lördag 21 januari 2012

Auberon - snart är det dags!

Jag kan inte riktigt beskriva känslan av att snart ha påbörjat det som ska bli det nya Auberon. Alltså, det är ju samma gamla band, det är bara en fräsch inriktning på musiken. Jag är en sådan person som gillar musik som inte är trygg. Jag älskar förvisso Yngwie Malmsteen, och han är väl lite som heavy metals version av AC/DC, men samtidigt tröttnar jag ofta på band som aldrig tillåter sig något nytt.

Auberon har aldrig spelat in samma skiva, eller demo. Första demon, Follow the blind, var ett försök till att låta Bay Area. Det var otight, ostrukturerat och naivt - man det fanns något som funkade. Andra demon, Insane, var det som visade bandets potential. Thrash med döden nära tillhands. Sången var varierad. Något saknades, givetvis, men det var ändå en jävligt bra demo.

Debutskivan, the Tale of black, är en spretande historia. Det beror väldigt mycket på låtskrivarsituationen. Den var ganska märklig. Utan att gå in på detaljer jag inte kommer ihåg, kan jag konstatera att det var fel medlemmar i bandet. All ära åt gitarristerna som båda hette Johan, men de var inte rätt personer. Leadgitarren var bajs. Kompgitarren var bajsigare. Basen var bajs.

Musiken har beskrivits som den felande länken mellan Hammerfall och Dissection, och det är väl inte helt fel, även om det är två band som jag verkligen inte lyssnar på alls nu för tiden. Dissection har gjort tre bra låtar. Hammerfall har gjort några godkända skivor. En annan rolig beskrivning var då jag läste att: så här ska heavy metal låta! Mörkt och hårt.



Ja. Jag förstår jämförelserna.

Ja. Det är kul att läsa vad folk tycker, då de tycker om en, inte lika kul då man blir hånad, av förklarliga skäl.

Ja. Det som var bra var sången. Men den var inte helt tight. Trummorna rockade. Det var alltså bara jag och Morgan som presterade.

Sen kom då mästerverket. Crossworld. Där stämde i princip allt. Och fördelningen var perfekt. Vi hade ingen bassist, men det har vi aldrig haft - förutom då min lillebror spelade i bandet. Det var awesome. Han kunde spela!

Det var ingen som hörde Crossworld, men de som hörde den gillade den. Det är 2000-talets bästa metalskiva. Helt klart. Min åsikt. Jante självdog just. höhö

Scum of the earth är den tvådelade demon som hade tre problem. Det största är att den officiella realesen är begåvad med en värdelös prestation av mig. Det andra problemet är låtarna. Det var bättre låtar på den demon som inte blev släppt - men de låtarna var i sin tur inte färdigskrivna. Epic fail. Det största problemet var dock medlemmarna. Vi hade en idiot på basen. Jag vet inte varför han var med i bandet, han kunde inte spela, och han sög på scenen. Och så då trummisen som efter sitt gästspel i Naglfar blev rockstjärna. Han var helt plötsligt chef över mitt band. Det funkade givetvis inte - ska man spela i ett band krävs respekt för alla medlemmar. Jag är pro respekt. Det fanns inte då.

Så, efter många om och men är vi då framme vid idag. Den nya trummisen är den trummis jag alltid letat efter. Jag älskar det intensiva, det galna, och det har Ibbe.

Om nån månad kommer ni att få höra vad jag menar. Detta kommer att krossa all annan dödsmetal i det här landet. Ödmjukhet kan dra åt helvetet.

3 kommentarer:

Charlotte sa...

Det svänger. Jag KRÄVER en video.

Fredrik sa...

Jag ska göra videos till alla låtar. :D Gamla som nya. Jag ska bara lära mig hur man gör först... :D

Charlotte sa...

Hur svårt kan det va? Det enda man behöver är ju en kamera. Seriöst.