Jag har läst Dracula, jag har till och med läst det ”okända” kapitel som omtalades i ett av tv-programmen som handlade om en förmodad vampyrprinsessa och en hysteri om dessa på 1700-talet (hon hade cancer, men korkade människor och fåniga åsikter går ofta hand i hand). Jag har dessutom läst föregångaren, den som Bram Stokers arbetsgivare (en av dem) Sheridan Le Fanu, skrivit 20 år innan: Carmilla. En underbar berättelse som utspelar sig i gamla slott och på härligt spöklika kyrkogårdar - och innehåller lite lesbisk kärlek. Jag har läst allt detta tack vare en man, och det är lite av poängen till att jag skriver detta: Sam J Lundwall har översatt den Dracula som kom ut på 80-talet, han har även givit ut Carmilla på sitt eget förlag Fakta och fantasi. Plus, och detta är min poäng, eller vad fan man skall kalla det: han har även i ett temanummer i tidningen Jules Verne Magasinet förklarat varför kapitel 1 blev borttaget från boken Dracula, och det var givetvis inget annat än en ansvarig utgivare som lade sig konsten: boken skulle bli för lång. Kapitlet hänvisades till en novellsamling som hans hustru gav ut efter hans död.
Anledning till att jag kommer ihåg allt detta, tidningen kom 1993 i svallvågorna av Francis Ford Coppolas version av boken, är givetvis att jag själv medverkade i det numret. Men det är en helt annan sak, som låter duktigare än det var. För andra människor alltså, jag var givetvis lyrisk, och är det än idag.
Anledningen till att vampyrer har fått en ny renässans igen i sverige är förmodligen det faktum att en svensk bok ska bli film i mäktiga Hollywood. Låt den rätte komma in, tror jag den heter.
Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:
” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.
Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.
Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.”
Problemet med vampyrens glorifiering är att man då rättfärdigar de utsugare som just nu har drivit världsekonomin till branten.
Skräcken älskar jag, men romantiseringen av den har jag otroligt svårt för.
Anne Rice gjorde vampyren homosexuell, vilket var kul, men ett flertal andra författare har försökt sig på temat och klåpat sig, det är trots allt Dracula som är den stående måttstocken för alla vampyrer.
Vill man fördjupa sig kan man, föga förvånande, vända sig till Sam J Lundwall, igen. Han har givit ut boken ”Vampyrboken”, som handlar om... Tidiga och sköna tolkningar på detta – uppenbarligen - breda tema Jag måste dock på en gång fastställa: Nej, Buffy är inte bra. Nej, jag håller inte med om att Coppolas Dracula är dålig, men det kan bero på Gary Odlman. Det är i alla fall inte beroende av Keanu Reeves eller Winona Ryder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar