söndag 25 september 2011

Bakfull och jävlig

Rasister tomtar och borgare. Jag har bara en sak att säga: C Y A N I D.

Do it.


Vi klickar hata rasister och borgare. Vi sparkar uppåt. Vi måste sparka uppåt.

***

Har ni hört talas om en film som heter Battle of Los Angeles?

Tänk er en film som har effekterna som tv-serien V dissade. Tänk er dialoger skrivna på Samhall efter masslobotomi. Placera valfria semisnygga skådisar i den gröten och vipps: där har en ännu en anledning till att svälja hela dosen.

Jag älskar science fiction. Men då vi snackar serier som typ Andromeda... Nej nej nej nej nej nej. Det här kändes som ett avsnitt av Andromeda.

Det får mig att tänka på en tv-serie som var skitbra. Jag har för mig att effekterna var gjorda med en Amiga.

Amiga. Kommer ni ihåg? Fy fan vad fint. En dator som heter tjej. Rasister, genushaverister och borgare klickar hata. Jag upprepar: C Y A N I D.

Skriva ä å pissa truismer i den Pleonastiska Oceanen (Äldreomsorgen i övre Kågedalen)


Ja. Det här är klass:

lördag 24 september 2011

KKM - Jonas Inde

Snuskboken



Ni kan ha hört talas om den här korta och roliga boken. I så fall är det på grund av att Jonas Inde (som tidigare var en del av Killinggänget) har skrivit en ganska osmaklig och vulgär bok - vidrig skulle nog en del slå till med.

Jag tycker att det var underhållande. Mysigt till och med.

Kanske är det tänkt som en parafras för hur samhället ser ut - vi får ta del av vansinnet hos en kille som anser sig ha blivit kränkt. På facebook... Kanske inte.

Jag tänkte givetvis oundvikligen på Teratologens böcker om Kågedalen då jag läste KKM, med tanke på vidrigheternas art. Men den här boken saknar den morbida finnes som fanns i böckerna om Västerbotten. Där var vansinnet så intensivt att det blev stor humor; här är det inte lika dråpligt, men jag kom på mig själv att avbryta läsningen flera gånger för att högt återge en väl vald textdel för sambon. Det var många skratt. Vem är jag att klaga då?

Ja. Jag klagar inte. Boken är kul och morbid. Fylld av äckel. Perfekt alltså! Dess korthet (ca: 40 sidor) gjorde att det tog ungefär 30 minuter att läsa klart. Perfekt för en intensiv bajsning alltså, om man vill ha hemorrojder (man ska inte bajsa för länge, det kan leda till analsprickor).

Läs! Tänk. Jag tänker inte dra en enda slutsatts åt er. Det ni tolkar in i den här berättelsen säger förmodligen mer om er än någon psykoanalys någonsin skulle säga.

Om ni hade varit en stormtrupp, som jag, hade ni kunnat köpa den här boken för 5 kronor av sveriges bästa bokförlag Vertigo. Man kan, om man bor i Stockholm, även besöka Edenborgs café Sodom, och få boken för priset av en kopp kaffe. Ja, ni ser ju. Det är inte utan att jag anser att nämnde herr Edenborg borde få ett kulturpris av Nobelstiftelsen. Det går ju bra att ge belöning åt folk som sprider mord på riktigt. Varför inte då prisa någon som visar samhället utan skygglappar?

Besök bloggen eller hemsidan för inköp.

ab.

torsdag 22 september 2011

Om övernaturlig skräck i litteraturen - Howard Phillips Lovecraft

Boken



Då man läser om litteratur i skolan känner man oftast: all denna fantastiska litteratur som jag gillar, varför får vi inte läsa om den istället eller också? Varför måste läraren STYRA en uppmärksamhet mot vissa böcker? Är det inte bra om man, så att säga, när den litterära ådran för att man VILL, i stället för att man måste? Jag förstår att vissa böcker bör man ta sig igenom. Men det bästa vore ju om man fick välja minst hälften helt själv.

Hade man fått det, då hade den här boken Om övernaturlig skräck i litteraturen, varit oumbärlig. Först och främst för att det är en gedigen bok om skräck som egen genre i litteraturen. Den fungerar också som en perfekt bok över författare och böcker man kan ta del av.

