Firefly, Serenity

Då jag först såg omslaget till filmen Serenity blev jag störd av att det pryddes av en brud som såg mer än lovligt kåt ut. Vid närmare granskning såg hon mer ut som ett barn än en kvinna. Men jag hade sett en recension av filmen av Fredrik Sahlin, tror jag det var, och han sa att filmen var bra. 4 plus, eller stolar eller vad det nu var som delades ut i det media han då använde sig av (SVT).

Jag hyrde rullen och skulle se den samma kväll. Min flickvän vägrade, vi såg en komedi och sen gick hon och lade sig för att sova. Hon var gravid, om jag inte missminner mig, och väldigt känslig. Allt som kunde utmana de antagna normerna var bannlyst just då. Jag fick alltså se på film - de bra filmerna - då hon gått och lagt sig.

Efter jag sett filmen satt jag flinande, med en härligt uppfylld känsla i magen: detta hade varit en jävligt bra film! Jag försökte återkalla den recension jag sett i filmkrönikan, och erinrade mig om att recensenten pratat om en tv-serie.

Det tog något år, och ett par omtittningar av filmen, innan jag aktivt försökte få reda på något om serien, Firefly. Jag köpte den omgående då jag hittade den på sf-bokhandeln. Sen sträcktittade jag på den under en helg. Jag hade verkligen älskat Serenity, den var fantasifull och rolig, men inte utan allvar. Då jag hade sett Firefly var jag dock mer förbannad än glad, förbannad över att serien lagts ner. Förbannad över att serien inte fått några följeslagare i sverige, samtidigt som serieskaparens andra serier, Buffy och Angel visades dygnet runt på hur många skitkanaler som helst. Och med tanke på de seriernas kvalitéer, de är väl typ det sämsta som gjorts sen DDT, retade jag upp mig ännu mer. Vem fan är det som kollar på den skit som visas på tv, helt utan något som helst djup?

Firefly var som en smekning, någonstans hade jag läst eller hört om någon parallell till Star Wars, utan att egentligen tänka mer på det. Då jag sett serien förstod jag lite av de parallellerna; serien skulle kunna ha utspelats efter det att Imperiet vunnit, om de nu gjort det. Borta var jedikonsterna, ersatta av en hyfsat trovärdig handling. Borta var överdrifterna och den renodlade ondskan, ersatt av mänskliga motiv så som girighet, maktlystnad och ren dumhet. Befriande och otroligt lågmäld underhållning, men ändå med rymden som kuliss – jag var givetvis helt såld.

Det finns en till beröringspunkt mellan Star Wars och Firefly, huvudkaraktären Mal. Malcolm Reynolds är det Hans Solo skulle ha varit om man fått se honom utanför filmerna; han är en burdus smugglare som helst håller sig borta från Alliansen, seriens motsvarighet till Imperiet.

De andra karaktärerna i serien är Mals vapendragare från kriget, Zoe, hennes make och rymdskeppets pilot Wash, den vackra sällskapsdamen (samma sak som prostituerad i denna framtid) Inara, den oborstade antihjälten Jayne, och rymdskeppets mekaniker Kaylee. Passagerarna, syskonparet och rymlingarna dr. Simon Tam och River Tam, och så då ”pastorn” shepherd Book.

Jag tänker inte gå in på någon djup karaktärsbeskrivning, men min favorit som skådespelare, är Summer Glau (River Tam). Hon kan inte ha varit mer än max 20 då denna serie spelades in, men hon spelar den psykotiska, förvirrade och förstörda unga flickan River Tam strålande.

Jag har inget favoritavsnitt, alla 14 episoder är strålande; klagomålet är fortfarande att det är för få avsnitt.

Filmen Serenity kom till för att dvdn med serien sålde mycket bra och tydligen var det många som protesterade då serien lades ner. Som film gör sig konceptet inte lika bra som i serieformat, men filmen är ändå en av de bättre sf-filmerna. Vilket väl säger mer om mig än om filmen, jag gillar då det finns tid till fördjupning och ingående karaktärsutveckling. I film måste allt gå snabbt. Det är dock något av det bästa som gjorts för tv och film.

