Hela världen är galen

Det finns i alla fall bra musik att lyssna på medan förfallet pågår.

Just nu är jag jävligt inne på Aeons Bleeding the false. den har ett speciellt ljud som jag gillar. Det är plastigt, men rått på en och samma gång. Magiskt!

Det gör så att alla instrument får utrymme. Och att låtarna på skivan är svåra att inte gilla.

Om nu sångaren kunde sluta sjunga om satan bara...

sova

Kissie! Du fyller en - om än vansinnig, men ändå -funktion. Frågan är bara vilken.

En trafikolycka som berör?

Ja.

Kissie. Tjejen som hotar journalister till döden, stavar värre än mig och bjuder på plastikoperationer på sin blogg.

Jag förfasas inte. Jag äcklas av att hon har fans.

Men. En text idag i aftonbladet sattes allt på plats.

Kissie är inte bara en tjej som förmodligen skulle må mycket bättre av att ha en handledare, snarare än att bli matad med pengar från en sinnessjuk marknad. Hon är trafikolyckan man saktar in för få se lite närmare på, innan man generat ökas gasen och kör vidare.

Men det är mer än så. Hon behövs. Märkligt nog. Hon är en idiot, men just det att hon är en så infantil och vidrig varelse, gör också att hon är räddningsplankan som vi klöser, klöser, klöser oss fast vid, för att slippa inse vad vi själva är.

Det som i USA kallas för white trash, "billiga" outbildade människor, som inte sällan väger över 100 kilo, det är inget annat än det trasproletariat som Marx talar om, och som författaren Lars Ahlin gör en klockren analys av i sin debutroman Tåbb med manifest. Det är de som underklassen ser nedlåtande på; det är de som ger dem själva hopp, medan de sitter i sin bittra verklighet - de fattar inte att problemen kommer av att de själva inte förmår sig att tänka längre; de förstår inte, att så länge de dömer ut våra vrak, så länge kommer de att döma sig själva - vi är alla Kissie.

Detta är fan berättelsen om det sovande folket. På riktigt.

Och anledningen till att hon är så stor, tjejen på bilden.

Jag trodde aldrig att boken King Kong blues (Sam J. Lundwall) skulle bli på riktigt. Det har den. DET HAR DEN!

God... eh... Vansinnig morgon på er!

Vansinnet fortsätter att visa sitt ansikte där det inte hör hemma.

Jag menar, regeringen har ju kvaddat sjukförsäkringen. De har förstört livskvalitén för tiotusentals människor. De har blivit uppläxade officiellt av oppositionen, vilket var oansvarigt enligt den moderatledda alliansen. Att Reinfeldt måste förhandla om sin politik - eftersom att han leder en MINORITETSREGERINGEN, har inte med saken att göra. Jag ser framför mig hur moderaterna sitter med händer för öron, ögon och könsorgan, medan de rabblar sina mantra. Oansvarigt. Vi är statsmannamässiga. bla bla bla

Reglerna som ALLIANSEN har skapat, har fortfarande en förnedrande effekt för de drabbade. Det rasar ännu in "enskilda fall". Men för all del, fortsätt med det moderata mantrat, det kommer att leda er rakt ner i fördärvet. För min del hoppas jag att ni blir väckta av massornas skanderande hot. Ni, alliansmänniskor, är trots allt fascister. Att slå på svaga är nåt som bara er typ sysslar med.

Hade ni läst andra tidningar än de stora, hade ni kanske sett en rolig grej. Av 10 000 medlemmar i den svenska kyrkan tror endast 15 % på jesusjävel. Lika många procent är ateister. 25 % är agnostiker. Det måste vara därför vi har homosexuella biskopar och sånt. Jävligt kung, om jag får säga min mening.

Nåja. Det lilla hopp om mänkligheten som kanske hann tändas... Människan. Hon klöv atomen, reste till rymden - och satt sig på staket och härmade ugglor...

Alla som läst på den här bloggen tidigare vet att jag tycker att Rupert Murdoch är lite av satan själv. Nu håller mattan, nej inte bara mattan, utan hela jävla golvet på att rasa under hans fötter. Kommer Fox att följa med i fallet? Man kan bara hoppas. Han är för det fria ordet, vad alliansen är för dödssjuka - helt värdelös. (likheter med Murdoch och svenska Neo?. Läs här) Grotta ner er i vansinnet.