En liten tanke som väcktes då jag läste boken var: väldigt många av de författare som nämns har fått sin uppmärksamhet tack vare nämnda herr HPL. Givetvis menar jag inte Poe, Shelly eller för all del Brontë - eller någon annan gigant, utan de mer okända författarna; där mästerverk efter mästerverk presenteras, inser jag att alla dessa böcker som jag har läst, har getts ut av förlag som redan gett ut HPL - och ett försäljningsknep är ALLTID att man nämner att just Howards författarskap influerats av denne någon.

Jag hade aldrig läst boken Huset vid avgrunden (fakta och fantasi), av William Hope Hodgson, om jag inte hade läst ett par kärleksfulla nickningar mot HPL i både förord och på bokens baksida.

Jag kan ha fel. Men, hur många känner egentligen till Ambrose Bierce, utan att ha läst känna honom genom Sam J Lundwalls utgivning (och inte är litterära experter eller utgivare)? Hade vi hört talas om Arthur Machen om inte HPL avgudat honom?

Det är svårt att sia om, det är dessutom ointressant, det är bara kul att filosofera om det. Vi har denna mästerlige författare (HPL) att tacka för så mycket - jag menar, han har influerat ALLA skräckförfattare och ALLA skräcfilmsmakare - och förmodligen alla serieskapare som hänger sig åt den mörka sidan.

Den här bokens stora styrka är dock inget annat än dess innehåll - ingen har gett ut en bok med en klar analys av skräckgenren, och ingen har samlat dess största stjärnor mellan två pärmar. Ingen. Förutom HPL i den här makalösa och kärleksfulla bok om den makabra litteraturen.

Om man har läst Howard Phillips Lovecraft vet man att hans språk är högtravande å det grövsta, gillar man det inte kan det vara ett problem. Personligen, ja... Jag brukar påpeka att jag håller HPL som nr ett. Så är det. Han var ett litterärt geni.

Tror ni att jag är klar med hyllningen? Då känner ni inte mig. Förordet av Lovecraftexperten Martin Andersson, är nog det bästa förordet till en Lovecraftbok hittills. Inte för att de andra är dåliga, utan för att här handlar förordet om hur texten kommit till och utvecklats. Jag älskade att läsa om hur HPL upptäckte Hodgsons Nightland, the dream of X (finns på svenska i en kort version i boken Den stora monsterboken, Fakta och fantasi gav ut den) och Huset vid avgrunden. De är två av mina absoluta favoritberättelser.

Ja. Den här boken ska Umeås stolthet inom bokbranschen, H-ström ha oändligt med kärlek för.

Vill ni ha en genomgång av skräck litteraturen? Varför?

Människosläktets äldsta och starkaste känsla är fruktan, och det äldsta och starkaste slaget av fruktan är fruktan för det okända.
Låt er hänföras.

***

Andra aktuella Lovecraftverk är Vertigos Skräcknoveller och förlaget Hastur (tidigare Alastor) (som verkar ha en massa spännande böcker på g) har en bok redo för utgivning (samt en bok av Machen och en av Bierce). Cthulhu vaknar och andra ohyggligheter heter den. Förordet där är skrivet av Martin Andersson (igen) med hjälp av Marmeladkungen. Kolla in på dennes fantastiska blogg för mer info.

söndag 18 september 2011

Hörde ni då Guillou pratade om fotboll?

Då sa han att tjejerna borde spela med mindre boll och mindre mål.

Janne har rätt.

Jennifer håller med.

Janne har oftast rätt.

Men vet ni vad som är kul, då dumfeminister - ni vet, de som är de feminina motsatserna till Per Ströms jävla genusdiaré - tror att allt som inte är på pricken identiskt, är förtryck. Det är som sagt bara ren och skär dumhet.

Därför säger jag nu: den debatten kan vi ta. Skit i de som anser att alla tjejer ska visa fittan för att vara attraktiv. Vi lever inte i Italien. Det måste inte vara spermafläckar för att det ska vara underhållning.

***

Kvällens andra nyheter berättar om hur Björklöven tog sin första seger för i år. 4 - 0 mot Boden, i Björknäshallen.

***

Snart är jag ikapp med verkligheten. Jag försöker hinna med att läsa ikapp det jag missat under dessa veckor. Hav tålamod.

