heretic/(the lost child) är verkligen så bra att skivan skulle kunna vara dålig efter det, och jag skulle ändå inte ha ångrat att jag köpte den. Nu är den inte dålig. Den är magnifik, faktiskt. Mean man var exakt så tuff som jag ville ha en låt då det begav sig. Who cavoern The real me var exakt så kul som jag ville ha min musik 1989.



Det är inte en dålig låt på skivan. Det är några bra låtar – resten är hur bra som helst. Alltså, till och med balladen Forever free är ju en episk uppvisning i hur en bra låt ska låta.

En yngre version av samma vansinne - lite mindre hycklande här

På den här skivan spelar Chris Holmes gitarr. Och är det en gitarrist som jag verkligen inte älskar så är det den killen. Han duger, men han har fan inte en enda häst hemma – hans aktier steg inte efter att jag läst Slash. Nog sagt. Hans prestation hjälper till att göra skivan bra, men det hade kunnat vara bättre – jag lämnar det så, han är trots allt en del av detta mästerverk. Bassisten Johnny Rod spelar bra. Blackie spelar bra. Men framförallt SJUNGER Blackie som en jävla manlig version av Janis Jopplin då han tar i.

En gammal legend spelar synten på skivan. Uriah Heeps Ken Hensley. Trummorna är det en viss Frankie Banali – och ingen faller utanför ramarna. Alla levererar det som bildar den perfekta enheten The headless children.


(Speciell video, det är inte rätt video, men ändå... Bara halva låten. Men man får höra hur Mtv censurerade musik då det begav sig).



Den här skivan blev något av ett statement för bandet. Långt innan Blackie bestämde sig för att sluta spela Animal (I fuck lika a beast) live, för att texten inte passar med hans nyfunna kristna tro hade han något slags semipolitiskt uppvaknande. Han skrev texter som inte bara handlade om att tjejer ska suga kuk och att killar ska ta för sig av tjejerna – han skrev även texter som hade ett uns av djup. (The heretic/the lost shild)

Efterföljande The Crimson idol är egentligen en skiva jag håller som bättre, låtmässigt – men jag väljer den här skivan av två anledningar: trummorna på Crimsonskivan är så jävla störande överdrivna. Samt att det här var skivan som placerade W.A.S.P bland mina absoluta favoriter.

Tills Helldorado kom.

Headless children. Ett jävla mästerverk!