Lördag. Veckan som gick... Close-up... Desultor... Ohly... Och Defiance!

Om livet känns för hårt, ta en lefsa!




Vilken jävla vecka.

Den var förvisso inte dålig, men jävla vilken vecka.

Först hörde jag av en gammal kollega från murarjobbet jag hade fram till novemder i år, han såg texten jag skrivit om jobbet och sa att det var bra skrivet. Sen fick jag höra att chefen hade sagt upp sig. Tjena. Sagt upp sig. My ass. Han har fått sparken. Det fattar alla som har en hjärna.

Sen visar det sig att Desultormannen hittat hit. Han är tydligen rasande över det jag skrev. Det var väntat. Det var ju bara en hyllning samt lite fakta om medlemsturbulens… Fruktasvärt va? Vi får se vad det leder till. Jag kommer att skriva om det. Var så säker. Det är otroligt underhållande.

Politiken är galen. Ohly fattar inte att han MÅSTE kliva åt sidan. Sossarna fattar inte att de måste sluta låtsas vara något de inte är – ni är ett socialistiskt parti, inget annat. Är det bara jag som fattar? Det är inte ett sundhetstecken. Inte någonsin.

Janne mördar bonnierhögern verbalt. Med siktet inställt på Ulf "pursvensk" Mähä. Typ.

Jag har försökt läsa nya Close-up. Jag är tacksam att den prosapekoral som förra numret besvärade mig med, nu är borta. Jag vill läsa om musiken, jag är inte intresserad av journalistens författarambitioner – de kan de sköta på sin fritid. Jag gillar som fan att tidningen känns som en vänstertidning. Det är lite underklassvarning på den, vilket alltid _ALLTID_ är bra. Lyft fram våra nöjen. Håll vansinnet i styr! Typ.

Stöjvart. En katt med klös!



Med det sagt måste jag dock protestera mot ett fenomen som de här tidningarna börjat med… Alla dessa jävla båtar och festivaler. Jag går med på att swedenrock har sin festival. Jag har för mig att en av anledningarna till att de valde att samarbeta en gång var just för att festivalen behövde ett bredare forum. Close-up har också en festival. Fine! Men numera är innehållet i tidningarna nästan uteslutande: musikbåtarna på vintern, och sen texter om vad som skedde på de båtarna – tidningarna har förvandlats till en reklampelare för kryssningarna. De band som skall spela får extra utrymme, de band som spelat är recenserade eller intervjuade i tid och otid. Jag vet inte… Ska det vara så? Är det bara jag som är gnällig? Sen har jag ett par åsikter om längden på intervjuerna… Ett citat är inte, enligt mig, en intervju. Att sedan göra reklam för det citatet på omslaget, det är bara ondskefullt mot läsarna.

Och till sist: Anvilkuppen pågår fortfarande. Glöm den inte, köp Metal on metal från iTunes. Veckans inköp: Defiance, the prophecy. Thrash metal!