fredag 22 oktober 2010

Idag: Auberon, Close-up, Cradle of filth, Aleph förlag och mysig skräck


Jag som finnig 20-åring



Tänkte skriva om Auberon, men jag insåg att det inte fanns så mycket mer att skriva än följande: Auberon har återigen gått skilda vägar med gitarristen Christer Bergqvist. Anledning är inte de vanliga: osämja eller dylikt, utan det faktum att Christer ska bli pappa och att han då inte kommer att ha den tiden som krävs för att repa i ett band på andra sidan landet (Udevalla-Stockholm-Umeå, många resor skulle det ha blivit). Ingen ersättare finns än så länge. Känner ni er manade att söka till posten som gurktraderare, är det bara att lämna e-postadress här under.



Legenden! FBK



Han har tydligen också hoppat av ett av de andra två banden han spelade i, Sadistic Grimness. Han spelar alltså bara i Grief of Emerald numera. Lycka till med det och kommande familj, säger jag!


Det ena leder till det andra…

Jag håller på att läsa i nya Close-up.

Nu får det fan vara nog! Den där satans intervjun som står på sniskan i början av varje nummer retar mig något jävulskt. Skärpning. Det är bara irriterande! Det stillistiskt sämsta någon någonsin kommit på i den tidningen.

Annars gillar jag innehållet i tidningen. Framförallt just den intervjun (Cradle of filth) som de pretentiösa fåntrattarna lagt ner på sidan. Innan jag går vidare vill jag fan veta vad meningen med det är? Det vinner knappast nya läsare, de som är intresserade köper tidningen med tanke på vilka band som är med. Är det något speciellt med just de grupperna som får ligga ner? Berätta i så fall det för idioter som mig, så jag slipper störa mig på det.

Jag gillar egentligen inte Cradle of filth, men jag gillar att läsa intervjuer med bandet – jag hade samma relation till Nirvana en gång i tiden, sångaren är ett geni, men musiken är usel. Eller hur Joy!??!!! Dani Smuts är påläst och säger intressanta saker som jag sällan håller med om, men ofta tycker är kul at ta del av. Idag pratar han lite om viktorians skräck från 1800-talet. Jag är jävligt begränsad i mina kunskaper om sådan litteratur, men den här gången var det idel bekanta författare. Bland andra Sheridan Le Fanu, Poe, Milton och Guy de Maupassant.



Joy, på valfri festival


Det leder mig till bloggen som drivs av Aleph förlags gamla kung. Bloggen är spängfylld med vetenskap och kritik mot oseriös sådan. Jävligt kul att läsa, men han har uppdaterat den lika ofta som arbetsfömedlingen gjort en människa lycklig. Då Aleph var aktivt, var det mitt favoritförlag i landet. De gav ut böcker med husgudar som William Hope Hodgson, vars bok Huset vid avgrunden (fakta och fantasi) är en gjuten skräckklassiker. Aleph släppte en samling vid namn: Rösten i mörkret. Howard Phillips Lovecraft fick en bok släppt, och den saknar jag tragiskt nog. Är det någon som vill sälja Sökande efter det drömda Kadath till mig, säg till! Jag MÅSTE ha den.

Vi fick även ta del av Bram Stokers ”läromästare” Sheridan Le Fanu, som jag har stavat fel om tidigare, Grönt te, hette den. Sen kom samlingar, och det är ta mig fan nästan bara bra skit! Jag köper en bok från dem lite nu och då.

Karln (Alephkungen) ska ta tag i sitt skrivande, så kanske har vi något att se fram emot från Aleph, vi HAR något att se fram emot på hans blogg. Har man lite att göra kan man läsa om det krig han fört mot oseriösa forskare, och diverse annat löst folk. Underhållande så det förslår!

(tillägg: han kommenterar denna text på sin blogg, läs, så klart)

Och det var det om det.

torsdag 21 oktober 2010

Inredning för vinyler

En av skribenterna bakom eminenta bloggen ”tune of the day”, har kritiserat min slöhet att få igång vinylspelaren här hemma. Jag är inte snabb, men jag får saker gjort. Efter ett tag. Ibland ett väldigt långt tag.

Idag kommer resterande vinyler hem, vilket känns overkligt, så jag kommer att kika igenom dem ett par dagar. Nu är i alla fall möbeln som skiten ska stå i på platts. Katten, Stöjvart, la genast beslag på bästa stället i den från Ikea inhandlade – förmodligen slavtillverkade – hyllan expedit.



