90-talet. Merciless. Close up

Samtidigt som tre kronor spelar fummelhockey sitter jag och tänker på en klassisk skiva. Jag läste nämligen i senaste Close-up, och där fanns en intervju med Samael. Ett skitband om någon undrar vad jag tycker om dem, jag undrar ibland, inte om jag har fel, utan vad som hade hänt om jag inte hört Merciless efter ovannämnda band. Jag har funderat seriöst på det. Jag gillar verkligen inte bandet (Samael), men tänk om...

Omslaget

Merciless alltså. Jag halvdiggade dem på Awakening, och the treasures within, men jag var aldrig helsåld. Då de släppte skivan Unbound blev jag dock jävligt såld - första låten, tillika titelspåret, är en höjdare.





Skivan kom i en tid då svenska No fashion rec var något att räkna med; den kom i en tid då Dan Swanö var ett het producentnamn - och det här är hans bästa jobb från den tiden. Jag ska fördjupa mig i det senare. Skivan kom i en tid då det skulle vara death metal eller black metal, men folk gillade ändå Merciless, generellt sett. De, ursäkta, byggde broar. Det känns som att all bra musik har den egenskapen, de kan förena folk mellan de trånga smakerna som vi allt som oftast har - både heavy metalfans och punkare diggar skiten, typ. Ni förstår vad jag menar. Jag tror att Testaments The gathering var lite av en sådan skiva.

Metallicas svarta skiva var det. Jag gillade den förvisso inte, men jag ville ha en fortsättning på Master of puppets.

Hur som haver. Idag hatar jag att min cd-samling är otillgänglig för tillfället. Jag hade verkligen velat lyssna på Unbound.

På tal om Close up. Vad fan var meningen med intervjun/artikeln med Morbid Angel? Jag trodde jag skulle få läsa någon kul av bandet, men får istället nöja mig med en utförlig "skivrecension". Bajs är det enda jag kan säga. Och de har fortfarande inte tagid bort den där jävla irriterande intervjun som är lagd på sniskan.

np: hockey.