Jag brukar klara av att läsa två tidningar på morgonen innan jag är förbannad.

Allianskramarna älskar förmodligen att läsa om vansinnet. Det står ju på vansinnets sida i kampen. De hejar på mörkret. De klickar gilla på Carl Bildts inblandning i ett oljebolag som bedrivit grov kriminell verksamhet. Så länge ingen från Bonnierkartellen eller svd kommer med kritik mot mannen, så länge högermedia ägnar sin tid åt att förfasas över det oansvariga i att stå för sina åsikter, kommer vi aldrig att komma någon vart. Det fattas väl bara att SD ska tycka synd om sig själva för att folk kallar dem rasister.

Men vänta, det är ju redan så...

Vansinnet. God morgon?

Hej och välkomna till vansinnet.

Ni vet hur låten går, en människa kritiserar det faktum att folk dör på grund av girighet, religiöst vansinne eller varför inte både och. Högerns tjänstemän och deras hjärndöda bloggare, sablar ner människorna med föraktfulla kommentarer, trots att det som föraktas är protester mot mördandet.

Det är en jävligt dålig låt. Men den verkar ha många köpare. Frågan är: är det girighet eller bara ren jävla idioti som tillåts råda i dessa fall?

Exempel: sveriges utrikesminister ställer till med vansinne efter vansinne. Alla har väl glömt hans påhopp på Kuba för några år sedan. Inte jag. Det visade sig att han hade ljugit och använde sig av argumentet: Kuba = Stalin = massmord.

För så dum är han. Det handlade om han hade öppnat post som inte var adresserad till ministern.

Men då han själv blir tagen med handen i massmordsburken, då ignorerar han det _OCH FOLK GODTAR DET_... Vad säger det om er? Ni som kritiserade Mona Sahlin för att hon var en oansvarig politiker då det gällde hennes ekonomi för 20 år sedan, hur resonerar ni då ni anser att det är ok att fördriva och mörda folk i stället? Jag bara undrar?

Sen har vi världens största fängelse. Ett av de värsta koncentrationsläger i vår historia: Palestina. Folk börjar ruttna på det som sker i Israel, folk börjar protestera. Protesterna bemöts ännu med duma argument som Antisemit hit och Nazist dit. Det är så dumt att man baxnar. Vilka är egentligen nazisterna, eftersom att man lagt debattnivån under anklarna? Givetvis är det Israel som går Hitlers ärende, eftersom att man inte har någon gräns för osmakligheterna - ergo, jag gör likadant. De har bara bytt ut "judarna" mot en annan folkgrupp. Att lära sig av historien är aldrig något borgare sysslar med, och om de sysslar med det, då kan ni ger er fan på att de har friserat den historien till det oigenkännliga.

Så de som har ruttnat på vansinnet, de har kört med en båt mot det värst drabbade området. Skepp mot Gaza. Fast på engelska. Kritiken låter sig inte väntas: terroristkramare och andra rejält hjärntvättade argument serveras. Men vad är det de kritiserar? En båt som levererar gammal medicin, betong och andra livsnödvändigheter. Vansinnet leder över kärleken, med flera mil.

Ship to Gaza borde heta shit to Gaza, för det är skit de får. De behöver så mycket mer. Men, detta är politik. Högern rasar mot att det är politik, men bara för att det inte passa dem själva. Man ska inte göra politik av detta... bla bla bla. Men varför gör NI politik av det då? Varför vänder sig land efter land (i skuld, utpressning någon????) mot detta humanitära projekt? Det är politik. Läs om det. Läs om det.

Helvete, ALLT är politik. Vilken vara du handlar; vilken musik du lyssnar på; vilken mat du äter; var du köper det... Förstår ni inte det är det bara att trycka ctrl, alt, delete - på eran hjärna. Den behöver det.

Jag gillar inte den låten. Jag trycker ogilla på den.

Lemmy the movie

Chefen.

Jag såg filmen om Lemmy.

Jag fick känslan av att jag kollade på de där köpevideorna som släpptes på 80 och 90-talet. De brukade ha intervjuer, lite livebilder och kanske någon musikvideo. Det var för ett kort tag kutym på att ha med en sådan video till olika tidningar. Jag har i alla fall en av Metal Hammers släpp någonstans på vhs.

Vhs, Old school!

Hur som haver, det här är inte en film om Motörhead, det är en film om Lemmy. Det är som att läsa boken jag har läst av Lemmy, "White line fever", men med bilder till. Vilket är bra. Den boken var underhållande, på ett lättillgängligt och trivsamt vis. Här är det dock inga droger andra än tobak och sprit som förtärs. Typ.

Censur? Förmodligen, om man ska tro allt annat som sägs om myten Lemmy. Och just myten Lemmy är den vi matas av i filmen. Det är inte en kritisk granskning av fenomenet Lemmy, det är en kärleksakt.

Filmen var lite för lång, mycket av bilderna på Lemmy där han bara går och ser gammal ut, känns inte helt befogade. Men på det stora hela är det här väl investerad tid. Och man behöver inte gilla bandet som han spelar i.

Jag drar inga scener eller citat från filmen. Se den istället.

Att ha åsikter om musik (recensera) - ok eller inte ok?

Jag har inte hört mer än tre av de skivor som släppts i år. Jag vet inte om det bara beror på mig och min ekonomi - eller att jag blivit gammal. Jag hör sällan bra ny musik numera. Oftast är det band jag redan lyssnar på vars skivor jag köper (Deicide tillexempel). Det händer givetvis att jag slår till efter att ha läst en recension som beskriver något som enligt mig låter kanon på papper, men jag är ändå 36. Jag har hunnit inse att recensenter oftast är människor som gillar sina egna ordformuleringar, än det jobb de faktiskt ska göra. De verkar se sig själva som något helt annat än vad de är. De som känner sig träffade, känner sig förmodligen träffade för att det beskriver dem själva.

Men... Det har inte med saken att göra.

Hur många gånger har jag inte läst: "jag har lyssnat på den här skivan ett par gånger nu"... Det vill alltså säga två gånger. Vem fan vet hur musik låter efter två lyssningar - eller fem för den delen? Vem har hunnit smälta intrycken? Vem har hunnit fördjupa sig i konsten?

En rättvis recension kräver enligt mig minst tio noggranna genomlyssningar. Då jag bestämde mig för att ge Opeth den chans jag inte hunnit med att ge dem tidigare, lyssnade jag på Ghost reveries ungefär 20 gånger - det var för att jag verkligen ville veta vad jag tyckte om det.

En skiva som förlorade på den tekniken var Gamma Rays To the metal. Den verkade skitbra från början. Jag klickade gilla på flera av låtarna och var på det hela jävligt nöjd. Men... Så lyssnade jag inte på den på en månad eller två, sen stoppade jag in cdn i spelaren för att njuta, och upptäckte mig undra vad det var jag hade gillat med skivan.

To the metal är inte en dålig skiva. Men jag har för mig att jag sa att det var en stark 4-a; det är den skivan verkligen inte värd. Den hamnar snarare i det virrvarr av skivor de gjort, som jag anser vara ganska mediokra. Däremot är skivan Land of the free pt 2 en skiva som växer för varje gång jag tar fram den - och jag gillade den asmycket då den kom.

Nej. Jag måste lyssna på musiken (skivan alltså), flera gånger.

Visst kan jag fastna för en låt efter en lyssning, som Light up the night, från senaste Symphony kryss. Jävlar i min låda vilken bit!



Men. Jag ändrar mina åsikter. Hela tiden. Det som folk hyllar som klassiker kan jag nicka lite gillande åt, men den hysteri som råder runt många av dessa verk...

Ju mer jag tänker på det, desto klarare framstår det att recensioner är av ondo.

Ändå tycker jag att det är skitkul att skriva recensioner här eller åt Werock...

Jag får väl säga ok, det är klart att man ska recensera musik, men med fet reservation på att de journalister som älskar sina egna ord mer än det de ska skriva om borde backa ett par steg. Ni förstör för de grupper ni njuter av att sabla ner, helt utan andra tankar än att ni vill bada i era egna formuleringar.

Jag kan i alla fall skryta med att jag har skrivit den mest felstavade tidningen ever (och förmodligen mest felstavade blogg även).

Så. Dö, alla recensenter som gett mig dessa tankar.

Jo...

Hörde ni om allt fusk som byggherrarna håller på med? Så är det. Förmodligen värre. Mina erfarenheter säger att det nog snarare är mer än mindre. Och jag vet vilket företag som är värst. De heter inte svag, men kanske något annat...

Men det är fusk vi inte behöver bli av med. Låt oss sparka på sjuka istället.

Nej. Jag är smutsig. Måste tvaga mig.