Stöj, Låna aldrig ut pengar åt den här katten. Han är skylldig mig pengar. Jag kommer aldrig att få tillbaka dem.


Mer inredning än så får ni inte från mig. Någonsin. Om jag inte kommer på ett bra sätt att förvara cd-skivorna på. Jag visade ett förslag för naglelackspundaren som födde min dotter, som jag fick då jag ställde frågan om hur man skulle lösa den förvaringen – jag kan väl säga att jag sällan har blivit så stoppad och nekad och hindrad. Hon är fin, tjejen min!

Jag kanske måste tillägga att jag inte fått igång vinylspelaren, jag har bara fått ordning på vinylsamlingen.

np: Death Angel: Relentless revolution

onsdag 20 oktober 2010

En ny laserman

Det är någon hjärnbefriad människa som skjuter människor som inte ser ariska ut.

Media rapporterar.

Det hände en gång tidigare. Likheter med den tiden? Rasister i regeringen, samt ett extremrasistiskt parti i form av Ny demokrati då, SD nu.

Slump?

Knappast va?

Debatten är sinnessjuk. De som kämpar för rättvisa och jämlikhet blir kallade extremister av makten, de som vill splittra familjer och förstöra möjligheten för människor som inte har spikar på armbågarna väljs att leda oss.

Man skulle kunna önska att vi kunde lära oss av historien. Rasism är vidrigt.

Jag blir fan jävligt arg. Igen.

Jag och mina filmer...

Jag trodde att den västa filmperioden var över, men jag hittade ett par filmer till som kallade på min uppmärksamhet.

Legion, en kvasiskräckis om kristendom och hur gud tappad tron på människan, igen. Jag brukar kunna se förbi saker som stör mina personliga åsikter, det är ju underhållning, liksom, men det här kändes fan inte bra. Filmen i sig är ok. Inget banbrytande, budskapet var - bortsett från det religiösa - relativt relevant. De tar upp det galna samhället, men de går inte ordentligt på djupet med skiten, som vanligt. Varför vågar inte filmer vara besvärliga? De som gjorde filmen verkar inte se motsägelsen, vilket bara bevisar att världen, den som styrs av konsumentintressen från ovann, är sinnesjuk.

Filmen duger om man vill ha underhållning och sen glömma bort att man sett filmen. Den KUNDE ha varit hur bra som helst. Jag menar: demoner, mänsklighetens undergång, it's all there.





Författaren Dennis Lehane har vuxit upp som en komet på den litterära kartan. Inte helt fel kanske, jag har inte läst något av honom - det beror på mig, jag letar som alla vet efter tentakler och rymdskepp - jag gillade i alla fall filmatiseringen av det som blev Mystic river. Starkt och obehagligt. Clintans bästa film! Flickvännen har ett osunt intresse för psykiatri, av förklarliga anledningar, så hon bad mig hyra Shutter Island. Sagt och gjort!

Den här filmen var bra mycket bättre än Legion. Den bjöd på lite historik kring psykologi och bra handling. Visst var filmen förutsägbar ibland, men det vägdes upp av gediget hantverk. bra skådespel av de inblandade, Leonardo DiCaprio har vuxit upp sen Titanic, han gör relevanta filmer numera. Andra inblandade är Martin Scorsese och hjälte Max von Sydov. Kudos! Sen var skurken från Jake Gyllenhalls Prince of persia med. Bra snubbar hela bunten. Se.

Mästerlig musik av beundransvärd kvinna


Laleh, kärlek och befriande glädje. Tack!


Efter min genomgång av skivor som spelat roll för mig en masse, kände jag att hårdrocken fått för stort utrymme. Jag är hårdrock ända in i märgen, men jag är mer skit också. Jag lyssnar på all jävla skit som finns därute, men jag gillar inte allt.

Bland det jag gillar finns den Iransk-svenska tjejen Laleh. Jag upptäckte hennes musik då jag stod och murade fasad i Umeå. Jag och min gamla kollega Fredrik (alla i Umeå heter Fredrik) från Persuader lyssnade alltid på P3 och sjöng med för allt vad tyget bar. Vi var ofta högt uppe i luften, så jag vill inbilla mig att vi spred mycket vacker musik runt omkring gamla K4, stallet bredvid det nya Appoteket. Nära Dragonskolan. Viktigt…

Storebror var första bekantskapen. Både jag och Fredrik stannade upp och sneglade på varandra. Det var både roligt och dåligt, men ändå bra. Jag glömde bort skiten till min flickvän hade ordnat datorn så man kunde ladda ner all musik man ville höra. Jag valde att ladda ner Laleh (breaking the law!!!!), skivan alltså, inte henne personligen…

Vilken skiva! Vilka låtar! Vilken mix!

