En madrasserad cell. Fem skivor. Evigheten, så odålig som möjligt.

Sen låste de in mig i en madrasserad cell, och då börja leken

Ja. Jag blev utmanad i en sådan där blogglek. Välj fem skivor. Förklara varför du valt dessa, och spendera sedan evigheten med dem.

Spännande!

Alltså, att få välja ut skivorna. Jag inser att, oavsett av vilket val jag än gör, kommer det att bli helt fel.

Jag kommer garanterat att ha ändra mig tre sekunder efter att jag har postat skiten.

Men here goes: Jag inleder med att ta med en måsteskiva. Queensrÿches Operation: mindcrime. Det är en skiva som följt mig sen mina tidiga tonår, det är en skiva som mognat väl med tiden; jag plockar fortfarande med mig den då jag ska åka långt eller länge – och den har fortfarande låtar som plattsar i vilket sammanhang som helst. Det är ett klichéval av hårdrockare i min ålder. Vi VET att skivan förmodligen är den bästa som spelats in. Ever. Det ska bli kul att se hur skivan står sig bland de yngre om säg 20 år.

Men det var ett sidospår.

Skiva nr 2 får bli Cannibal Corpses senaste skiva, inte för att det är deras bästa skiva, men Evisciration plague är en perfekt blandning av vad bandet gjort då det gjort det som bäst, under sin karriär. Dessutom så har jag inte lyssnat sönder den skivan.

Jag kan inte välja någon gammal Helloween eller någon gammal Gamma Rayskiva. Jag får välja en ny skiva. Jag vet inte om jag skulle palla att lyssna på en skiva som jag har hört tvåtusen gånger oftare än de näst vanligaste skivorna i min stereo – förvisso skulle jag redan befinna mig i en madrasserad cell, men ändå... Jag väljer alltså Land of the free part 2 av Gamma Ray. Det är en skiva som jag byter favoritlåt i fortfarande. Det är en skiva som bjuder på lite nytänkande från Kai. Det är en skiva som svänger och har en massa hedrande skönhetsfläckar. Jag bryr mig inte om hur snabbt Kai spelar på guran, jag vill bara att han spelar med den glädje jag brukade inbilla mig alltid fanns närvarande i hans spelstil. Det gör han på den här skivan. Dessutom är faktiskt Empress en låt som lätt tar sig in på vilken spellista som helst. Den rockar ju!

Som skiva nr 4 tar jag Testaments the gathering. Det är en perfekt skiva. Det är den mest råa, beräknande, aggressiva och tillrättalagda skiva som gjorts. Jag tror att allt kommer av trummisen Dave Lombardos makalösa trummande. Och Chucks sång. Och Erics gitarrspel. Och, ja, alla medverkande musikers bidrag. Låtarna är dessutom fantastiska. Detta är thrashmetal som satan önskade att den skulle spelas.

Jag dör om det bara är distade gitarrer. Och då blir det antingen The Streets Original pirate material, eller Sticky Fingaz Black trash. Båda skivorna har den harmoniska melankoli som jag ibland bara måste avnjuta för att inte bli inlåst i en madrasserad cell på riktigt.

Det finns så mycket musik som är bra. Det är så svårt att begränsa sig. Och hey, jag skulle aldrig göra det. Jag hade utrymme för fyra skivor på min gamla mobiltelefon – då la jag alltid in fyra bra skivor som kompleterade varandra. Det var ofta en Deicide eller Cannibal Corpseskiva där. Nytt givetvis. Någon Nocturnal Ritesskiva, och kanske Laleh.

Det går inte att välja. Då är det skönt att veta att man inte måste det.

Och att jag redan har känt att Nevermores Godless endeavor, samt en Nocturnal Ritesskiva skulle göra sig väl i cellen. Och kanske en Simon å Garfunkel? Eller lite skön Miles Davis? aaaaa

Jag har fått en till utmaning. Jag arbetar på den Linda. Jag är bara inte så bra.