Jag läste en recension av en dataspelserie som jag gillat sen nästan tio år tillbaka, Fallout. Det har kommit en uppföljare nu, del tre i den serien. På sidan bredvid i tidningen fanns en bokrecension av ovannämnda bok. Boken och spelet jämfördes med varandra, bland annat sades det att boken skulle kunna vara skriven till den värld som Fallout utspelar sig i. Givetvis måste jag läsa en sådan bok.
Det är alltså en postapokalyptisk berättelse - i vaga ordalag beskrivs en katastrof som dödat jorden. De kvarlevande människorna lever av konserver och varandra. Ångesten i bokens inledning känns så stark att den nästan är obehaglig, det släpper dock efter ett tag, men den ihållande känslan är ändock total jävla ångest. Människan från sin sämsta och bästa sida; vad är ondska, varför är det ondska?
Huvudpersonerna är en fader och hans son, deras resa går söderut, mot värmen i den mardrömsvärld de lever i. Intressanta iakttagelser går hand i hand med en nästan Kafkadoftande hopplöshet. Till skillnad från tillexempel Gråskägg av Brian Aldiss, är hopplösheten total. Båda böckerna är framtidsdystopier, men endast denna bok kvalificerar in sig som helt glädjelös. Jag känner att jag måste varva ner med Cancerkliniken av Solzjenitsyn, jag tror den är varmare...
Man måste alltså läsa denna bok, men bara om man tror att man orkar med den ångesten som följer med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar