Jag kan ha varit 18 år då jag fick ”Farornas väg” på bok i julklapp. Jag har egentligen aldrig varit ett nischat fantasy fan – visst, jag gillade Tolkien då jag var 15 år, men det stannade där. Om man räknar H P Lovecraft och Lord Dunsany som fantasy, vilket man bör, kan man väl säga att jag i alla fall inte var främmande för genren. Men just nu talar jag om ”episka äventyrssagor”, vilket är vad ”Sagan om Drakens återkomst” de facto är. Det finns garanterat ett bättre ord för genren, men idag duger detta.
Jag kommer ihåg att jag var skeptiskt, jag gillade inte då folk prackade på mig saker som jag förväntades gilla, jag var ju tuff för tusan! Men vid något tillfälle var jag utan lektyr och tänkta att jag kunde prova, det var ju i alla fall ett snyggt omslag på boken. Sagt och gjort. Efter ett par kapitel var jag inne i handlingen, och då jag en dag senare var klar med boken, köpte jag den andra delen. Den svenska utgivningen av ”Sagan om Drakens återkomst” är lite förfuskad, enligt mig. De tar de engelska förlagorna och delar dem på mitten. En engelsk bok blir alltså två svenska. Då jag hade tagit mig igenom de två första böckerna, de som är ”Eye of the world" på engelska, var jag fast, frälst och beroende.
Jag älskade serien. På en vecka läste jag de fem böcker som fanns på svenska, för att sedan, i brist på svenska översättningar, gå över till de engelska böckerna. En månad senare hade jag kommit till ”Lord of chaos” och mitt beteende liknade nog det av en heroinberoendes; inte sen jag upptäckta H P Lovecraft hade jag blivit så biten av ett litterärt verk att jag inte kunde klara mig utan det. Jag var tvungen att ha en ny bok, och då jag kommit ikapp utgivningen blev det en avtändning som hette duga.
Jag fick vänta ett år innan sjuan, ”A crown of swords” kom, och för att ligga i fas läste jag om hela serien. Det gjorde jag inför varje bok, fram till ”Knife of dreams”, sen har det varit omöjligt på grund av att alla mina böcker är nedpackade efter min flytt från Norrland. Det skulle förvisso bara ha varit en omläsning till, eftersom att ”KOD” är elvan och ”TGS” är tolvan.
Men Robert Jordan dog. Jag var förvisso beredd på det, då jag följde rapporterna från hans sjukbädd – som alla andra med någon form av självrespekt så hade Robert Jordan en blogg – men jag blev ändå förkrossad. Skulle jag inte få ta del av det epos jag älskade så?
Nyheten om att Brandon Sanderson skulle skriva klart serien tog jag med en axelryckning, det var inte det att jag inte brydde mig, det var bara det att jag var så pass luttrad: jag tror det då jag ser det, kände jag. Då boken, ”The Gathering Storm” släpptes köpte jag den inte ens. Jag väntade, medvetet, ett tag med att köpa den. Först på grund av att jag inte var på humör för någon form av litteratur just då, men också för att jag ville vänja mig vid tanken på en ny bok utan Robert Jordan som författare. Skulle det funka? Skulle Brendan Sanderson kunna fylla Jordans gigantiska paltor?
Efter att ha läst på lite om Sanderson kände jag mig lagom trygg, och en Lovecraft bok senare, för att få upp pulsen, var jag redo för den annalkande stormen.
Det jag gillar – älskar - med serien är givetvis handlingen, men en styrka som jag inte nog kan påminna folk om är fysiken; någonstans har jag läst att Robert Jordan var lärare i fysik, och just de logiska och trovärdiga beskrivningarna av olika händelseförlopp, eller de olika sederna i något av de olika länder han skapat gör att det alltid är angeläget. Det känns liksom trovärdigt utifrån de förutsättningar han serverar.
Så, frågan återstår, skulle Brandon Sanderson kunna leva upp till Jordans serie?
Jag erkänner att jag varit lite irriterad på Jordan, böckerna efter bok sju har varit lite ojämna; där serien fram till ”A Crown of swords” var ett enda crescendo av kvalité, var böckerna efter lite långsammare. Jordans styrka var alltid hans noggrannhet med detaljer, och medan historien växte till att omfamna en hel världsdel, blev jag otålig. Bok nio till tolv skulle ha varit två böcker, inte fyra. Och då han dessutom började med en prolog till serien, ”A new spring” blev jag nästan arg. Men bara nästan, eftersom jag trots allt uppskattar det jag läser. Man får inte missförstå mig, jag älskar, som sagt serien, men jag började befara en slags ”Sagan om Isfolket” epos då Jordan vägrade att gå i mål. Enligt mig skulle prologerna kunna skrivas efter serien var avklarad.
Då dog han, som sagt var, och avslutningen, som han skissat upp i stora drag, och skrivit ett färdigt slut på, blev lämnad åt sitt öde.
Ödet var Sanderson, och efter att ha läst boken är jag lyrisk, igen. Känslan från de tidiga böckerna är tillbaka, trådar börjar knytas ihop. Författarmässigt märker jag inte, mer än i förbifarten, att det är en annan penna - och mycket är ju skrivet av Jordan ändå, så…
Respekten från Brandon till RJ känns stor, men inte krystad – han säger själv att han är ett stort fan av serien och han helst sett att Jordan själv avslutat den.
Jag sträckläste boken, det är inte lika lätt då man har barn, men en vecka hade jag i ”Wheel of time” världen. Jag älskade varje sekund, och handlingen, oj oj oj.
Nu vill jag bara att de två avslutande delarna skall komma omgående.
Det mest störande som skulle kunna hända vore ju om Brandon Sanderson dog nu…
”Towers of
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar