fredag 8 oktober 2010
Den fria marknaden, nu ansvarfullare än någonsin
Johan Norberg, jag tycker att du ska ta och tänka om. Moderatjävlar, lägg ner erat snack om de ansvarfulla företagarna - Adam Smith hade inte bara fel, han våldförde sig på det kvasivetenskapliga orådet ekonomi.
Jag läste just ut boken: Pengar som gräs, av Eric Schloser, där en lustig sak påpekas. Den starkaste perioden i USAs ekonomi var 50 och 60-talen. En tid då arbetsrätt och facket inte hade krossats av nyliberalismen. Förfallet kom med en allt friare marknad (läs: en allt mer avreglerad marknad för företag och en allt mer orättvis marknad för arbetarna). Minimilönerna har sjunkit med 33% sedan dess. Inflation någon? Dags att ryta ifrån! Jävla dårar. Källa? Läs bokjävulen, era lata svin.
Edgar Allan Poe, Che Guevara


Två husgudar. Jag älskar arvet de lämnade efter sig.
Idag läser vi valfri dikt eller novell av skräckmästarnas allfader Edgar Allan Poe, och så förbereder vi oss för Che-dagen imorgon.
Två ikoner. Två hjältar. Två fantastiska tänkare, den ene var pundare och lurad, den andra var humanist och frihetskämpe.
En bok om Che som jag skrivit om tidigare:
En bok som vilken borgare som helst skulle kunna läsa utan att ta till sig är "Che", av Björn Kumm. De skulle välja att ignorera allt utom just de delar där det står något smaskigt: typ att han avrättat en motståndare i det krig han deltog i. Gärna skulle de även lägga till epiteten massmördare. Men det säger mer om deras trångsynthet, än om något annat. Är man massmördare då man deltar i ett krig, vilket man ju de facto bör kunna vara, finns det måååååååånga massmördare. Eller menar de att han var massmördareför för att han av order om avrättningar? Då bör tillexempel Fredrik Reinfeldt, som med beslut fattad med hans goda minne ser till att vi har soldater i Afghanistan under Nato-befäl, även kunna räknas in bland massmördarna genom historien. Fast det är klart, blod verkar inte fastna på högerhanden…
Nå, Björn Kumm var en fotograf, och han befann sig i Bolivia vid tiden för Ches bortfall, han var således en av journalisterna som närvarade vid uppvisningen av Ches döda kropp. Han är helt klart fascinerad av mannen bakom myten. Han behandlar honom dock inte med silkesvantar, utan lägger bara fram fakta. Det finns längre och mer uttömmande böcker att läsa om Che, men denna bok kan vara en bra inkörsport om man vill veta lite mer.
Jag inser att högerns argument MOT boken är att den kanske inte är tillräckligt kritisk, eller att den är partisk. Partisk, går jag absolut med på att boken är, men innehållet bygger bara på dagboksanteckningar, tidningsartiklar, utdrag från andra böcker och intervjuer med människor som på eller annat sätt mött Ernesto Guevara. Givetvis är det Björn Kumm som valt ut all information, och han är trotts allt människa – det kan vara många märkliga val, vad vet jag.
Att läsa denna bok är ett bra steg mot en bredare bild av Che Guevara. För expressens (Bonniers) verklighet är inte den sanna, det är en verklighet formad av ideologiskt vansinne (lögner). Jag har ingen sanning, men jag hör då folk ljuger för mig, jag kan nämligen ta reda på fakta själv, inte bara svälja det som serveras av dem som har egenintresse av att undanhålla sanningen.
Lite text om boken Huset Ushers fall, av Poe.
Jag har läst denna bok tre gånger nu - bok och bok, den är 40 sidor ungefär - och varje gång blir den en ny bekantskap; boken växer, utvecklas och förändras ständigt som om vore den organisk. Jag upptäcker saker jag inte noterat förr, och berättelsen blir allt tydligare i sin mångbottnande handling. Det kanske låter som en motsägelse, men novellen är som ett samtal och jag tror att man få ut mest av att sträckläsa den. Det går i och med dess längd. Men för allt i världen, slarvläs den inte. Det är den för bra för.
Boken lever ett eget liv, ungefär som huset i boken, och jag känner det som ett trevligt återseende med en bra vän varje gång jag läser den. Detta är en upplevelse jag inte vill att nån skall missa.
Sen var Poe själv en av de stora tragedierna, han fick ingenting för denna novell, inget utom ett par exemplar av boken den publicerades i. Tack för det skitstövell, liksom. Han dog utfattig men lämnade ett arv som än idag kan fängsla.
torsdag 7 oktober 2010
Skräck i rymden; Paul W S Anderson; Pandorum, och lite gnäll

Dr Weir
Min favoritfilm är skräckfilmen Event Horizon, med Sam Neill som den jävulska Dr Weir. Jag skrev lite om den då jag skrev om Sam Neill, som jag anser vara den bästa skådisen vi har på Tellus. Jag har återkommit till filmen ett par gånger då jag har fått reda på saker som att producenten Paul W S Anderson fått originalversionen av filmen sönderklippt efter att en testpublik gjort tummen ner åt en massa splatter och gorescener som vi aldrig fick ta del av. Visst, man får se några klipp, men mer är det inte. Det gör mig fortfarande förbannad då jag tänker på det. Som om Lord K skulle spela upp The Project Hate för Sweden rockskribenterna och be dem säga vad han skulle ta bort eller ändra… DÖ ERA NAZISTER! SLUTA LÄGGA ER I KONSTEN! DET SKA INTE VARA PERFEKT ENLIGT KRISTNA KONSERVATIVA VÄRDERINGAR! Jag hatar er.

