torsdag 30 juni 2011

Pål Eggert - De döda fruktar födelsen

På internet hittar man allt möjligt vansinne. Men här finns också mycket bra, vilket inte minst min fantastiska blogg visar på.



Boken.



På en annan blogg, den här, rekommenderade jag G del Toros vampyrtrilogi, som bot mot Twillight. Typ. Då rekommenderade författaren Pål Eggert sin egen senaste bok, efter att han kollat lite bland vansinnet på min blogg. Tja. Varför inte, tänkte jag. Då jag fick råd, köpte jag alltså De döda fruktar döden, och då pendelresan till Upplands Väsby tenderar att bli ganska enahanda, tittade jag lite i boken som tidsfördriv på vägen hem från Sf-bokhandeln.

Jag tänkte egentligen läsa klart den andra boken jag håller på med, men jag fastnade, och gav De döda fruktar döden min fulla uppmärksamhet.

Det roliga med boken är att jag inte behöver välja en enskild styrka, den har nämligen flera stycken. Handlingen är av den bladvändande sorten, och den verklighet som presenteras, med änglar, demoner och dylikt vansinne, presenteras på ett trovärdigt sätt. Det är essentiellt för bra litteratur, vad den än handlar om, att man kan köpa handlingen och de kulisser som målas upp. Jag skulle ha klickat gilla, om det gick.

Persongalleriet är riktigt tillfredsställande. En av huvudkaraktärerna, Sebastian, känns väldigt personlig, på gränsen till självbiografisk; jag misstänker, utan att ha frågat någon, eller läst något i ämnet, att det är på det viset, till en viss del. Den andra huvudkaraktären, tjejen Petra, är även hon trovärdig. Gott så!

Jag har läst ett par andra böcker på ett liknande tema som De döda fruktar födelsen. Bland annat den finska författaren Arto Paasilinnas Milda makter. En humoristiskt och lite smågullig bok. Och så den nylästa Job, En elak komedi, av Robert A Heinlein.

Två bra böcker. Heinleins bok är klart bättre än Artos. Men de får båda spö av Eggert. Han vinner på knock-out eftersom att han berättar en berättelse med otrolig igenkänningsfaktor, det handlar mycket om depressioner, ett ämne man aldrig får ta del av inifrån, så att säga.

Här får vi en naken och rå bild av vad ångest kan vara och hur det kan manifestera sig. Samtidigt vågar Pål väcka frågor med sin text; där man i vanliga fall får ta del av billig aktion eller småaktig dialog, får vi här vada med näsan knappt över ytan i människans skit, och jag tror vi behöver det.

Sebastian och Petra träffas av en slump, och sedan öppnar sig en värld av magi och under, utan att någonsin bli enahanda eller upprepande. Sebastians uppgörelse med sin tid i Jehovas vittnen är bra skit, det är även slutet på boken, som fick mig att tänka på Robert Jordan.

Kanske är det därför jag gillar det här? För att jag delar så många referenser med författaren att jag med stor igenkänningsfaktor kan nicka gillande åt de observationer som görs på sidorna i De döda fruktar födelsen. Det är en styrka med boken.

En annan styrka med boken är att den är jävligt bra! Jag skulle kunna skriva mer. Men det räcker så här. För har ni inte fattat än att ni ska läsa skiten, då är ni helt utvecklingsförstörda.

Läs! Köp här.

10 kommentarer:

Pål Eggert sa...

Robert Jordan? Hmm, jag får läsa om slutet i min egen roman så att jag fattar...

Olov L sa...

Jag kan bara hålla med. Läs den, allihop!

Fredrik sa...

Det behöver du inte. 8) Jag orkade bara inte förklara vad jag menade. Men jag menar att ditt slut på boken är smått orgasmiskt. Jordans böcker är ju enligt mig urtypen för orgasmiska slut.

Jag kan vara för nyvaken för att kunna förklara. höhö

Olov L: Så är det. 8)

Pål Eggert sa...

Okej, jag har faktiskt inte läsat Jordans wheel of time, men orgasmiskt fattar jag ;-)

Fredrik sa...

Med orgasmiskt menar jag stort och episkt. Och jag kan inte förklara det bättre än att jag hamnar i lästrans. jag hatar att lägga ner böcker då de är så intensiva.

Sen kom en nedtoning som passade allt hur bra som helst.

Det var enklare att skriva att jag tänkte på Robert Jordan. :D

Har du inte läst Wheel of time måste du göra det. Den är skitbra! Fucking epic! hehe

Chief Rebel Angel sa...

Den här boken har man ju fått plussat för sug även på Järnringen, utan att få tummen ur det berömda.

Dags för det nu alltså?

Fredrik sa...

Japp. 8) Och en rolig grej, chefen, som jag inte skrev i recensionen, är att musiken som skrivs om är väldigt bekant. eller vad sägs om bland andra, Arch Enemy?

Nej. Det finns INGEN anledning till att inte inhandla och läsa denna förträffliga bok! Om det inte är barnets sista blöja vi snackar om. :D

Metal on metal!

Pål Eggert sa...

Det är för lite metal i böcker. Läser man Ajvide-Lindqvist får man stå ut med Morrossey hela tiden, Haruki Murakami har sin klassiska musik, Per Hagman skriver om Cure och svartrock i sina böcker osv osv, men metal finns det inte mycket. Jag hade tänkt försöka råda bot på det även i framtida verk.

stewe sa...

Usch ja, för att inte tala om klassisk musik eller ännu värre Jazz, som man läser om i allt från Bukowski till Murakami.
Alla borde läsa Stängslet; två hårdrockare på engelska landsbygden som ska sätta upp ett stängsel börjar ha ihjäl folk till höger och vänster. Den är asrolig.

Fredrik sa...

Det är lite death metal i den briljanta Zodiak, av Neil Stephenson. En av de roligaste böcker jag läst. 8)

Men ja. Ni har rätt. Den första "bok" jag skrev hade Quensrÿches Operation: mindcrime som huvudkaraktärens referenser. Hur som haver, utan att använda mig själv som exempel i allt jag kommenterar hehe, så har ni rätt. Mer metal i litteraturen!

Pål. Är det inte dags för dig att låna ut ett öra till Auberons Crowssworld? ;-) Den finns på spotify. Metal på er!