En eftertänksam text om fittan

Jag gillar KK, hon skriver bra och verkar mycket påläst. Hon står lite till höger om mig, men det gör inte så värst mycket. Nu har hon skrivit om fittan. Det kan vara värt att läsa.

Borgerligt blahaa

Jag kommer aldrig att sluta häpnas över den borgerliga retoriken. Lögnerna, dramatiken och de rent vansinniga överdrifterna man blir överöst med är rent förbluffande. På Aftonbladet Debatt 16/2 2010 slår ett par ”högerextremister” sig för bröstet å det grövsta. Jag läser om Vänsterpartiets extremism, och kliar mig på skallen. Vad menar de, egentligen?

De försöker ge exempel på denna extremism, men lyckas mest prata om Mona Sahlin. Att Vänsterpartiet är för höjda skatter är nog inte förvånande för någon, men är det extremism har man lagt ribban otroligt skevt. Att Vänsterpartiet skulle vara för en ren planekonomi är taget ur luften och behöver inte ens bemötas med någon vidare kommentar.

Att Vänsterpartiet skulle vara emot demokrati på grund av att man har medlemmar som uttalat stöd för bland annat demokratiska Venezuela är ett bevis på att V innehåller många åsikter, vilket högerskribenterna verkar vara starkt emot. Vilka är då motståndare till demokrati? Att skribenternas egna partier ofta reservationslöst stödjer bland annat Israel, som stulit mänskliga organ från mördade palestinier, och som begått massmord med hjälp av olagliga vapen, hör tydligen inte till debatten (och nej, jag är inte antisemit).

Man kan med fog ställa sig frågan vilka som är extremister. Hugo Chavez brukar anklagas för att vara odemokratisk för att han hade en omröstning om att tillåta landets ledare att få bli återvald hur många gånger som helst – ett system som vi har i Sverige. Han kritiseras för att han hade omröstningen så tätt inpå en omröstning han respekterade, men att FP vill att vi skall rösta om Euron igen är helt i sin ordning. Chavez brukar också anklagas för att vara emot det fria ordet, för att han dragit tillbaka tillståndet för en tv-kanal som deltog i den militärkupp som en gång avsatte honom från makten. Man kan tänka sig vad som hänt om trean eller fyran gjort något liknande i vårat land. Det är dock en fråga som högerns debattörer väljer att blunda för.

Allianspartierna har också medlemmar som stödjer kriget i Irak, ett krig som startades och framhetsades med hjälp av bevisade och uppenbart löjliga lögner om massförstörelsevapen. Andra eller samma individer har uttalat ett starkt stöd för Margret Thatcher, utan att ta notis om att hon under 80-talet sålde giftgas och andra vapen till Irak för rekordsummor.

Är det så att vissa människor får man mörda utan att det skall väcka jobbiga frågor? Är det alltså skillnad på människor och människor? Är inte det ganska extremt? Det är OK att mördas av de hederliga västmakterna, i demokratins namn, förutsatt att vi får diktera villkoren för den demokratin. Eller?

Att Vänsterpartiet är emot privatiseringar borde inte heller ses som extremistiskt, men som jag redan konstaterat ligger ribban så skevt att alliansdebattörerna redan sprungit ut på löparbanan för att förmodligen hoppa ut ur arenan. Kanske vill de fly från sina märkliga argument?

Jag gillar Vänsterpartiet för att de har humanistiska värderingar, en ansvarig miljöpolitik och för att de verkar för ett jämställt samhälle. Jag ogillar skarpt de debattörer som sänker sig till lögner och rent skitsnack. Extremism är inte ett ord att leka med, och som det används i denna debatt urvattnas det å det grövsta.

Ja. Alltså...

En del saker ska man kanske hålla för sig själv...

smärta

Jag gjorde illa mig just innan jul.

Stukad och jävligt. Men jag var inte hemma en enda dag.

Åt helvete med de som tror att arbetarna fuskar!

Bildt...

