May day

Den första maj! Vilken dag, vilken härlig dag! Solidaritet och sammanhållning. Kärlek och uppror.

På det personliga planet sitter jag mest och funderar över den overkliga verkligheten. Samtidigt som Borg slår sig för bröstet och tar åt sig ära av något han inte gjort, så sitter svensk media (Bonnierkartellen), pårökt och nöjd, med ett flin över ansiktet och bara skiter i vad de borde skriva om. En lögn till, vad är väl det? Alldeles, alldeles underbart?

De borgerliga partierna försöker kidnappa den här dagen. Den har ett så starkt värde att de blir gröna i ansiktet av att tänka på det. Idioter som Fredrik Federley grinar illa åt den rättvisa som arbetarrörelsen gett oss. Johan Norberg försöker ge sig på staten för att komma åt betald semester. Den är framförhandlad av facket, men det blundar den lille spjuvern för – vad är väl en lögn till bland hans alla otaliga dumheter?

Kampen i mellanöstern och nordafrika går vidare. Borgare försöker skylla på vänstern, lustigt nog. Vänstern har hamnat i en rävsax, där de glömmer att det inte är USA det är fel på, det är nyliberal politik – alltså amerikansk politik – som det är fel på. Jag tycker att FN är det minst dåliga alternativet. Låt oss stå bakom dem! Men låt oss inte blunda för våld, någonstans, någonsin.

Är det inte bra att demokrati föds ut detta uppror? Om nu bara de religiösa dårarna kunde hålla sig långt borta. Alla religiösa dårar. Kristna, muslimer, judar, hinduer… Alla dårar. Bort. Försvinn. Ni förstör världen, med god hjälp av högern.

Fredagskungen skriver vackert och tänkvärt.

I senaste Sweden Rock fortsätter texten om Gary Moore, på samma förtjänstfulla sätt som senast. På nätet (sweden rocks hemsida) skriver John Norum en känslosam text om sin relation med densamme, och motsäger lite det som skrevs i förra numret. Ni får undersöka själv om ni inte vet vad jag pratar om.

Vilken härlig dag!