onsdag 24 augusti 2011

Jag sparar på mig

Skit samma.

Det var en massa hårdrock på tv i helgen som gick. Europe visades. En dokumentär med Black Sabbath, som jag tittade lite på.

Det var inte så fantastiskt så att jag ville ta livet av mig. Men jag har fått mer respekt för bandet - med det sagt: jag har aldrig varit ett fan, jag har bara gillat de låtar som varit hittar. Jag har dock aldrig förstått grejen med det andra materialet. Tråkig musik är liksom inte min grej. Det finns de som gillar det, men å andra sidan finns det de som gillar Erik Saade, och med det sagt är alla andra argument redundanta.

Smak är till för fascister. Jag menar, vem fan är jag att säga till dig vad du skall lyssna på? Jag kan bara säga vad jag tycker, och herre jävlar vad jag tycker - men inte ska det spela mer roll än som kanske ett tipps, om du liter på mig. Lita på mig.

Jag tycker till exempel att merparten av de grupper som hyllas unisont är störande ointressanta. Det är givetvis alla andra det är fel på. De som utan att tänka sväljer den sataniska sperman från den massproducerande bölden som kallas musikindustrin.

Visste ni att om man ogillar fel band, eller om man inte suger rätt balle, då kan man få problem efter att man kommit upp från sandlådan - den fysiska sandlådan som man befinner sig i tills man lärt sig spela hjälpligt; den mentala sandlådan är evig, verkar det som, om man ska gå efter den verklighet som spelas upp framför oss. Oavbrutet.

Nej. Jag har för ont i kroppen för det här.

Jag fick höra några nya låtar av Hoova. Sen fick jag höra om knaset.

Jag bjuder på en gammal låt som sammanfattar skiten

Det ständiga knaset. Phonetic. feat Hoova.

Feat. Nördord. Tacka vet jag Fear.


4 kommentarer:

C sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Fredrik sa...

Jag klagar aldrig på barn. Jag konstaterar bara att den musik han gör kan man döda med. På det dåliga sättet. 8)
Europe hette först Force. Jag vet inte vad som är värst. :D

stewe sa...

Paranoid-dokumentären var väldigt lyckad och underhållande, gillar ju henry rollins babblande och alla skrönor... som publiken på första sabbathspelningen; ett psykfall och en prostituerad hahhaha!

Fredrik sa...

Stewe: det är fan alltid kul att höra semikändisar prata om andra semikändisar. Det är ett fenomen som är på tillväxt. hehe Men det kul att se på dokumentären efter att just ha läst boken om Ozzy. Det blev som mer ingående. Klockrent. Sen har jag lyssnat på den skivan i veckan (Paranoid). Lite grand i alla fall. :D