Paul W S Anderson med fästmön Milla Jovovic
Om man bortser från det, är Event Horizon ändå bäst.

Event Horizon, 8 små astronauter...
Jag var ju därför tvungen att undersöka vad mer han, P W S A, gjort för filmer. Jag hade (fram till Pandorum) blivit mer besviken än imponerad, med ett par undantag.
Shopping har jag missat, men den verkar intressant som fan. Mortal Combat hade jag önskat att jag missade.
Sen kom alltså Event Horizon, detta mäktiga skräckepos som sjuder av Lovecratianska inslag, så som oanade fasor och en aldrig avtagande jävla känsla av hopplöshet. Som sagt, världens bästa film. Alla kategorier.
Sen kom Soldier med Kurt Russel, en adekvat science-fictionfilm. The sight, Resident Evil-serien. The Dark, Death race, AVP (Alien vs predator) och någon film till.
Nu senast såg jag reklam för en rulle, då jag i mina fruktansvärda sjukdom (feber, 38 grader c!) har passat på att se på ikapp mig på filmer jag missat. Jag tror det var Destrict 9 (jävligt bra) eller Transformers 2 (också bra), då jag såg reklamen för Pandorum, med en viss Dennis Quaid i huvudrollen. Det påminde lite om favoritfilmen, så jag kröp iväg på mina febriga och sjuka knän till kiosken 50 meter härifrån, för att hyra den.
Efter att ha sett den känner jag två saker: först, det här var en variant av Event Horizon, och två: jag gillar Paul igen! Jag kan dock inte säga något om filmen utan att förstöra för er, lita på mig då jag säger att den är bra.

Bra skit!
Med rymden som kuliss kan man dra vansinnet till sin spetts, något som endast Alienfilmerna mäktat med tidigare. Det är likasom inte läskigt om det kommer en spindel eller vad fan som helst, det skall vara ångest och hopplöshet! Alien 3 har det. Event Horizon har det en masse. Samt ett par filmer till, men för det mesta slarvas rymden bort, och man måste störa sig på kassa lösningar som inte ens skrämmer min 4:a-åriga dotter. Det finns några undantag som jag på rak arm kan nämna: Bloodlines (Hellraiser 4), Pitch black (CoR 1) tecknade prequellen till spelet Dead space och Supernova med James Spader. Det är inga mästerverk, men de är godkända filmer. De missar dock ångesten – den som bäst beskrivs i Alien 2: i rymden kan ingen höra dig skrika. Klockrent! Eller Event Horizon: evig rymd, evig skräck. I love it!

