Del 4: Afterlife

Marshall är bäst, ingen protest.

Den här skivan. Den här skivan är den bästa heavy metalskiva som kommit från sverige. Ever.

Det är möjligt att den konkurrerar med New world messiah, men den skivan kommer vi till senare i den här serien.

Det som vän av ordning förmodligen inte funderar över är vad jag håller på med.

Jo.

Det finns så satans många dåliga band som får uppmärksamhet - beroende på medlemmar, eller attityd eller vad fan som helst, med det är färre band som faktiskt förtjänar sin position på grund av bra musik.

Ett band som förtjänar den position de inte innehar är Nocturnal Rites. De är, som jag påpekade, landets bästa heavy metalband (den som säger power metal drar jag ut tänderna på - med murarsleven - do it fucker!). Men de är mindre än bra många band som gör sämre musik, och är sämre människor. Tyvärr spelar det sistnämnda ingen roll för världen. Tydligen kan man bli älskad, trots att man är pedofil (M J), bara man gör tillräckligt dålig musik.

Nocturnal Rites är mig veterligen inte ett gäng pedofiler. Det var han bakom thriller som förmodligen var det. Nocturnal Rites är bandet bakom Afterlife. En av de skivorna som fick mig att inse att det finns låtar kvar att älska - det är inte slut.

En tankegång för ett tidigare liv... Jag ska lägga ut den med mindre ord någon gång.

Så.

Ni som undrar varför jag inte skriver något om skivan, ni har uppenbarligen inte läst här tidigare.

Gillar jag den nya sångaren? Alla frågor har ett svar.

Även denna.

Afterlife. En skiva att älska!