En gång i tiden - hur Petter och M Schmidt sabbade hiphopen.

Jo...

En gång i tiden: var den mesta musiken en flykt från en värld som gav oss mer ångest än värme. Rocken var ett skynke och ett sätt att fylla livet med mer än jobb och svält.

Det var inte så länge sedan det var en verklighet i vårt land. Socialismen har tagit oss långt. De som påstår annat ljuger, de sliter och drar, för att vi skall falla baklänges, tillbaka till förtrycket. Borgare och liberaler kallas de.

Men det var kulturen det var frågan om nu.

Kommer ni ihåg Petter? En ganska dålig rappare som gjorde ett par hitlåtar mellan 99 och 00. En del av musiken svängde, men den var mest bara ungdomligt naiv och, ja, dålig. Min favoritlåt var duetten med den danske rapparen, vars namn jag har glömt - killen lät som en orch. Metal liksom.

(han hette Clemens)




Petter hade gjort skivan bananrepubliken, en skiva som journalisten Fredrik Strage gjorde karriär på, även. Jag läste aldrig den boken. På den tiden stavades min hip hop Cypress Hill, Eminem och Dr Dre. Jag var aldrig bredare.

Men Petter, han gick vidare och blev sämre och sämre. Han försökte låta tuff, han försökte prata om att han var kung i kungsan, eller något. Men, den första nyfikenheten var borta. Nu ville folk har kvalité, det kunde aldrig Petter ge. Så han slog sig ihop med en ännu sämre hiphopare. Magnus. Eller kanske Mange Schmidt... Killen gjorde en trallvänlig låt. Den var inte bättre eller sämre än någon annan sommar plåga.

Men Mange Schmidt är moderat. Hip hop var alltså väldigt länge (den färgade) underklassens musik, nu har den klivit upp i samhällsstegen (och hudfärgen har bleknat) till den nivå då texterna är sekundära, eller bara larviga - till den nivå där det som spelar roll är hur glassig man är...

Att göra en låt som står upp för att sparka på de som borgarna förstört livet för med hjälp av fascistiska politik, det är fan aldrig ok. Petter och Mange, om vi träffas, då kan vi diskutera värderingar och förhållningssätt - ni kan kaxa er som ni brukar, men ni kommer att märka att era tomma ord bara imponerar på 14-åringar.

Jag är nämligen... Jag har ruttnat. Klarar ni inte av att ta ställning för de som ligger ner, då ska ni fan backa. Så jävla långt bort att ni aldrig mer syns. Den musik ni gör dåligt kan göras lika dåligt av andra människor. Men då slipper vi anuslapandet med förtryckarna. Borgarsvin.

Respekt är inte att klicka gilla på förtryck, även om ni kan låtsas att ni är "för allas rätt", eller vad fan ni intalar er att ni står upp för, för att ni ska få sova gott. De som blundar för högerns vansinne... Jag saknar ord för er.

Tandlossning vore passande för er två äckel. Och givetvis ska ni bli utförsäkrade. Poetisk rättvisa kallas det. Om nu bara den där dåren från Just - D också drabbas, ja, då är det ett steg i rätt riktning.

lördag 17 september 2011

Ut ur dimman

Jag har gått omkring i ett vakuum. Jag går inte in på detaljer, de är ointressanta.

Men under tiden har världen visat sig från sin vidrigaste sida. Moderaterna blåljuger. De påstår att ansvar, det är att låta människor blir arbetslösa och inte äventyra ekonomin. Att skänka skattepengar till förmögna, det är ett annat sätt att ta ansvar på. Enligt moderaterna alltså. Det är enkelt att påstå sånt om man inte blir emotsagd, och det blir de inte, våra kära fascistborgare. De som äger media klickar nämligen gilla på vansinnet.

Ja. Sen har en av mina favoritbloggar försvunnit. Jag har ingen aning om varför, eftersom att jag inte har haft varken tid eller energi till att slösurfa. Skit. Vårtan, where are you???

Nåja. Allt är som vanligt. Inget förändras.

På tal om att allt är sämre nu. Det är inte sämre nu. Men om vi fortsätter att springa bakåt i full gallopp, då är det snart kört.

