Firefly, Serenity

Då jag först såg omslaget till filmen Serenity blev jag störd av att det pryddes av en brud som såg mer än lovligt kåt ut. Vid närmare granskning såg hon mer ut som ett barn än en kvinna. Men jag hade sett en recension av filmen av Fredrik Sahlin, tror jag det var, och han sa att filmen var bra. 4 plus, eller stolar eller vad det nu var som delades ut i det media han då använde sig av (SVT).

Jag hyrde rullen och skulle se den samma kväll. Min flickvän vägrade, vi såg en komedi och sen gick hon och lade sig för att sova. Hon var gravid, om jag inte missminner mig, och väldigt känslig. Allt som kunde utmana de antagna normerna var bannlyst just då. Jag fick alltså se på film - de bra filmerna - då hon gått och lagt sig.

Efter jag sett filmen satt jag flinande, med en härligt uppfylld känsla i magen: detta hade varit en jävligt bra film! Jag försökte återkalla den recension jag sett i filmkrönikan, och erinrade mig om att recensenten pratat om en tv-serie.

Det tog något år, och ett par omtittningar av filmen, innan jag aktivt försökte få reda på något om serien, Firefly. Jag köpte den omgående då jag hittade den på sf-bokhandeln. Sen sträcktittade jag på den under en helg. Jag hade verkligen älskat Serenity, den var fantasifull och rolig, men inte utan allvar. Då jag hade sett Firefly var jag dock mer förbannad än glad, förbannad över att serien lagts ner. Förbannad över att serien inte fått några följeslagare i sverige, samtidigt som serieskaparens andra serier, Buffy och Angel visades dygnet runt på hur många skitkanaler som helst. Och med tanke på de seriernas kvalitéer, de är väl typ det sämsta som gjorts sen DDT, retade jag upp mig ännu mer. Vem fan är det som kollar på den skit som visas på tv, helt utan något som helst djup?

Firefly var som en smekning, någonstans hade jag läst eller hört om någon parallell till Star Wars, utan att egentligen tänka mer på det. Då jag sett serien förstod jag lite av de parallellerna; serien skulle kunna ha utspelats efter det att Imperiet vunnit, om de nu gjort det. Borta var jedikonsterna, ersatta av en hyfsat trovärdig handling. Borta var överdrifterna och den renodlade ondskan, ersatt av mänskliga motiv så som girighet, maktlystnad och ren dumhet. Befriande och otroligt lågmäld underhållning, men ändå med rymden som kuliss – jag var givetvis helt såld.

Det finns en till beröringspunkt mellan Star Wars och Firefly, huvudkaraktären Mal. Malcolm Reynolds är det Hans Solo skulle ha varit om man fått se honom utanför filmerna; han är en burdus smugglare som helst håller sig borta från Alliansen, seriens motsvarighet till Imperiet.

De andra karaktärerna i serien är Mals vapendragare från kriget, Zoe, hennes make och rymdskeppets pilot Wash, den vackra sällskapsdamen (samma sak som prostituerad i denna framtid) Inara, den oborstade antihjälten Jayne, och rymdskeppets mekaniker Kaylee. Passagerarna, syskonparet och rymlingarna dr. Simon Tam och River Tam, och så då ”pastorn” shepherd Book.

Jag tänker inte gå in på någon djup karaktärsbeskrivning, men min favorit som skådespelare, är Summer Glau (River Tam). Hon kan inte ha varit mer än max 20 då denna serie spelades in, men hon spelar den psykotiska, förvirrade och förstörda unga flickan River Tam strålande.

Jag har inget favoritavsnitt, alla 14 episoder är strålande; klagomålet är fortfarande att det är för få avsnitt.

Filmen Serenity kom till för att dvdn med serien sålde mycket bra och tydligen var det många som protesterade då serien lades ner. Som film gör sig konceptet inte lika bra som i serieformat, men filmen är ändå en av de bättre sf-filmerna. Vilket väl säger mer om mig än om filmen, jag gillar då det finns tid till fördjupning och ingående karaktärsutveckling. I film måste allt gå snabbt. Det är dock något av det bästa som gjorts för tv och film.