Ett rymdskapp och obehaglig stämning, me like!
Den känslan fångas istället upp i filmer som Matrix 3 (scenen där alla soldater siktar på taket där maskinerna skall komma igenom. Eller tecknade Final Fantasy: the spririts within. Eller för all del Cube 1. Även Joss Whedon lyckas få till ett par härliga ångestladdade avsnitt till serien Firefly, med det är mycket annat som också är fantastiskt med den serien - som jag påpekat tidigare, att den måste man se i vilket fall som helst.
Ge er nu iväg till filmuthyraren, innan de slagit igen på grund av era nerladdningsvanor, och hyr alla ovanstående filmer. Annars är ni sjuka i skallen och måste dö omedelbart!
onsdag 6 oktober 2010
Surrealistiska möten genom musik på grund av svastikor
Om ni läst denna blogg någon gång tidigare har ni garanterat sett att jag skriver en del om politik. Slutsatsen att jag står till vänster på den politiska kompassen kräver en idiots iq att komma fram till, så det har ni också fattat. Det finns dock ett gäng i stockholm som jag faktiskt tror skulle missa det, även om de fick sitt ansikte mulat av den informationen. Disdained.
Disdained är ett tungt heavy metalband som spelar metal ungefär som Tad Morose gjorde på sin debut, men med tjejsång. De är helt ok, jag är inte helt inne på deras stil, men de är inte dåliga.
Den anklagade gurkan; hettsade mot folkgruppen i våran repa
Min gitarr (ibanez) har ett par klistermärken. Mest olika bandlogos och en Helloweenpumpa. Men jag har ett klistermärke som jag fick av Matte Grahn, trummis i Naglfar, som jag älskar (klistermärket alltså!). Som ni ser är det en amerikansk flagga med ett hakkors på, samt tre k på raken i "amerika". Klockrent! Den visar exakt vad jag tycker om USAs utrikespolitik, och i många fall också deras inrikespolitik. Det är en ganska provokativ bild, som jag vet kan reta folk - det är liksom meningen.
Jag hade alltså det tveksamma nöjet att dela replokal med detta Disdained, vilket inte var något större problem, tills de började misstänka att jag använde mig av deras gitarr-rig, ett påhitt - jag körde gurkan genom vårt pa, vilket ledde till tre resor till reparatören på ett år.
En gång glömde jag gitarren i lokalen och då brakade helvetet lös.
Vi blev kallade till möte med ABF, som hade hand om driften av lokalerna, för att jag skulle förklara klistermärket. Jag anade oråd redan här, var någon intresserad av information kunde de fråga mig, men det var ingen som hörde av sig.
Mötet var en av de mest surrealistiska händelser på flera år. Först fick jag förklara meningen med märket, vilket jag utan att klaga gjorde. Jag erbjöd mig även att ta fram bevis som stödde klistermärkets betydelse, och jag hade ett par böcker med anteckningar i, bara för att. Det blev dock aldrig aktuellt, men jag passade på att förklara för bandet på andra sidan att det hela var ett missförstånd och att jag givetvis inte var nazist utan tvärtom - jag står på de svagas sida. Så långt allt väl. ABF var nöjda, de krävde att jag skulle ta bort märket, vilket jag lovade dyrt och heligt att jag skulle göra. Jag ljög naturligtvis. Censur mitt på ljusan dag? Knappast. Men det har inte med saken att göra.
Bassisten i Disdained kommer från det något tveksamma bandet Insania sthlm (Helloween ringde, de vill ha sina låtar tillbaka), han spände blicken i mig och förklarade att saken inte alls var utagerad. Deras trummis, och det här är exakt vad baskarln sa: ”är ju inte så vit”.
Jag försökte svara lugnt och sansat att:
-som du har hört är det hela ett missförstånd.
Tror någon att killen gav sig? Nej nej. Återigen:
-Men du förstår att han kan ha uppfattat det som kränkande? Jag bryr mig inte, jag är ju bara en båtflykting från Finland. (Vad det sista hade med saken att göra är okänt. Kanske försökte killen vara rolig. Och det var han ju...)
-Absolut! Det är en provokativ bild, men den handlar inte om vad jag är, utan om vad jag anser något annat vara. Förstår du? Kan vi släppa det nu?
ABF började se besvärade ut, de höll med mig om att frågan var utagerad, och sa det. ”Nu går vi vidare”, eftersom att ”motståndarna” hade fler klagomål.
Bassisten gav sig inte.
-Men om jag hade slagit dig på käften då, frågade han.
-Ja, då hade jag slagit tillbaka, blev mitt något tveksamma svar. Perplex på grund av det karln sa. Slå mig? Va?
ABF tog tag i mötet och förklarade för bassisten att jag faktiskt förklarat mig samt lovat att åtgärda problemet, d.v.s klistermärket.
Sen följde en massa lögner som, visade det sig, var påhittade för att få tillstånd mötet med ABF. De ville helt enkelt inte dela replokal med oss. Det var saker som: en halvdrucken läsk på deras stärkare, påståenden om att vi nyttjat deras utrustning... Och att vi hade haft fötterna på deras sida av lokalen...
De hälsade aldrig mer på oss efter det mötet. I alla fall inte de som var med på mötet.
Jag försökte få en kommentar av dem för något halvår sedan, då jag trodde att de hade släppt affären. De ignorerade mig, så förmodligen planerar de fortfarande att slå mig. Kanske.
Jag brukar berätta om denna incident på fester, och det blir alltid skratt och diskussion. Skratt är alltid trevligt att kunna bjuda på.
För vad det än var, så var det kul! Det går inte att INTE skratta åt det.
Löven mot löven!
Löven mot löven.
B-Löven mot A-löven. I Polarica arena, som rymmer 600 pers. Enligt vittnen skall det tydligen bli magisk stämning då det är fullt där. Jag älskar det! Sport har en stark ådra av dramatik. Den blir som starkast där pengar inte har med saken att göra. Ok, jag hade föredragit detta möta i Elitserien, eller mer realistiskt, i Allsvenskan, men nu är det div 1 som gäller. Jag ogillar läget, men väljer att gilla det ändå.
Hade jag varit i närheten av Happaranda hade jag lätt unnat mig lite svensk raggarhockey, lite svensk kultur.
Så idag hånar vi sd och älskar löven. Punkt!
tisdag 5 oktober 2010
Vänsterextremism
Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.
Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.
Detta är alltså extremism. De stackars SDarna lever under hot va? De skapar ett samhälle där hela folkslag hamnar under deras vidriga politiska hot.
Här kan ni kolla lite på aftonbladets tv. Pinsamt. Ännu ingen sdare som vill ta fighten med mig. Fega svin. nöffnöff

