söndag 5 februari 2012

Jag och mitt schizofrena musiklyssnande. Exodus.

Upptäckt av mig!




Nu. Åt helvete med vansinnet en stund. Man ruttnar ju för mindre.

Jag har en förmåga att ledsna på grupper ibland. Det är väl inte något som bara det enskilda fallet Fredrik - jag - sysslar med, men jag gör det ganska ofta.

Anledningen är ofta utvecklingen. Antingen avsaknaden av utveckling, eller så utvecklas det åt ett håll jag inte brukar hurra för. Queensrÿche är väl det bästa exemplet någonsin, eftersom att de gick från att ha gjort världens bästa skiva till att göra skräp.

Ett annat band som jag ofta glömmer bort är hyllade Exodus. Exodus. Bandet alla hyllar, men få lyssnar på. Det är i alla fall en känsla jag får då jag läser och upplever bandet.

Jag har deras gamla skivor. På LP. Och så har jag några dubbletter på CD - för att jag saknat tillgång vinylspelare sen 1995. Förra året hade jag tillfälligt tillgång till musiken igen, men då valde stiftet att paja. Skit.

Hur som helst. Jag var sugen på hård musik, och Exodus hade en ny skiva ute. Det här var väl snart tio år sedan, och skivan i fråga var Tempo of the damned. En skiva som sett min favoritsångare i bandet, tillika Testaments första sångare (från tiden då de hette Legacy), Steve Souza.

Klart att jag skulle lyssna i alla fall. Jag lyssnade, och jag var helt stört nöjd. Jag insåg att vi hade Testament att tacka skivan för - deras the Gathering, från 1999 hade tänt en eld i röven på hela thrashmetal scenen. Jag tar fan i mig gift på att thrashmetalrenässansen hade sin startpunkt med den skiva (the Gathering).

Exodus hade alltså släppt en skiva med hård och vital thrashmetal. Mitt enda klagomål var att de kunde ha fått stämma ner, mycket mer.

Men låtarna och texterna var lysande. Bara titelspåret, Scar Spangeld banner, är en smäll i ansiktet på amerikansk förtryckarpolitik utomlands. Den som inte klickar gilla, gillar inte thrashmetal - alla thrashmetal band med lite självrespekt har en socialistisk och miljömedveten agenda på sin CV.



Efter den första låten bjuds vi på pärlor som Blacklist, War is my shepherd - jag skulle kunna fortsätta. Det är idel bra skit.

Man skulle kunna få för sig att jag tog bandet till mitt hjärta igen! Men. Nej. Jag tappade intresset efter följande, klart godkända Shovel headed kill machine. Vet ej varför, jag är väl störd.

Skivan efter, the Atrocity exhibition... Exhibit A, lyssnade jag nästan sönder. Utan att egentligen falla för den. Roliga riff, men ändå. Sista låten, Bedlam, var den låten jag avgudade, men den är lite kvaddad på skivan. 19 minuter lång, med tillhörande trams.



Ah Exodus. Bandet vars ledare, Gary Holt, numera mest är hyllad för ett inhopp i Slayer på the big four-turnén från i somras. Ge er. Killen har fan startat bay area-rörelsen. Han ska ha mer kärlek!

Av mig också. Jag ska skärpa mig! Exodus ÄR bra.

6 kommentarer:

stewe sa...

Gary Holt verkar så jävla hyvens. Tror han var med i senaste delen av Hårdrockens Historia och dissade pudelmetall=)

Fredrik sa...

Hahaha 8) Ja. Han konstaterade att han ogillade musiken som typ Poison spelade, men att alla snygga tjejer gick, så man var tvungen att vara där. Hur kul som helst. :D

Fredrik sa...

Och: ja. Han är cool! Inte bara som extragitarrist i Slayer. 8) Utan som en av de bästa riffmakarna ever.

stewe sa...

Ja absolut, fattar inte varför det haussas så jävligt med slayerinhoppet.

JonteRoyal sa...

Holt är kung. Och det haussas så mycket om det inhoppet för han sparkade sån jävla eld i baken på resten av Slayer. Han gjorde dem så jävla bra den kvällen med sin energi.

Fredrik sa...

Snick snack. 8) masspsykos! Killen är snygg, men till och med jag anser att bandet kan stå på egna ben, och gillar inte ens Slayer. Hehe