Viktigaste skivorna del 4

Jag hade ju lösa tankar om vilka skivor jag skulle skriva om för det här projektet, men mest säker var jag bara på vilka band jag skulle välja. Det brukar vara lätt att komma på just bandet, medan skivan kan vara lite knivigare att välja, även om det mesta till slut faller sig naturligt. Jag ser även att de skivor jag valt, är skivor som åtnjuter stor respekt även hos människor som inte gillar grupperna, generelt.

Nu blir det kanske ändring på det?





Dark Tranquillity har jag följt sedan de hette Septic Broiler, jag har deras singlar och förmodligen någon kassett, även om jag inte tar gift på det. SkyDancer var den första death metal skivan jag älskade på samma sätt som jag älskar vilken skit som helst. Visst, det är melodiöst så det förslår, men med sammansättningen bestående av aggressiva trummor, melodiösa gitarrharmonier och texter som tilltalar den litterära tarmen, som tillsammans bildar segerreceptet. De som inte gillar detta band har förmodligen en avision mot heavy metal, för detta är heavy metal i 260 kmt.





Jag lyssnade sönder Skydancer, jag kan knappt lyssna på den nu för tiden. Ljudet är tunt som ett pappersark, tjejsången falsk som Reinfeldt och Anders Fridén (In Flames, ni vet) har en ganska kraftlös röst.





De följde upp skivan med mini-cd Of chaos and eternal night. Återigen: jag älskade den skivan, titelspåret var det bästa, igen, jag hört inom melodisk dödsmetal. Den tunga Flaming shades of fall, oh… Dessutom hade gitarristen Mikael Stanne tagit tillbaka sin strupe från In Flames och gett den till Dark Tranquillity på heltid, medan Fridén hoppat över till de som brinner. Alltså var sången mycket bättre på denna skiva än på Skydancer.





The Gallery var en naturlig uppföljare på Of chaos… Den är jävligt bra, så klart, och jag hade den som favorit väldigt länge. Jag vill minnas att det var på denna skiva jag verkligen insåg att deras texter var metalvärldens bästa, det är en åsikt jag fortfarande hyser. Ingen slår Stanne på textfingrarna. Ingen! Jag såg Lovecrafts fantasy blandas med svensk svårmod (läs Lagerkvist), och jag bara köpte det.





Göteborgscenen hade haft sitt genombrott, och välden låg vid Skageracks vatten, ivrigt väntande efter gruppens nästa släpp. Skulle de leverera. The minds I är den enda skivan som faktiskt upprepar sig lite. Den är lite hårdare än Gallery, men har ändå samma approach. Melodiskt, intensivt och bra. Jag gillade den som fan, Zodiacal light spelades varm, men jag tror att jag hade nåt en gräns. Den skiva som kom efteråt var Projector, en skiva som jag då dömde ut och hatade. Inte förrän tio år efteråt fann jag skivan till ett modest pris och inhandlade den och Haven (skivdraken här i väsby rodde hem affären). De är givetvis helt fantasiska skivor, och jag var så klart en idiot; de hade förnyat sig, jag var vid 20-sträcket och hatade förändringar på samma nivå som Manowar dömmer ut falsk metal.








Det var dock inte förrän Damage done som jag återupptäckte bandet. Jag hade pengar över och ville köpa en skiva som var hård och bra, jag undrade om inte en ny DT-skiva skulle uppfylla de kraven. Jag chansade, och herre jävlar, det var samma upplevelse som då jag hörde första skivan, igen. Repeat all! Alla låtar var 5 av 5. Jag var tillbaka i DTvärlden. De intrikata riffen och de snygga takterna smyger sig licksom in i hjärnan och en känsla som brukar infinna sig då jag lyssnar på Yngwie Malmsteen infinner sig; jag hypnotiseras av musiken, jag förlorar mig i den. Damage done fick mig att komma ihåg saker som jag lagt undan långt bak i mitt sinne, på grund av olika anledningar; jag började tänka musik på ett sätt som jag inte gjort på länge, man kan säga att jag återupptäckte mig själv, på sätt och vis.





Den efterföljande skivan, Character, cementerade bara åsikten för mig, kvalitativ underhållning på högsta nivå. Inte riktigt lika bra som Damage done, men bättre än det mesta andra på marknaden.





Samma sak gäller för Fiction. Hur bra som helst, om man jämför med ett annat band.





We are the void har jag inte hunnit lyssna i mig på, men om man ser bandets utveckling pekar jag, med ett illa dålt flin, på det fakta att bandet nu har ”slagit igenom” mer eller mindre. Men istället för att ta den lätta vägen och använda Stannes snygga gothröst och skriva tralliga, träliga hits, har de sneglat åt black metal-genren. Underbart! Hjärna! Bra band följer sina egna vägar, inte de vägar som pekas ut av pengakåta dumjävlar vars mål verkar vara likriktning för allt. Fuck you all, som Machine head sjunger. Dark Tranquillity går sin egen väg, och de börjar få skörda frukten av det arbetet.

Jag kan inte välja ut en skiva av bandet, men Damage done, Of chaos and eternal night, Skydancer och the Gallery skulle funka allihopa. De andra skulle inte passa, med det är inte för att de är sämre, utan för att just dessa fyra skivor har haft en så monumental inverkan på mig.