Eftersom att jag i princip helt har lagt ner verksamheten på olika ”message boards” vet jag givetvis inte vilka debatter som pågår där. Jag är inte ointresserad av det som sägs, jag orkar bara inte lägga ner tid på det, tiden hamnar på familjen, jobbet, familjen, bandet och familjen igen. Utrymmet för att snacka oviktig skit om vilket band som är bra, och varför just JAG har rätt och inte du, saknas.
Med det sagt kan det därför vara kul att läsa en ”metaltidning” lite nu och då, bara för att kolla vad som händer i hårdrocken. Där snubblade jag nu senast över ledaren i en av de två stora tidningarna på svenska inom området. Den senaste debatten handlar om huruvida det kommer att komma nya klassiker som kan mäta sig med de riktigt stora och om de någonsin kommer att bli lika stora.
Svaret är givetvis ja. Jag kommer ihåg då jag sa till min pappa att all bra musik redan var gjord. Det skulle inte komma några flera bra skivor, alla bra låtar fanns ju redan. Det var 1986, ett bra musikår. Han skrattade och sa att man alltid sagt så, och alltid haft fel.
Han hade rätt. Det finns alltid någon människa som hör något som ingen tänkt på förr, som ser en väg ingen vågat prova innan. 1987 blev ett av mina bästa musikår. Queensrÿche släppte min favoritskiva, alla kategorier, i ”Opperation: mindcrime”. Helloween släppte en av keeperskivorna. Tvåan har jag för mig. Metallica släppte den lite överskattade ”..And justice for all”, och en rad andra artister fick verkligen till det, det var kulmen av en kreativitet som fötts från hårdrocken och breddat konceptet monumentalt.
Många band fick aldrig den publik de egentligen förtjänade, av olika anledningar, men ett par fick faktiskt det. 90-talet såg en rad klassiker inom hårdrocken och en, tack vare internet, återupptäckt genre; heavy metal. Gamma Ray släppte skivor hela tiden, men det var inte fören 95-års ”Land of the free”, som frontmannen verkligen släppte alla hämningar och hängav sig åt det han kunde bäst - det som gjorde Helloween stora en gång i tiden: heavy metal, Kai Hansen-style. Nocturnal Rites rönte undergroundframgångar med debuten “In a time of blood and fire”. Hammerfall chokade alla 96, med sin debut, och helt plötsligt hade alla Iron Maidentröjorna åkt fram igen. Den proggresiva vågen som följde efter Dream Theaters genombrott, kom starkt med band som Symphony X, semiproggresiva Kamelot, och en rad andra artister.
Thrashen dödförklarades och band som Sepultura och Pantera födde en helt ny thrashvåg. Machine Head såld vansinniga siffror med sin debutskiva ”Burn my eyes”, och från den föddes antagligen band som Khorn och Slipknot med flera. Machine Head fick till de igen på senaste ”The blackening”, som är en av de bästa skivorna någonsin, alla kategorier.
Svenska At the Gates lade vägen för In Flames och hela den svenska metalbommen, Stockholm får ursäkta, men det är bara Entombeds ”Wolverine blues” som är något att ha, egentligen.
Finland, där man vägrar försöka lära sig ett hyfsat korrekt uttal, fick grepp om världen med Stratovarius och Nightwish.
Poängen är att alla dessa band har släppt skivor som är klassiker (utom Nightwish kanske). Ett par av grupperna kommer av förklarliga skäl aldrig att kunna spela för massorna om 20 år, men många kommer det. Och folk kommer att gå på spelningarna. Inte de yngre, i samma utsträckning, utan de äldre, som oftast har stabilare ekonomi. Bra musik slutar sällan att vara bra musik, det är bara det att den generation som älskar skiten inte alltid har råd att älska den.
Skivor säljer inte lika mycket nuförtiden heller, ur det föds en helt ny musikbransch, där artisterna är närmare publiken än någonsin. Myter kommer att skapas på nya sätt, och rockstjärnor över hela världen kommer att fortsätta att vara rockstjärnor eftersom att ingenting egentligen förändras. Maskinen kan vara ny, men konsten är gammal och den förnyar sig alltid.
Där fick ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar