tisdag 9 augusti 2011

Jag ger er: Pål Eggert. En fantastisk författare! Låt er förföras av den mörka konsten.

Efter att ha läst boken De döda fruktar födelsen, kända jag att, va fan, det här måste jag göra allt vad jag kan för att lyfta fram i dagsljuset. Boken var fantastisk och jag var helsåld. Att killen, Pål Eggert även är sympatisk fick mig att ta tag i saken: det lilla jag kan göra är att presentera boken, vilket jag har gjort, och nu - med författarens tillåtelse - publicera en intervju här på bloggen.

Här är den:



Pål, utanför vad jag först fick för mig var statskyrkan i Umeå. Jag hade fel...


Då jag läste din roman, De döda fruktar födelsen, fastnade jag nästan omgående för handlingen. Men det var inte bara handlingen som tog tag i min uppmärksamhet. Boken kändes personlig och naken - vilket är en styrka om man frågar mig.

Nå. here goes...

När föddes tanken till boken, och var det meningen att den skulle bli så personlig?
-Jag tror att tanken föddes när jag började läsa Sandman av Neil Gaiman, särskilt Season of mist, där änglar figurerar. Helleblazer av Jamie Delano var ett annat verk där änglar förekommer i en modern miljö och författaren skriver på ett personligt vis. Jag gillar när författare lämna efter sig sina inälvor i det de skriver.


Jag har inte läst din debutroman. Vill du säga någonting om den?
-”Ars moriendi – konsten att dö” är en omtagning av den rätt kända helgonlegenden om S:t George och draken, eller S:t Göran och draken som är den svenska varianten. I legenden utövar en drake terrorvälde över en stad i tills han ska käka upp prinsessan. Då dyker riddaren George upp och dödar draken. Stadens härskare tycker det är jobbigt att riddaren sedan omvänder hälften av befolkningen till kristendomen och låter halshugga George varpå han blir helgon. I min roman föder sig en drake också på en stad, men för att inte blöda den vit erbjuder den beskydd. Staden blir en mäktig handelspunkt, frigör sig från adeln och man upprättar en klosterorden som fostrar perfekta jungfrur som kan offras åt draken. Jungfrurna är barn som är oönskade på ett eller annat vis. Draken ses som en prövning från Gud. Allt är frid och fröjd tills en riddare som faktiskt fått för sig att försöka döda draken dyker upp. Det här skakar om allting och till och med representanter för himlen och helvetet blandar sig i leken.

Och med tanke på hur bra De döda fruktar födelsen, så kommer ni att kunna läsa om den boken här, då jag har läst den. För läsa den ska jag.


Boken


Hur blev du kontrakterad av Järnringen, och vad innebär deras upphörande för dig?
-Jag skickade mitt romanmanus till dem helt enkelt. Deras frånfälle innebär att jag får söka mig till andra förlag.


Vill du berätta någon om ditt nuvarande skrivprojekt?
-Mitt lönearbete med hemlösa har inspirerat mig till romanen jag arbetar på; ”Borde vara död”. Sebastian från ”De döda fruktar födelsen” är tillbaka, men lite mer råbarkad och anpassad till ett arbetsliv. Precis som jag gjort arbetar han på ett förfallet men fritt kommunalt boende för hemlösa. En av de nyinflyttade som han är kontaktman för visar sig vara en övernaturlig varelse. Hon vill bli människa igen och Sebastian beslutar sig för att hjälpa henne.

-Jag har tagit med mig erfarenheter av missbruk, indrivning och kriminalitet in i romanen. Det är mer av skitig skräck i den, men också mer känslomässigt intensiv. Jag gillar att beskriva mörka sinnestillstånd; sorg, känslor av att inte räknas, aggression, förtvivlan, självhat eller ensamhet, och har grottat ner mig i det i den här romanen.

Jag är såld. Jag ska läsa den här boken också. Det finns ingenting som gör mig mindre nyfiken, och det mesta gör att jag får tvångstankar. Måste läsa. Skriv klart boken!

Jag kan egentligen inte så mycket om svenska författare, utöver de som är kända i skräck/science fictiongenren. Har du några tips?
-Yarden av Kristian Lundberg och Darling River av Sara Stridsberg tyckte jag mycket om. Jag är ofta rätt otrogen som läsare och hoppar från författare till författare.

Vem gör inte det? man missar så mycket om man inte är otrogen. Pål Eggert tillexempell.

Vad fick dig att börja skriva? Vad influeras du av?
-Jag ville bli serietecknare från början, men sedan läste jag Ringtrilogin och då ville jag bli författare istället.

-Jag influeras mycket av skräck men också av helt andra saker. En bok för incestöverlevare med en massa korta anekdoter var till exempel mycket betydelsefull för ”De döda fruktar födelsen”. Huvudpersonen Sebastian är inspirerad av Oscar Wilde, Grant Morrisons serie ”Sebastian O” och TV-serien ”En förlorad värld” till exempel.




Anledningen till att du nu läser dessa rader är för att jag läste raderna i den här boken. En slump? Givetvis inte. Hade jag inte läst den, då hade ingen läst detta... ja. (tyst fredrik)


Du har ju en del musikreferenser med i boken. Bland annat nämns Arch Enemy, och så något syntband jag inte kommer ihåg namnet på. Vad lyssnar du på för musik?
-Synthband? Cradle of filth och My dying bride är knappast syntband. För närvarande lyssnar jag mycket på metal som Dark Fortress, Project hate MCMXCIX men även annat, som musiken till filmer som Martyrs eller Twin Peaks: Fire walk with me. Dark Fortress har för övrigt gjort en underbar tolkning av Sycamore trees från ljudspåret till Fire walk with me.

Syntdband... Jag tror jag läste Nitzer Ebb, eller något liknande industriellt minnande namn. Det är synt för mig. Aja. Jag har inte så stor koll på annat än tysk heavy metal.

Skriver du till musik, eller vill du ha tyst då du skriver?
-Jag föredrar att dränka mig i musik när jag skriver.



Pål. Igen.



I och med att jag är musiker, på någon slags amatörnivå, vet jag att det kan vara märkligt att bli jämförd med vissa artister. Hur känner du då du blir jämförd med författare som Robert A Heinlein, Arto Paasilinna bland andra? Vilken är den konstigaste jämförelse du stött på?
-Heinlein läste jag för länge sedan. Paasilinna har jag bara läst lite grann, han verkade rolig men de blev ändå inte så mycket. Det är väl rätt smickrande, de är bra och ganska välkända.

Har inte stött på så konstiga jämförelser än faktiskt. De flesta har jag nog kunnat se likheterna med. Men vi får se…

Du gör något som jag verkligen vill hylla: du blandar in subkulturer i dina texter (typ metal) och du gör det inte med de fördomar som vissa författare kan sjunka till. Jag tänker på Dean R Koontz och dennes attack mot sataniska texter i en av sina äldre böcker. Tankar på det?
-Jag har själv rötter i subkulturer och har intresserat mig för dem. En författare får inte vara för fördomsfull utan måste undersöka många ting och helst förstå dem på något plan, även om man inte behöver gilla allt. Sedan tycker jag att den dominerande kulturen verkligen kan ha sina sidor av hyckleri och övergrepp, ibland utan att det ens märks.

Du vågar även slänga dig i ett träsk som ingen klarat av att skriva rejält om sen... Drottningens juvelsmycke, av Almqvist. Ångest. Och du gör det bra, utan att dömma de "svagare". Synpunkter?
-Jag har alltid haft en dragning till skuggsidan av olika skäl. Jag gillar mest konst som är åt det mörkare slaget; goth och metal, skräck, bisterfantasy och socialrealism. Jag har läst och utbildat mig inom områden som sysslar med psykosociala frågor och problem. I vårt eget samhälle finns världar i skymundan och det är väl det som också gjort att jag sökt mig dit på olika sätt. När andra vänder bort blicken och säger ”Jag förstår inte … ” går jag närmare och vill förstå. Sedan är det förstås rent personliga skäl som gjort att jag gärna skildrar mörkare känslor och situationer. Man säger ju att man ska skriva om det man kan något om.

Och så en avslutning: Vill du tillägga något? Glömde jag fråga något viktigt?
-Lika bra att jag håller käften.

**

Ja. Jag var störd av rasister då jag skulle skriva intervjun, plus att jag har jobbat röven av mig i veckan. Ni får ha överseende med oinspirerade frågor - man är inte mer än människa.

Med de lama ursäkterna ur världen kan jag inte gör så mycket mer än att upprepa mina hyllningar åt författaren (och bloggaren) Pål Eggert. Hans bok berörde mig, och jag vet att jag i alla fall fått en person att sluta vela om han skall köpa De döda fruktar födelsen (eller hur chefen!!!). Det borde alla göra. Om så bara för att stödja lite äkta, skitig kultur då den är som bäst.

För en av styrkorna med Påls författarskap är att det engagerar och väcker frågor.

Nu ska jag hålla käften.

6 kommentarer:

Pål Eggert sa...

Nitzer Ebb? Kan inte tänka mig att jag nämner dem (och även jag kallar dem synt, bodymusic eller någon sådan hårdare variant) Hmm, undrar vad det är för band jag nämner...
Kul med intervjun i vilket fall som helst. Känner mig väldigt smickrad.

Anonym sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Chief Rebel Angel sa...

Jajamen, boken inhandlad och ligger och frestas bredvid mig nu. Sparar den till en kommande resa till Spanien lite senare denna månad, ser mycket fram emot att kunna ge den lite tid utan att kidsen tar all energi, samt att hänge mig åt kontrasten av Spaniens glättiga sol och Eggerts mörka skuggor.
Inbillar jag mig.
Hur som helst. Kul intervju, du är ju inte helt tappad Fredrik. Fast du är från Umä! :-)

Fredrik sa...

Pål: jag vet inte om jag inbillade mig det. Men jag har för mig att jag läste något sånt namn. Skitsamma. 8) hehe Det kan ha varit vilket industriband som helst. Eller så var det Neplim... Fields of... Aja.

Jag kommer nog att bomba med mer Pålposter vad tiden lider. Den som lever har ångest, eller nåt.

Charlotte: Blir MER nyfiken. SF-bokhandeln har skiten. :D

Chefen: Jag måste nog spöa dig. ;)

Men, boken är så lättläst - på det underhållande sättet - att det inte går att sluta läsa.

Läs läs läs läs läs!

Anonym sa...

Trevlig intervju - och tänk aldrig kunde jag väl tro att Pål Eggert är gammal synthare:-)

Fredrik sa...

Det var då ett jävla tjat om synt. 8)

Alla vet att Pål älskar A-ha. ;D