Lemmy Kilmister, White line fever
Jag har aldrig varit ett stort Motörhead-fan. Jag har dock alltid gillar den karismatiska frontmannen. Han är klurig och har tänkt till lite då han ger oss sina åsikter. De som tillexempel anklagar honom för att vara nazist, på grund av hans fäbless för reliker från andra världskriget, har ju inte hört att han säger att han fascinerad av ämnet, inte anhängare av ideologin. Det är snarare ett bevis på att idioter finns överallt runt omkring oss.
Boken han har skrivit är inte en avhandling av ämnet Motörhead, utan en betraktelse av författaren: om det han sett och upplevt. Givetvis är det musik det handlar om först och främst, men det handlar lika mycket om herr Kilmisters liv och leverne.
Är man intresserad av rockmusikscenen från början av 50-talet och framåt kan man alltså också få sitt lystmäte. Tillskillnad från "The dirt", av Neil Strauss och Mötley Crüe, är detta inte en ”skandalbok”, vikten är inte lagd på droger och brukandet av dessa, även om de givetvis förekommer i riklig mängd. Det är inte romantiserande, det är mest betraktelser. Jag gillar det, det känns som att man lyssnar på mannen själv då man läser, och det är något som höjer autenciteten i boken och med den höjs givetvis kvalitén ett snäpp.
Om man måste komma på något att klaga på, kan det vara hastigheten som han omnämner allt i, det hade varit bättre med en trilogi, eller en längre bok, eftersom att jag gillar då han går på djupet. Men det är en petittes, underhållningsvärdet är tveklöst högt. Man fnissar sig ofta igenom denna bok. Det gillar jag!
Howard Phillips Lovecraft, Vansinnets berg.
Jag har gått igenom min samling av denna mans böcker och även utökat den relativt mycket det senaste året. Jag missade tragiskt nog en bok, men det jag har träffat har jag läst, vilket man kan se om man klickar på litteraturlänken här på sidan.
Jag brukar köpa tidningen Jules Verne magasinet, eftersom att det är en science fictiontidning, och den brukar med jämna mellanrum innehålla mycket bra författare, inte sällan från skräckgenren. Nummer två av tidningen i år hade dock bara en novell, ovannämnda ”Vansinnets berg”. Ett givet köp alltså, eftersom att jag gillar att samla, och Howard Phillips Lovecrafts produktion är en av de saker jag samlar på.
”Vansinnets berg” är den mest genomarbetade långa novell H P Lovecraft har skrivit, det är även en av hans få texter som publicerades medan han fortfarande levde, vilket är anledningen till att den är så genomarbetat. De två andra långnovellerna ”Fallet Charles Dexter Ward”/”Gengångaren” och ”Sökandet efter det drömda Kadath”, var tydligen bara utkast, vilket bara visar på författarens genialitet då det är den mest grundliga skräck som någonsin skrivits. ”Vansinnets berg” är alltså ännu mer välskriven, och då det handlar om just den här författaren säger det inte så lite.
Boken är skriven som en rapport av huvudkaraktären i boken, vilket ger den en torr och vetenskaplig nyans, den ger berättelsen ett djup som vanliga skräckförfattare inte bemästrar. Handlingen är enkel: ett forskarlag från ”Miscantonic university” (universitet från staden Arkham, båda påhittade av författaren) har landstigit på Antarktis för att ta prover och bedriva forskning, uppenbart. Alla utom två dör en märklig död, och det en av de överlevandes ord som vi får ta del av.
Howard Phillips Lovecraft har en närhet i sina texter som är oöverträffad av någon annan författare; där de som kritiserar honom för att använda adjektiv för ofta, och pekar på hur larvigt ”överdrivet” det kan bli, ser jag bara hur han lyckats förmedla en känsla som är genuin och äkta. Det är klart att inte alla kan gilla denna genre, då den kräver tålamod av läsaren, men att klaga på det som är själva kärnan i kvalitén är bara dumt. Då säger man att skräck inte passar, eller att just denna form av skräck inte fungerar. Jag skulle vilja påstå att de som inte gillar detta är dumma, för bättre blir det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar