Den nygamla lögnen

Konsten att forma sanningen är att ta bort de medel med vilka man kan visa den.

Näringslivet har alltid fört en kamp emot arbetarna, från det att slavar slogs till döds om de ställde sig upp emot sin ”ägare”, till dagens antifackliga kamp där arbetare som är obekväma görs av med, i sverige får de sparken, i andra länder förekommer fortfarande mord.

Just nu arbetar näringslivet med dess tankesmedjor med bland annat propaganda för att inskränka strejkrätten och LAS. De pumpar in miljoner i kampanjen, inte beroende på det senaste argumentet: ”strejk är en stenåldersmetod att lösa en konflikt på”, utan givetvis av den anledning att de ogillar strejk, eftersom att den har inverkan. De är dyra, och ingen arbetsgivare eller aktieägare gillar att förlora pengar. Näringslivet ser gärna inte arbetarna som de som drar in pengarna, trots att det är de som producerar, vad nu företaget säljer, men det är en annan fråga.

De senaste åren har näringslivet sikte varit inställt på Saltsjöbadsavtalet, de har velat förhandla fram ett nytt, mycket mer uppluckrat avtal, som ger arbetsgivaren mer friheter att sparka folk hur de vill, samtidigt som det ger mindre frihet åt arbetstagaren som tvingas konkurrera med sin ålder och hälsa som insats. Med allt sämre inkomstförsäkringar, eller bidrag som det heter på högerspråk.

De som skall berätta om detta är medierna. I sverige äger Bonnier nästa allt medialt utrymme, de flesta av de stora tidningarna är Bonnierägda, de största bokhandlarna ägs av Bonnier, Bonnier driver Newsmill på internet, och så vidare. Undantagen är få men lysande. Aftonbladet har fått mycket spott och spe det senaste året från de stora högertidningarna, alla Bonnierägda – bland annat på grund av organhandelaffären. En artikel ledde till ett ramaskri från Israel, och drevet var igång. Det var antisemitism hit, mörkrets krafter dit (som Gunnar Hökmark, moderat europaparlamentariker sa) i en lång enad attack från den proisraeliska borgerligheten.

Då det visade sig att det fanns bevis för påståendet mördades nyheten effektivt. En av få kommentarer kom från DN:s blogg, där de sade att det inte spelade någon roll om det hade hänt eller inte. End of story. Och vem skulle kunna säga emot? Vilken kraft kan ”sanningssägare” uppbåda annat än frustration? En frustration som ofta hånas av de som ljuger.

Nu senast är det Jan Guillou som fått smaka osaklighetens kaka. En journalist på Expressen fick ut papper från Säpo som säger att herr Guillou de facto träffat en KGB-agent. I samma papper nämns också att Säpo undersökt och avskrivit frågan ett flertal gånger, eftersom det var så tydligt att det inte rörde sig om spioneri, utan var verket av en ung, något naiv, journalist. Det är en ickenyhet, men tack vare att Bonniertidningarna så unisont attackerat Guillou kunde man på något sätt bortse från att all fakta visade på att Säpo dragit riktiga slutsatser redan på 60-talet.

För denna lögn och för det ickejobbet prisas alltså artikelförfattaren, för grävande journalistik.

I sverige sparas det in på de flesta tidningar just nu, det som får stryka på foten är kulturredaktionerna, de som bevakar det kulturella klimatet i landet och som på ett talande sätt kan visa oss samhället så som det ser ut.

Vad sådana besparingar kan vi se resultatet av i USA.

I mästerverket till tv-serie The Wire, knyter seriens skapare, då de avslutar säsong fem, ihop säcken på ett sätt man inte ens förväntade sig. The Wires styrka var alltid dess realistiska ådra. Men den var obekväm, det var inte våld eller action i alla avsnitt, knappt i något, och det var trots allt en tv-serie om poliser, det var snarare dialog, starka karaktärer och just dess realism som var styrkan. Det kändes äkta, av den anledningen att det baserades på mänskliga öden.

Den säck som knöts ihop var i det närmaste majestätisk; sättet många beskrev mästerverket på var i ordalag som: detta är den stora romanen om USA efter elfte september.

Det The Wire gjorde var att visa samhället från botten till toppen och allt där emellan. Medan man fick ta del av de sociala nedskärningar, fick vi även se vad som hände bland de som jobbade med att upprätthålla lagen. En svaghet i underhållningsbranschen är att den ofta bara visar en sida, det blir inte lika bra för handlingen om man skall gå på djupet med alla problem.

The Wire visar hela jävla samhället, på ett lysande sätt. I första säsongen tar vi del av kriminaliteten och de som bekämpar den. Brottssyndikatet och lagväktarna. I andra säsongen visar de något så pass underhållande som det fackliga USA; det är en historia som borde ha berättats tidigare, men här får vi se hur den hederliga arbetaren tvingas in i kriminalitet för överlevnad, och hur den byråkratiska makten bekämpar fackliga aktiviteter.

I tredje säsongen får vi en närmare inblick i hur amerikansk politik fungerar, om hur nedskärningar och kohandel gör så att deras system ruttnar inifrån. Fjärde säsongen visar ungarna som drabbas av det spel som brottsyndikatet och samhället läger sin energi på. Det är en fantastisk skildring som tyvärr blir allt mer aktuell i vårt land: där antalet elever är viktigare än resultatet, där de inskrivna eleverna är värda pengar, men deras utbildning bara handlar om resultat som kan gömma bristerna. Här i Väsby fungerar det nästan likadant: friskolorna låter inte de elever som måste, av okända anledningar, byta till kommunal skola, byta skola före de fått skolpengen. Den kommunala skolan blir utan, men måste utbilda eleven enligt lag.

En parantes kan tyckas, men mönstret talar sitt tydliga språk. Snabba pengar, skit i människan - i detta fallet barnen. Vi har alltså redan importerat det systemet till landet.

Säsong fem visar medias del i det västerländska förfallet, hur tävlingen gör att fakta får stryka på foten för snabba resultat. The Wire, något att älska och ägna kvalitetstid till.

En utsvävning? Nejdå, faktum är att den politik som leder till nedskärningar med ord som: ”gör mer jobb för mindre pengar”, vare sig det handlar om privata entreprenörer eller om statliga verk, leder till en sanningsförvanskning. Då tillexempel en tidning har mindre resurser att jobba med får folk sparken. Men samma artiklar måste skrivas. Alla vet dock att det blir mindre gjort med mindre pengar. Alltså har vi planterat ett frö som handlar om att ta genvägar, oftast genvägar runt sanningen. Den person som skriver artikeln ändå blir belönad med pris (guldspade) eller vad som finns att tillgå.

I USA har det retoriska uttrycket some people say (en artickel om det) nästan helt tagit bort källkritiken. Källhänvisning försvinner och folk samlar på sig fakta från ställen som oemotsagda ståtar med ”sanning”, oftast sponsrade av det företag som hyllas.

Likheterna mellan totalitära stater och den fria marknaden (nyliberalismen/kapitalismen) är slående i fråga om censur.

Mina favoritexempel, exempel som jag ofta återkommer till: Machine Head fick se sin spelning i Anaheim inställd eftersom de som ägde arenan, Disney, inte gillade deras åsikter. Är det någon skillnad på censur som utförs av stater och censur som utförs av kapitalismen? Ett företag som köpte reklam av Fox network såg att deras produkt skulle vara med i en kritisk dokumentär. Eftersom de var en stor inkomstkälla för kanalen, valde det Murdoch-ägda företaget att helt enkelt inte visa inslaget. Trots att produkten visade sig vara cancerframkallande för barn - det var alltså mjölk som serverades på skolor frågan gällde. Se Out-Foxed för närmare granskning.

Nu senast är det filmen ”Bananas” som ställt till med skandal, eftersom företaget Dole valde att stämma filmmakaren. En ny metod. Ogillar man kritik kan man stämma de som ger den.

En metod som näringslivets idkare vurmar för är bonusar, som belönar den som med alla medel kan generera vinst, oavsett om dessa medel är olagliga eller visar sig inte fungera i längden. Vilket sedermera ledde till finanskrisen.

Nu har media också anammat den metoden.

Är någon förvånad över alla lögner?

Var någon förvånad över den debatt som föregick Irakkriget? Kommer ni ihåg BOMBEN som Saddam hade? Lögn.

Reinfeldts jobbsiffror: lögn.

Behöver jag säga mer?