Jag sparar på mig

Skit samma.

Det var en massa hårdrock på tv i helgen som gick. Europe visades. En dokumentär med Black Sabbath, som jag tittade lite på.

Det var inte så fantastiskt så att jag ville ta livet av mig. Men jag har fått mer respekt för bandet - med det sagt: jag har aldrig varit ett fan, jag har bara gillat de låtar som varit hittar. Jag har dock aldrig förstått grejen med det andra materialet. Tråkig musik är liksom inte min grej. Det finns de som gillar det, men å andra sidan finns det de som gillar Erik Saade, och med det sagt är alla andra argument redundanta.

Smak är till för fascister. Jag menar, vem fan är jag att säga till dig vad du skall lyssna på? Jag kan bara säga vad jag tycker, och herre jävlar vad jag tycker - men inte ska det spela mer roll än som kanske ett tipps, om du liter på mig. Lita på mig.

Jag tycker till exempel att merparten av de grupper som hyllas unisont är störande ointressanta. Det är givetvis alla andra det är fel på. De som utan att tänka sväljer den sataniska sperman från den massproducerande bölden som kallas musikindustrin.

Visste ni att om man ogillar fel band, eller om man inte suger rätt balle, då kan man få problem efter att man kommit upp från sandlådan - den fysiska sandlådan som man befinner sig i tills man lärt sig spela hjälpligt; den mentala sandlådan är evig, verkar det som, om man ska gå efter den verklighet som spelas upp framför oss. Oavbrutet.

Nej. Jag har för ont i kroppen för det här.

Jag fick höra några nya låtar av Hoova. Sen fick jag höra om knaset.

Jag bjuder på en gammal låt som sammanfattar skiten

Det ständiga knaset. Phonetic. feat Hoova.

Feat. Nördord. Tacka vet jag Fear.