I den politiska debatten just nu heter en av sveriges mest stressade politiker Carl Bildt. I brist på svar på frågor häver han ur sig floskler som: Talibantoleranta, Castrokramare och diverse annat huvudlöst. Frågan som ställdes var: varför ska sverige smygas in i Nato?

Carl Bildt är sitt gamla jag igen.

En dryg översittare utan innehåll.

Auberonsamling

Jag vet att det kom ett par samlingar där Auberon medverkade som jag inte känner till. Jag stöter på lite otippade saker ibland då jag klickar runt på nätet.

Nu läste jag att vi var med på en samling med svensk melodisk death metal. Kul? För fan.

Here we go!

Alastor

För några inlägg sedan skrev jag om H P Lovecrafts "Vid vansinnets berg" utgiven av Alastor press. Kolla in deras hemsida! De har mycket bra där.

The gathering storm

Jag kan ha varit 18 år då jag fick ”Farornas väg” på bok i julklapp. Jag har egentligen aldrig varit ett nischat fantasy fan – visst, jag gillade Tolkien då jag var 15 år, men det stannade där. Om man räknar H P Lovecraft och Lord Dunsany som fantasy, vilket man bör, kan man väl säga att jag i alla fall inte var främmande för genren. Men just nu talar jag om ”episka äventyrssagor”, vilket är vad ”Sagan om Drakens återkomst” de facto är. Det finns garanterat ett bättre ord för genren, men idag duger detta.

Jag kommer ihåg att jag var skeptiskt, jag gillade inte då folk prackade på mig saker som jag förväntades gilla, jag var ju tuff för tusan! Men vid något tillfälle var jag utan lektyr och tänkta att jag kunde prova, det var ju i alla fall ett snyggt omslag på boken. Sagt och gjort. Efter ett par kapitel var jag inne i handlingen, och då jag en dag senare var klar med boken, köpte jag den andra delen. Den svenska utgivningen av ”Sagan om Drakens återkomst” är lite förfuskad, enligt mig. De tar de engelska förlagorna och delar dem på mitten. En engelsk bok blir alltså två svenska. Då jag hade tagit mig igenom de två första böckerna, de som är ”Eye of the world" på engelska, var jag fast, frälst och beroende.

Jag älskade serien. På en vecka läste jag de fem böcker som fanns på svenska, för att sedan, i brist på svenska översättningar, gå över till de engelska böckerna. En månad senare hade jag kommit till ”Lord of chaos” och mitt beteende liknade nog det av en heroinberoendes; inte sen jag upptäckta H P Lovecraft hade jag blivit så biten av ett litterärt verk att jag inte kunde klara mig utan det. Jag var tvungen att ha en ny bok, och då jag kommit ikapp utgivningen blev det en avtändning som hette duga.

Jag fick vänta ett år innan sjuan, ”A crown of swords” kom, och för att ligga i fas läste jag om hela serien. Det gjorde jag inför varje bok, fram till ”Knife of dreams”, sen har det varit omöjligt på grund av att alla mina böcker är nedpackade efter min flytt från Norrland. Det skulle förvisso bara ha varit en omläsning till, eftersom att ”KOD” är elvan och ”TGS” är tolvan.

Men Robert Jordan dog. Jag var förvisso beredd på det, då jag följde rapporterna från hans sjukbädd – som alla andra med någon form av självrespekt så hade Robert Jordan en blogg – men jag blev ändå förkrossad. Skulle jag inte få ta del av det epos jag älskade så?

Nyheten om att Brandon Sanderson skulle skriva klart serien tog jag med en axelryckning, det var inte det att jag inte brydde mig, det var bara det att jag var så pass luttrad: jag tror det då jag ser det, kände jag. Då boken, ”The Gathering Storm” släpptes köpte jag den inte ens. Jag väntade, medvetet, ett tag med att köpa den. Först på grund av att jag inte var på humör för någon form av litteratur just då, men också för att jag ville vänja mig vid tanken på en ny bok utan Robert Jordan som författare. Skulle det funka? Skulle Brendan Sanderson kunna fylla Jordans gigantiska paltor?

Efter att ha läst på lite om Sanderson kände jag mig lagom trygg, och en Lovecraft bok senare, för att få upp pulsen, var jag redo för den annalkande stormen.

Det jag gillar – älskar - med serien är givetvis handlingen, men en styrka som jag inte nog kan påminna folk om är fysiken; någonstans har jag läst att Robert Jordan var lärare i fysik, och just de logiska och trovärdiga beskrivningarna av olika händelseförlopp, eller de olika sederna i något av de olika länder han skapat gör att det alltid är angeläget. Det känns liksom trovärdigt utifrån de förutsättningar han serverar.

Så, frågan återstår, skulle Brandon Sanderson kunna leva upp till Jordans serie?

Jag erkänner att jag varit lite irriterad på Jordan, böckerna efter bok sju har varit lite ojämna; där serien fram till ”A Crown of swords” var ett enda crescendo av kvalité, var böckerna efter lite långsammare. Jordans styrka var alltid hans noggrannhet med detaljer, och medan historien växte till att omfamna en hel världsdel, blev jag otålig. Bok nio till tolv skulle ha varit två böcker, inte fyra. Och då han dessutom började med en prolog till serien, ”A new spring” blev jag nästan arg. Men bara nästan, eftersom jag trots allt uppskattar det jag läser. Man får inte missförstå mig, jag älskar, som sagt serien, men jag började befara en slags ”Sagan om Isfolket” epos då Jordan vägrade att gå i mål. Enligt mig skulle prologerna kunna skrivas efter serien var avklarad.

Då dog han, som sagt var, och avslutningen, som han skissat upp i stora drag, och skrivit ett färdigt slut på, blev lämnad åt sitt öde.

Ödet var Sanderson, och efter att ha läst boken är jag lyrisk, igen. Känslan från de tidiga böckerna är tillbaka, trådar börjar knytas ihop. Författarmässigt märker jag inte, mer än i förbifarten, att det är en annan penna - och mycket är ju skrivet av Jordan ändå, så…

Respekten från Brandon till RJ känns stor, men inte krystad – han säger själv att han är ett stort fan av serien och han helst sett att Jordan själv avslutat den.

Jag sträckläste boken, det är inte lika lätt då man har barn, men en vecka hade jag i ”Wheel of time” världen. Jag älskade varje sekund, och handlingen, oj oj oj.

Nu vill jag bara att de två avslutande delarna skall komma omgående.

Det mest störande som skulle kunna hända vore ju om Brandon Sanderson dog nu…

”Towers of midnight” och ”A memory of light”. GE MIG!

En gång skall vi alla...

"En gång skall vi alla…"

Joanna Russ

Jag har haft det lite trögt på läsfronten ett tag, varken lust eller ork har funnits. Förklaringen stavas jobb. Men den jobbiga delen av det, jobbet alltså, är avklarad nu. Att man skall vara så känslig.

En av böckerna jag valde att ta tag i var science fiction boken ”En gång skall vi alla…” Den handlar om döden, vilket titeln kanske skvallrar om , och om rätten att välja själv när man skall dö. På baksidan av boken står det att: ”En gång skall vi alla…” ”är en gripande studie i mänsklig utsatthet, desperation, förnedring – och värdighet.”

Jag skriver under på den beskrivningen till 100 procent. Baksidorna av böcker som ges ut av mindre bolag är ibland roligare läsning, då de inte alltid försöker sälja in boken till den stora massan, utan inriktar sig på nörden: mig, med andra ord.

Kvinnoporträttet Joanna Russ bjuder på är enastående, som läsare får man verkligen kliva ut ur en kliché –befriande- och man får vara med om något som faktiskt har existensberättigande då det kommer till frågor som mänsklighet och förutsättningar. Jag tror på Russ, jag köper hennes argumentation!

Handlingen är enkel, ett rymdskepp kraschar på en okänd planet. De överlevande, med undantag för huvudkaraktären, bestämmer sig för att befolka planeten. Det är under tio överlevande, och problematiken med de romantiska föreställningarna av en öde ö, en slags interplanetär Robinson Kruse, läggs fram på ett mördande effektivt sätt.