Min fråga: hur kan man stå upp för en politik som kräver "den enes död"... Förklara, borgare. För jag fattar inte vad som driver er. Jag vägrar acceptera att det bara handlar om egoism. Eller, är det så enkelt?

torsdag 15 september 2011

Kai Hansen och hans texter

Det börjar så bra

-

Jag vet inte vad det är med mig och teman; jag får en idé på en nivå som får alla andra att drägla av avund - resultatet blir alltid att jag inser att jag inte kan hålla mig till det ämne jag valt, eller så kan jag inte begränsa mig till en enstaka "sak". I detta fall texter.

Förmodligen är jag helt enkelt bäst. Typ.

***

Texter

Jag tänkte alltså ta upp lite olika låttexter, och beskriva vad jag gillar med dem.

Jag funderade lite på det medan jag lagade smygar på jobbet. För er som inte vet vad en smyg är, så ska jag förklara: det är alltså den kant (putsad eller murad) som fönsterbläcken (plåt) över och på sidorna av fönstret sitter. Det var dagens murarlektion. Murarerektion är bättre. Fråga min sambo.

Nu var det dock texter vi skulle hålla oss till. Och det klarar jag. Men jag hade tänkt att ta EN text på inlägg. Fan heller. Det blir en textförfattare - den här gången. Nästa gång kanske det blir en grupp jag skriver om. Den som lever får se får, kanske.

Kai Hansen.



Kai Hansen



Den första Helloweenlåt jag hörde var Ride the sky. De första texterna jag fastnade för var nog I want out och March of time.

Anledningen var enkelt. Jag kunde relatera till dem.

Där I want out handlar om att tro på sig själv, och vara ärlig, samt nämner att skolan puttar och alla håll och kanter, ja, då kunder jag relatera till det. Vad Kai hade i åtanke med texten är okänt. Det är inte heller viktigt. För mig blev det en stöttesten, och Kai, som redan var en gud i mina ögon, blev bara större.

I want out.


From our lives' beginning on
We are pushed in little forms
No one asks us how we like to be
In school they teach you what to think
But everyone says different things
But they're all convinced that
They're the ones to see

So they keep talking and they never stop

And at a certain point you give it up
So the only thing that's left to think is this

I want out--to live my life alone

I want out--leave me be
I want out--to do things on my own
I want out--to live my life and to be free

People tell me A and B

They tell me how I have to see
Things that I have seen already clear
So they push me then from side to side
They're pushing me from black to white
They're pushing 'til there's nothing more to hear

But don't push me to the maximum
Shut your mouth and take it home
'Cause I decide the way things gonna be

There's a million ways to see the things in life

A million ways to be the fool
In the end of it, none of us is right
Sometimes we need to be alone

No no no, leave me alone





Sen nämnde jag March of time. Samma skiva. Annat budskap. Jag tror att det var sångpassagen... Nej. Det var hela texten. Den känns religiös utan att vara det. Det är något bra, om man frågar mig. Religion är ett helvete. Men att vara trevlig mot andra människor, det är bra jävla skit. Viktig text för mig således.

March of time:

Hours of lust, hours of tears passing by before my eyes
Today, tomorrow, yesterday. . .one life
Days of joy, day of sadness come and go to pass me by
A month, a year, one hundred years, they fly

ohh, one day I will be gone to lead another life

ohh, and this world will stop to turn around with me
'cause

time. . .marches

time. . .marches
on without us all, never stops, yes
time. . .marches
time. . .marches
on and on and on, flies eternally

Times of peace, times of fights, constant movement is our life
Can't stop no more, not until. . .we die
We long for more. . .eternity, and maybe there's another life
This one is short, no matter how you try

Plese, please help me see, the best way to be

Make a change and we, live eternally
No more wasted years, no more wasted tears
Life's too short to cry, long enough to try


Kai har skrivit andra texter som är värda lika mycket uppmärksamhet. I princip hela skivan Sigh no more är fylld av fantastiska texter; anledningen till att Sigh no more är en fantastisk lyrikskiva kom fram i en massa intervjuer med Kai och Ralp, då skivan släpptes. Det var i samband med Gulfkriget, och Kai ironiserade över att kriget startade på samma dag som han fyllde år. Grattis lixom...