Hitlåtarna var självklara, jag vägrar smyga med att Invisible och Live tomorrow är annat än mästerverk. Men skivan är mycket mer än så, Laleh blandar stilar, hon ger oss trubadurens signum i nämnda storebror och Han tuggar kex. Hon bjuder på lite Jamajkanska influenser - vilket kan vara en underdrift, då hon faktiskt tagit en del av en känd låt och pulat in i sin egen låt – i låten Salvation. Sould blandat med pop, och hur mycket kärlek som helst, jag kan inte sluta älska det hon gör!




Jag var rätt besviken på uppföljaren Prinsessor, ett tag, men den tog sig den med. Favoritspåret Your town är suggestiv och, i brist på andra ord, vacker. Lyssna!

Senaste skivan är lika bra som Prinsessor, lite jämnare, men kanske inte lika höga toppar. Favoritspåret är Nation, där jag hör heavy metalharmonisering. Jag skulle önska att At the Gates eller kanske rimligare, Dark Tranquillity, gjorde en cover på låten. Jag får väl göra det själv… Den svänger!

Debuten är dock oöverträffad, den har inte en trist sekund och jag verkligen njuter av att lyssna på den.




Det enda klagomålet jag har är: Hon har flyttat till skellhell… Det kan inte båda gott.

Angående nedladdningen: jag har till dagens dato köpt tre ex av skivan. Ett ex till mig, ett till min äldsta lillasyster med familj och ett ex till svågern. Att ha tillgång till nedladdning har alltså ökat hennes försäljning med 3 skivor. Tänk om skivbolag kunde fatta det.

Tänk om ni horungar som aldrig köper skivor kunde fatta att ni dödar musikscenen. Stöd artisterna för helvete. Jag kan bli galen!



lite kass bild, men låten är fucking great!


tisdag 19 oktober 2010

Dotterns musik

Varje dag:

-Pappa. Får jag lyssna på Nausicaa?

-Ok.






Sen:

-Mononoke!

-ok



-Laputa!

-jaja



-Kattfilmen Pappa!

-Kommer!




Va fan, det hur trevligt som helst. Musiken och filmerna är underbara!

Hayao Miyazaki FTW!

Litteratur, kultur, skräck, vansinne... Lovecraft helt enkelt. Viskningar i mörkret


Objektet, omringad av andra pågående läsningar.


Alastor press har gett ut en rad böcker som jag varit nödgad att införskaffa. Av den enkla anledningen att det är bra jävla skit! Den senaste av deras utgåvor som jag köpt är Howard Phillips Lovecraft, Viskningar i mörkret.

Tillhör du en av de två, tre personer som läste den här bloggen för ett par år sedan vet du redan att jag dyrkar den här författaren. Om du är en av de nytillkomna läsarna får du helt enkelt lite på mitt ord, eller klicka på litteraturetikettlänken. Jag har använt upp alla beskrivningar av författarens storhet och dennes monumentala inflytande över mig och min kulturpersona.

Viskningar i mörkret är, precis som de andra nya Lovecraftutgåvorna, snyggt paketerad och laddad med rolig läsning, utöver novellen som gett namn till boken. Vi får en essä, eller något liknande, om ett av den gudomliga författarens besök i Vermont, där berättelsen utspelas, skriven av mr Lovecraft himself (Vermont – a first impression 1927), samt en informativ text av den mest sympatiske Lovecraftexperten i området jag kommit i kontakt med – Martin Andersson. Han har gett mig hur mycket information som helst, som ni också kan ta del av om ni klickar er till detta inlägg och sen klickar på länkarna. Det är bland kommentarerna han informerar, och han går under namnet Magistern.

Själva novellen är egentligen långt från en av mina favoriter av H.P, men ställer man Lovecraft bredvid alla andra författare framstår de som inkompetenta amatörer, för att generalisera lite. Det är alltså en jävligt bra novell med författarens adelsmärke över vartenda ord.

Omslag, översättning och, ja, allt, andas respekt och kärlek för författaren. Man har 75 sidor ren Lovecraftiansk skräck, ett omslag signerat Marmeladkungen - och mer därtill, för endast 100 kronor. Gillar ni obskyr kultur, kultur som hotas av rådande samhällsklimat, investera då denna ynkliga summa och få så mycket kvalité tillbaka.

NU!