Det är en vacker, stillsam och angelägen bok.

Jag rekommenderar den till alla som kan läsa.

At the mountains of madness

Guillermo del Toro har gjort ett par bra filmer. Jag gillar Hellboy, den är charmig och har sköna inslag, inslag som passar mig som handen i handsken, eftersom att ”gamla gudar” gets me going. ”Barnhemmet” är en vacker saga, påminner inte så lite om filmen Dark water, eller varför inte Clive Barkers fantastiska ”The thief of always”! Bröderna Grimm skulle ha nickat uppskattande, tror jag. Bra är den i alla fall.

Nu håller han tydligen på att göra Bilbo, vilket är en film jag varken sett fram emot eller önskat få se. Jag kommer säkert att gilla den. Men efter han är klar med den kommer det. Det som jag aldrig trodde skulle komma: en Hollywood produktion (gissar jag) av ”At the mountains of madness” av Lovecraft.

Jag undrar lite försiktigt, är världen redo? Howard Phillips Lovecraft ÄR en munfull om man inte är lagd åt det hållet.

Jag är hur som helst så redo man kan vara!

Toro sa en rolig sak angående filmen, jag klipper in det citatet. Det kom från en Nya Zeeländsk tidning:

"[he estimates it will cost US$90 million to make the movie but]... he still has to convince Hollywood. "We are trying to do it, but it is a very expensive movie," says del Toro. "Its difficult to have a movie like that without Hollywood and it's almost impossible to have it done with Hollywood. It's a conundrum because it's a move that [would cost] about US$90 million, but US$90 million means they [Hollywood] don't understand a horrifyingly unhappy ending and the fact there's no love story. It's a purely cosmic horror where man is not the hero but just vermin created for the amusement of a larger species. There are so many ideas that are alien to [Hollywood], no pun intended."

Del Toro hasn't ruled out the possibility of even a small amount of filming actually taking place in Antarctica. Some of the events in Lovecraft's story take place at McMurdo Sound.

"I've always wanted to do that. It is still a possibility. One of the first things that came up with the studios was the liability and insurance issues of taking a formal giant crew to Antarctica. But what I learned technically on Hellboy and Blade allowed me to do Pan's Labyrinth. It is my belief that what I learned on Hellboy 2 and [will] on The Hobbit will allow me to go out and make At the Mountains of Madness, even if its not in Antarctica.

...

"I want to do it. If Peter [Jackson] had the Rings trilogy and James Camerson had Titanic - there are movies that you think are a mission to do. My mission in my life is to make At the Mountains of Madness if I can."

Do it!

Mer Lovecraft

Utgivningen av Lovecraftböcker fortsätter i sverige. Bakhåll gav ut ”Pickmans modell och andra noveller” för ett tag sedan. Nu fortsätter de med boken ”Fasansfulla händelser i Dunwich”.

Då de mesta redan finns på svenska sedan tidigare är detta kul mest för det vackra omslaget, som, får jag förmoda, föreställer H P Lovecrafts hem, och så då det vanliga fotot på Lovecraft, det som man ser nästan överallt där han nämns. Auberon hade det i bookleten till skivan Crossworld (låten “Ex oblivione” var en hyllning till skräckmästaren). Vidare har Mattias Fyhr har skrivit ett efterord, i vanlig ordning måste man ju säga, han verkar ha ett finger i alla utgivningar av författaren i detta land. Det är nästan pinsamt att jag inte läst hans essä om Lovecraft, men det kommer väl det med.

Novellerna är Skuggan ur tiden, Fasansfulla händelser i Dunwich, Bilden i huset och Graven. Av de novellerna är det väl mest den första som jag gillar; det är en av hans längre noveller, en av hörnstenarna till hans mytologiska värld. Förvisso är alla hans berättelser besläktade, det har han själv påtalat ett flertal gånger, men det är inte alla som beskriver någon av de äldre raserna så uttömmande. Vansinnets berg gör det, så gillar man den novellen är det en god gissning att man gillar denna, och vice versa.

