Bäst 2009

Jag brukar ju läsa en del hårdrocktidningar, och sådana publikationer har i regel alltid med bästa skivan förra året, eller förra årtiondet, mellan pärmarna. Jag tänkte göra en liknande sak idag.

Men det är inte en topp tio, eller så, jag har nämligen inte hört tio skivor som är värd den uppmärksamheten.

Jag kan faktiskt endast komma på ett fåtal skivor som släpptes förra året som jag gillade.

Cannibal Corpse Evisceration plague, Kreator Hordes of chaos och Laleh Me and Simon Jag har även för mig att Machine head släppte ännu en version av The blackening. Den tredje i ordningen. I deras fall börjar det bli lite löjligt, även om jag förstår hur de resonerar.

Yngwie Malmsteen släppte en skiva, och den var bättre än på länge. Den skriver jag inte ett ord till om. Har jag missat någon skiva är det bara att påminna mig. Jag har faktiskt haft fullt upp med att köpa ikapp mig på Dark Tranquillity och Nevermore, bland annat.

Nå, bästa skivan var Cannibl Corpses Evisceration plague. En skiva som påminner mer om the bleeding än någon skiva med Corpsre grinder på sång. Inget ont i det, jag tycker att C.C med mr Grinder på sång är ljusår bättre än de skivor de släppte med Chris Barnes. Utan att säga att jag ogillar Chris Barnes, the bleeding är ett mästerverk! Men på denna skiva har de hittat ett grove de saknat sedan Bloodthirst. De tog helt enkelt och utvecklade sin musik till det bättre, the time to kill is now var en uppryckning, Evisceration plague är en cementering. Det finns inget death metalband som är bättre än Cannibal Corpse!



Sedan blir det svårare. Kreator och Yngwie är jämna mot varandra, men jag tror att Kreator vinner på skivan jämnhet. Yngwie har gjort en bra skiva i Perpetual flame, den är en klar uppryckning och det bästa han har släppt sedan Alchemy, som är en av världens bästa skivor. Kreator gjorde något så originellt som att utveckla sin stil. Nu låter de som Kreator och ibland även som Rage. Helkul!



Laleh imponerar, men hon har svårt att hålla jämnheten; där debutskivan var en enda lång orige i bra och fyndiga låtar, var både förra skivan Prinsessor, och nu senast Me and Simon ganska kantiga. Kanonlåtar blandas med musik som tenderar att bli långtradig. Me and Simon räddas av spåret Nation, som skulle bli en utmärkt Rage against the machinecover. Nu tar jag den till Auberon istället. Hehe Fyra bra skivor på ett år, jag förväntar mig en uppryckning i år!