En del av de citat han lämnade efter sig från den tiden pratade om hur han funderade runt den Tyska skammen med andra världskriget. Det är en aspekt som man som yngre eller icketysk människa inte riktigt kan ta till sig. Det ledde i alla fall till en milstolpe, både för den fantastiska musiken (jag har hyllat den skivan för sin musik tidigare) och för den otroliga lyriken.

Kai har skrivit mycket trams också. En del av det tramsiga är roligt, om man är på rätt humör - en del är bara tramsigt. Men det blir så då man ballanserar på genialitetens tunna linje mellan vansinne och ren poesi. Det är lite som med den mesta av heavy metalmusiken som finns där ute, oftast är texterna det svaga kortet. I alla fall om man inte gillar fantasy.

På tal om att ballansera. Future World: oftast älskar jag det för vad det är, en naiv och älskvärd vision av framtiden. Ibland står budskapet mig i halsen, men då är jag oftast redan våldtagen av verkligheten och inkapabel till att tro människan om NÅGOT gott.

Kai får mig oftast på bra humör. Jag skiter fullständigt i om hårdrockare som anser sig begåvade dissar lyriken. De har missat allt. Jag citerar en snubbe jag har hälsat på. (skryt) Legenden sa: He ä int lätt att förklara för nån som int begrip. (slut skryt)

Jag lämnar er med det citatet. Det här kommer att bli djupt.

onsdag 14 september 2011

Texten. Musik. The.

Jag har just läst att äldre anglosaxsnackare lägger in the lite här och där i meningar.

Världsklass.

Jag har funderat på musik och vilka texter jag gillar. Det är inte lika enkelt som då jag var lite, då lät alla engelska ord tuffa.

Nu vill jag att de ska låta JÄTTE TUFFT.

Seriöst. Jag gillade Kai Hansens texter. Då de handlade om saker som att tro på sig själv och att inte slösa tid på att gråta.

Jag både var och är extremt lätt att påverka, om man använder rätt ord. Med rätt ord tror jag fan i mig att man kan ordna fred. Typ.

Men. Vad har jag för favorittexter då? Ja. Jag vet inte. Numera är det ju sådana som Laleh och Victor Chara som jag ser upp till. Min utman till mig själv är att plocka fram de bästa texterna och förklara varför de är bäst.

Jag återkommer.

Åt helvete med Reinfeldt.

söndag 11 september 2011

ÄNTLIGEN!

Vann spelare från Björklöven något.

Tv-pucken, den gamla klassikern, togs hem av Björklöven och nåt lag norröver.

Just det.

Men Sebastian Aho, jag tror att du kan bli jävligt bra! Din lille storebror får bevisa sig i vinter.

För evigt. För alltid. Björklöven!

Ab

11 i nionde

Idag var det många år sen fascismen intog Chile. Låt oss aldrig glömma den imperialistiska och fascistiska ondskan som kommer av girighet. Åt helvete med borgerlighet.

Åsa skriver bäst om allt. Och detta.

fredag 9 september 2011

Stefan Liv. Onödigt.

Något vackert som har med hockey att göra! 87, var är du nu...



Jag är ändå ganska tagen av nyheten att Stefan Liv är död.

Killen var en av de roligaste intervjuobjekt jag lyssnat på, det var alltid något skämt, eller en finurlig kommentar. Det krävs en begåvning för att vara så underhållande. Jag tänkte på honom i samma citatskola som Mats Lavander. De flesta citat handlade om bilkörningen då den var på tapeten. Jag fick sympati för killen.

Jag var aldrig hans störta fan, den spelstil han hade såg fumlig ut, och lämnade mycket att önska vid returer. Visst fan var han bra - han hade till och med utvecklats till det bättre efter tiden i amerika - inget snack om saken, man han var inte så där superbra som en del vill framhäva.

Han kunde dock bli magisk. Ibland bara sög han in puckarna i magen. Finalserien mot färjestad, något år, där han höll nollan i fyra matcher, den är fan i mig legendarisk. Sällan betyder en spelare så mycket för sitt lag som den killen gjorde då.

Nå. Jag har aldrig gillat HV 71. Men jag gillade Stefan Liv.

Vad säger det om världen? Att den här olyckan inträffade? Vi pratar om hockeyspelare som tjänar massvis med pengar. Varför åker de omkring i skrothögar till flyplan? Om det nu är så det ligger till, jag tycker inte att man får något ordentligt svar någonstans. Jag kanske har letat dåligt. Jag har också hört att det kan ha varit en för kort startbana. Alltså. Hallå? En för kort startbana? Det låter ju som ett dåligt skämt.

Men, om det är så viktigt att locka till sig spelare för miljoner, borde det då inte ligga i ligans intresse att dessa miljoner och miljoner i investeringar ska vara någorlunda skyddade från fara? Eller är det den vanliga valsen om girighet och snålhet och vinstmaximering? Varför känns det så enkelt att dra den slutsatsen?

Högern skyller på individen. Alltid. Aldrig att man skall se problemet i ett större perspektiv. Aldrig att man ska tänka på att man kanske inte ska öka aktieägarnas vinster varje år, utan i stället investera i säkerhet.

Vi får se vad resultatet blir. Det kan leda till något bra. Vi får se.

Men. Jag fäller en tår för en mycket sympatisk man som hade mer att bjuda på. Fler danser.

Stefan Liv.

Ab. Ab2. Ab3. Ab4.

Vikingar i byn.

Det var någon slags vikingahappening i byn, helgen som gick nu senast. Givetvis hamnade jag där. Inte för att jag älskar vikingar, utanför att det var en perfekt grej att ta dottern med på. Sol, djur, föräldrar, samt far och mormödrarna blev hennes sällskap den gångna söndagen.



Hon det handlar om, min Miranda, med choklad!



Det var mungigor hit, bromssmycken dit. Allt hemgjort man kunde tänka sig, samt möjlighet till att prova på att kasta yxa, kniv eller skjuta båge. Manligt. Det var dock ganska blandat klientel som testade sina förmågor. Papporna verkade gilla vapen lika mycket som döttrarna. I mitt fall var det dock mest jag som var intresserad av i alla fall pilbåge. Yxa och kniv kastar man ändå på jobbet vid extrem tristess. Men det är en annan historia.





En annan tjej.



Det var ett vikingatingsspel även, dagen till ära. Dotter tittade ett tag, men var mer intresserad av att ta med valfri kvinnlig släkting till kossorna och fåren. Jag är allergisk. Spelet var underhållande i alla fall, lajv-teater. Bosättningen har forslats från ett vägbygge och blivit en grej i byn. Gunnes gård tror jag det heter. Dottern älskar det. Jag tyckte att det var en lugn och skön tillställning, där man kunde äta medhavd matsäck i fred från massorna, samtidigt som man kunde stå och titta på en smed som tillverkade något skitviktigt. Terapi.

Så lite kommersialism som möjligt. Så mycket äkta njutning som möjligt.

Typ. Tycker jag i alla fall.

Jag hatar uppföljare

Jag hatar dem. Oftast.

Istället för att göra en del 7 av valfritt vansinne, varför inte göra något nytt? Varför inte utveckla mänskligheten framåt?

Nu måste jag ju erkänna att Beetlejuice är en bra film. Skitbra till och med. En uppföljare?

Men för helvete...

Den filmpolitik som ger mig alla dess uppföljare är samma politik som DÖDAT AT THE MOUNTANIS OF MANDESS.

Jag. Hatar. Er. För. Det.

tisdag 6 september 2011

To hell; ni kanske inte undrar vad som händer. Men det händer saker.

Jag har fullt upp för tillfället. Trummisen Ibbe är sjuk, men då passar jag på att kolla om studio, skriva texter - samt fixa resten av det kaos som kallas liv.

Jag pratar om Auberon.

Vad ni pratar om har jag ingen aning om.

Vad Reinfeldt pratar om är uppenbart: all makt åt Tengel.

Vi som kan tänka lite längre än den hjärndöda mordorgie som liberaler och andra borgarkräk klickar gilla på, vi försöker lyssna på musik och älska våra nära - och här kommer högerns stora brist: och vi försöker respektera andra människor också.

Det borde ni tempelriddare och rasister också göra. Men då vore ni inte små Adolfare/Åkessonare, och alltså skulle inte problemet finnas. En paradox. Lever kakan i lådan då katten äter gröt?

lördag 3 september 2011

Jag och samtiden.

Jag vet inte hur jag fungerar, men inte är det bra i alla fall.

Jag.

Alltså. Jag.

Nere på centrum här i Väsby. Lite seg och störd av verkligheten, men tillsammans med min mamma och min dotter - tre generationer alltså.

Alltså. Jag. Centrum.

Då man handlar är det värsta som finns de där telefonsäljarna som aldrig lämnar en ifred. Jag hade parerat varenda en, utom den sista. Jag såg för mitt inre hur jag ströp människan med hans egna tarmar. Jag gick därifrån med en ny telefon och en känsla av att jag hade blivit våldtagen.

Systemet. Jag dricker ju knappt. Två vinare senare går vi ut därifrån. Jag gillar inte ens vin. Förvirrande.

Leksaksaffär. Allt är antingen svindyrt eller värdelöst; rosa eller blått - prinsessor eller bilar, är det konstigt att vi blir hjärntvättade in i en färdig fördom? Lösning idag blev C O.

Te-affär. Brunkullans svarta. Succé!

Sökande efter creme fraiche misslyckades. Tydligen har norrmejerier bättre utbud (kantarell och sånt härligt). Norrland Stockholm 1 - 0. Var bor jag? Verkligheten jag, 2 - 0.

Nu: kräftor med vitlöksbröd. Jag vann! Verkligheten, fuck you!

torsdag 1 september 2011

På tidens strand - Clifford D Simak

Clifford D Simak född 3/8 1904. Död 25/4 1988



Jag hade aldrig hört talas om Clifford D Simak då jag föll för det episka priset: 10 kr. Omslaget och titeln var det som gjorde att priset i mina ögon sågs som bra.

Jag började läsa den, då jag köpte den, för några år sedan. Och jag slutade. Och jag började igen. Och jag slutade. Jag hade ingen ro för boken, vilket, efter jag har läst den ter sig märkligt å det grövsta. Vad var det för fel?

Jag vet.



Boken.



Vi börjar där. Boken inleds med en passage om hur människan på riktigt insett att vi aldrig kommer att komma ut i rymden, att vi är fast på den här planeten, oavsett om vi vill det eller inte.

En för mig otroligt ångestframkallande tanke, som förde med sig att jag var tvungen att fundera lite på det som sades; alltså, jag inser att ALLA sci-firomaner/filmer innehåller en tämligen pseudovetenskaplig förklaring till den överljushastighet som krävs för att det ska bli någorlunda trovärdigt historia (plural, eftersom att det gäller i princip 100 % av alla berättelser).

Nå. Då jag väl tog tag i boken visade den sig vara mänsklig, smart och lättläst. Den var alltså exakt det jag vill att en bra bok ska vara. Den var perfekt, förutom att det inte var HPLovecraft...

Författaren bytte ut vetenskapen mot magi, och inte vilken magi som helst, utan om sådana grejer som mutanterna i Marvels universum kan pyssla med. Tankeläsning och sånt roligt.

Historien handlar alltså om Shepherd Blaine, en av de som kunde resa till andra planeter med hjälp av sin kraft. Han stöter på en egendomlig varelse som bestämmer sig för att haka på, alltså inte åka med, utan bli en del av Shepherds psyke.

Blaine jobbar på Metkroken, ett ställe i Mexico, som är det enda stället där den magi som utövas är tolererad. Givetvis har nya fördomar fötts och gamla stärkts - och det är EN av bokens sköna sidor. Den känns angelägen. Den är fint skriven. Den är skitbra!

En beskrivning av författaren, för jag blev sugen på att läsa lite om honom, hade den gemytliga textdelen:
"En typisk Simaksk utomjording hittas oftare sittandes på en bondveranda i Wisconsin, drickandes öl med huvudpersonen, än invaderande Jorden."
(från Wikipedia, på svenska)

Nu har jag bara en sak att säga. Jag ska leta reda på fler böcker av denne man. Jag ska dessutom söka rätt på det nummer av Nova science fiction (4 2004) där han huserar i egen prakt. Härligt!

Läs och njut!

När det regnar, då sprutar det

Regn och murbruk - en inte helt perfekt blandning...


Kan man säga så?

Ett slags...

Dagens fråga:

Varför?

Dagens svar: håll käften.

Dagens morgon: tidig.

Sen då?

Sov. Det är inte kul någonstans.