Det är en relativt tunn Lovecraftbok, men det gör inte särskilt mycket. Översättningen är adekvat, jag har inte mycket att klaga på. Ett par lustigheter har letat sig in i texten, men det är som det ska vara. (intervju med översättaren)

Jag känner att jag har tömt mig på superlativ om denna författare då jag skrivit så mycket om honom det senaste året. Men ska man köpa och läsa en bra bok, ja, då är detta ett utomordentligt förslag.

Hur bra är Lovecraft?

Han

är

faktiskt

helt

bäst!

Kloka ord om en mästare

Jag gillar att läsa att det finns folk som håller med mig ibland. Jag själv anser att H P Lovecraft är den största författaren öht. Här nedan kan man få en förklaring!

Om Lovecraft.

To the metal

En ny Gamma Rayskiva på g.

Men.... To the metal. Är det genialt eller har de bara slutat bry sig?

F Federley Ursula Federley...

Jag såg just att center… politikern Fredrik Federley sagt en lustig sak. Han fick en bjudresa, vilket inte är olagligt eller så, men kanske i alla fall inte helt hundra; det stinker lobbyism om skådespelaren Federley.

Jo, åter till vad som hände: hans nya grej är ju att han inte var den som skulle åka på resan, det var hans alter ego… Ursula. Detta öppnar för djävligt mycket dumheter alltså. Men jag är inte förvånad. Federley har varit en uppseendeväckande politiker hela hans karriär. Hans åsikter är skrämande, i bästa fall.

Kom ni ihåg då han grinade – inför tv-kameror – och sade att FRA-lagen var ett hot mot demokrati och frihet och fan och hans moster? Sen gick han in och röstade för den.

Ridå.

Auberon

Jag gillar jojjes blogg. Den är sepe, och helt i min smak.

Här har han skrivit lite om Auberon--> http://jesushitler.blogg.se/2010/february/auberon.html?_tmp=518965d11dc6a12dbcad8878d50d37a216dc7968

Andraklassens medborgare

Jag har tagit del av motsägelsefull kritik mot vänstern. Jag tänkte dela med mig lite av tokeriet:

En folkpartist i Väsby sa att vänster ville skicka hem polacker, och dylika människor av annan härkomst än sverige.

Ok.

Sen när har vänster varit känd för att önska folk ut ur landet?

Aldrig.

Just därför måste man undra, vad menar då borgaren som sa ovanstående?

Givetvis handlar det om omvänd retorik, högern inser att deras åsikter är galna och måste använda retorik som tillhör vänstern. ”Skicka inte ut folk ur landet, de har lika mycket här att göra som vilken sverigedemokrat som helst”. Typ.

Vad handlar frågan om, undrar nog många, jag inkluderad? Jo, vi – vänstern - vill att arbetare ska ha samma rättigheter och lön oavsett vilket land de kommer från. Det handlar inte om att skicka hem någon, det handlar om att inte skapa en ny klass av människor som inte har samma rättigheter som oss andra. En andraklassens medborgare - en halvmesyr till medborgare som skall utnyttjas av giriga människor som inte vill göra rätt för sig.

Betala de löner arbetarna är värda, göm er inte bakom nonsensretorik som bara visar på de egna bristerna.

I en värld där kapitalismen fungerar följer alla samma spelregler. Låt oss se till att dessa regler inte skapar mer orättvisor än de redan har gjort. Det finns tyvärr folk som anser att det är rätt att importera billig arbetskraft, bara för att tjäna pengar på denna lönedumpning och denna humanistiska katastrof. Med det i åtanke bör väl de flesta inse att i längden är alla jobb är hotade, inte bara de byggjobb som borgarna av någon outgrundlig anledning anser vara roten till allt ont.

Låt alla stanna, på samma villkor. Vi är alla människor, även om det finns de som vill att vi skall ha olika värde.

Det är allt vi någonsin sagt. Allt annat är borgerliga chimärer.