Finanskrisen

Jag skrev detta för två dagar sedan. Men fan ta er om ni tror att jag orkar skriva om den för att det har hänt saker. Se det som en daterad text, inget annat Det roliga, eller tråkiga, om man väljer att se det så, är att det dök upp en text i aftonbladet debatt av Johan Ehrenberg. Han skrev samma sak som jag, men uttryckte sig givetvis bättre. Eller snällare.

Finanskrisen, som den döpts till, är intressant av flera anledningar. Först och främst för att folk är överraskade över dess existens. Det har inte gått att missa de siffror som publicerats efter det att Bush tog makten i vita huset, om man inte ansträngt sig för att undvika dem.

Fakta: Pappa Bush skaffade USA deras dittills högsta budgetunderskott. Clinton ordnade under sin tid till det och då han var klar fanns till och med ett överskott. Lill-Bush var snabb på att tömma de reserverna, och med bland annat sina krig har han alltså slagit sin far i budgetunderskott ”all time low”.

Det är resultatet av den så kallade ”Chicagoskolans” ekonomiska politik. Den skola som Milton Friedman skapade och fick nobelpris för. Den totalfria marknaden. Allt medan resultatet av den nyliberala girigheten tillåtits skapa värdepapper ur ingenting och sålt dyrt med löfte om vinst. Deras metoder har använts av USA på ett flertal länder, och med hjälp av WTO, världsbanken och andra inhemska organ har de placerat dessa länder bland världens fattigaste. Exempelvis Chile, Nicaragua, Haiti och ett flertal andra.

Då Sovjetunionen föll under början av 90-talet sade många att kommunismen var död. Dessa många var givetvis de liberala medierna som ville begrava fienden så snabbt och smärtfritt som möjligt. Det var Sovjet som föll, av anledningar som är värda ett flertal diskussioner, inte kommunismen. Ideologin om rättvisa, jämlikhet och klasslöshet lever kvar, starkare än någonsin nu då ett flertal länder demokratiskt fått välja sina kommunistiska regeringar, och fått en markant höjd livskvalité med utökad bildning och allmän sjukvård. Bolivia, Venezuela och Brasilien, tillsammans med ett växande antal länder försöker bygga något nytt. Allt detta trots motstånd från bland annat svenska borgerliga ungdomsförbund, det globala näringslivet och USA, så klart.

Har de något med krisen att göra?

Jo, vad vi ser är nyliberalismens största smäll hittills. Den fria marknaden kommer att tvingas till självrannsakan och ett starkare regelverk. De mest konservativa kommer givetvis inte att ändra sig, men de mer pragmatiska måste inse att deras girighet måste ha regleringar.

Ett av Milton Friedmans mäktigaste arv går, förhoppningsvis, i graven nu. För det ingen verkar ha tänkt på fram till nu är att man faktiskt inte MÅSTE spara in alla utgifter på produktionen. Man måste inte heller privatisera allt bara för privatiserandets skull. Vänstern har skrikit om det, men tystats med den allt effektivare kommunistmärkningen: kommunist = Pol Pot; Pol Pot = massmördande dåre, och så vidare.

Liberalismen faller inte, den har starka anhängare och bättre vägar att gå nu då dess cancer verkar självdö.

Krisen kommer för att denna form av kapitalismen måste expandera, och då inget egentligt materialistiskt värde finns blir det en omöjlighet i längden. Ett papper kan ha en eller fyra nollor och en etta, men faller valutan är den bara ett fint papper med tryck på. Guld är guld. Oavsett vilken valuta som står och faller.

Som det är nu är en allt större del av de rika industriländerna inte längre industriländer. Vi har tjänster och upplevelser, men allt mindre rena hantverk. Då dessutom stora delar av staten är utsåld, finns ingen garanti för att samhället skall fungera i en kristid. Om bussföretaget går i konkurs kommer de nog inte att köra bussarna… För att ta ett exempel.

Därför är deras politik så farlig för människor i de tider då en verklig kris faktiskt inträffar, de har blottlagt samhället och gjort det, dess invånare, fredlösa.

Jag blev faktiskt lite imponerad då jag såg att USA skulle köpa aktier i dessa banker, om krispaketet gått igenom. Det var trots allt en republikansk plan. De har krupit till korset och insett att alternativet faktiskt kan vara värre.

Kanske var det därför det var just republikaner som fällde förslaget. Alla republikaner är inte George Bush. Det är till exempel endast 25 % av republikanerna i partiet som är abortmotståndare. De vill inte stå med hundhuvudet nu då klåparna de kanske inte håller med har kört allt i botten. Vad vet jag? Det kan vara för att tvinga fram ett förslag som skall fortsätta i inkört spår. Då blir det katastrof.

Varför? Jo, för att staten måste kunna agera i kristider. Den måste kunna gå in i de företag som krävs för att samhället inte skall falla ihop; sjukhus, skolor, underhåll och städning, transporter, energi, vatten, allt måste fortsätta att fungera även om ekonomin faller. Har staten pengar kan den dessutom skapa jobb där bristen på dessa är stor.

Allt detta är möjligt i den kapitalistiska värld där privatiserandet inte blir ett självändamål som sällan helgar medlen.

Det vi ser nu är i princip bara början. Mycket kan räddas om stolthet sväljs. Men det börjar bli bråttom, för efter bankerna kommer kreditbolagen, och om inte de kan betala ut löner…