Viktigaste skivan part 6 (66)

Jag har dragit igenom en massa bra och fantastiska skivor, och grupper. Det har inte alltid varit musik jag fortfarande lyssnar abnormt mycket på, utan som överskriften säger, skivor som har varit viktiga och betytt mycket för mig.

Men alla skivor har rört sig inom en ganska snäv genre, heavy metal, speed metal, och thrash metal. Nu blir det hårdare.

Cannibal Corpse

Cannibal Corpse var en av mina första death metalfavoriter. Till skillnad från den svenska scenen, som mest hade punkband som spelade för fort för sitt eget kunnande, eller som bara spelade dåligt, hade den amerikanska scenen, med Deicide och Morbid Angel i spetsen fångat upp hårdheten från thrash och bara gjort den brutalare. En utveckling jag kunde ta till mig.

Band som Atheist, Death och Cynic visade dessutom att det gick att vara bra musiker och samtidigt spela hårt, till skillnad från den svenska scenen... Nu skall det väl påpekas att dessa tre band dela medlemmar med varandra i ganska stor utsträckning.

Cannibal Corpse, fick jag höra, lät som ett demoband med skivkontrakt. Inget kunde vara mer fel. De tidiga skivorna är primitiva, absolut, men ändå bra och charmiga. Min verkliga kärlek för bandet väcktes i och med minin Hammer smashed face. The bleeding var en oerhört brauppföljare. Jag lyssnade mycket på den skivan. Jag hade väl bara ett litet problem med Chris Barnes, han är kul, men jag kända att han var bandets svaga punkt.

Då George "Corpsegrinder" Fisher tog över micken kan man alltså säga att de sista bitarna föll på plats. Vile var på sin tid vad jag ansåg som en perfekt death metalskiva. Hård, snabb men med ett sjujävla sväng, vilket jag anser vara bandets styrka. Gallery of suicide tog det ett steg längre. Och slutligen på Bloodthirst, var jag så kär i bandets musik att det var fråga om avgudadyrkan snarare än bara vanligt gillande.

Jag tycker nog att Bloodthirsth är en bättre skiva än Gallery, men Gallerys styrka ligger i att den inte är lika enformig, och den instrumentala låten From skin to liquid. Det var formbesked. Skivorna The wretched spawn och Gore obsessed var bra men inte lika bra som de gudanådade skivorna Bloodthirsth och Gallery. Formen återfanns inte fören Killskivan och den senaste Evisceration plague, som är den bästa skivan sen Bloodthirsth, enligt mig. Den påminner lite om The bleeding faktiskt, men med de nya landvinningarna som gjorts efter den skivan.

Dött lopp mellan Bloodthirst och Gallery alltså, dock är Pounded into dust den bästa deathmetallåt som finns. Punkt!