måndag 18 oktober 2010

Den viktigaste skivan, för mig, nr tio, äntligen. Låt oss besöka Umeå och efterlivet

Aaah Det här var som en pers, värre än att föda barn! Vadå undrar folket? Jo, att bestämma vilken skiva jag skulle välja, dat fanns många kandidater, men endast en platts kvar till den numera världskända listan över mina absoluta favoritskivor. Jag läste lite gamla inlägg i bloggen, från den tiden då jag inte kunde lägga in bilder, och såg en lista som nästa på pricken stämde med den jag nu författar. Tja, jag är konsekvent. Det antar jag är bra. Kanske.




Inte bara en suverän skiva, det är ett fantastiskt skivomslag, även.


Skivan Afterlife av Nocturnal Rites kom i en period av skivsläpp som verkligen färgat mig. Cannibal Corpse släppte Bloodthirst, Testament släppte the Gathering och Eminem släppte Marshal Mathers LP. Ni ser, tre skivor jag skrivit om redan, man skulle kunna säga att det var en så kallad guldålder för musik.

Första gången jag hörde skivan var ta mig fan religiöst. Fredrik, gitarristen i bandet kom förbi och frågade om jag hade ett förslag till låtordningen, så jag lyssnade och, tja, helt plötsligt hade Nocturnal Rites gjort heavy metal rumsrent igen – rumsrent på ett bra sätt! Inga fåniga tilltag här inte: hårde riff, bra sång och, i vanlig Nocturnal Ritesordning: jävligt fjantiga/geniala texter. Kommer man undan med textraden: The seed of the serpent, the dagger of doom - So even death my die in deadland, är man bäst. Nils Eriksson är faktiskt en textförfattare av rang, det är bara det att man inte förväntar sig det av heavy metalband, för att generalisera lite.

Aferlife är Nocturnal Rites starkaste giv (New world Messiah på en klar andraplatts). Efter lite dividerande från min sida gav jag ett förslag på låtordningen, vill ni veta vad det var för förslag är det bara att titta på skivan. Jag tar alltså på mig all ära för att detta, deras bästa skiva, blev den som sålde minst… Vad är det FÖR FEL PÅ ER? KÖP! NU! Jag ser er… Jag hotar er!




Snubbarna som spelade på Afterlife. Volymen hade inte hunnit få gå ännu, Nobbe var söt, samt, vilket är bra, Fredrik är osminkad!


Testaments the Gathering hade gått varm hos Fredrik och det hörs, det som innan var ganska lättsmält, var på Afterlife aggressivt, men ändå hur snyggt som helst.

Sen var det ju det där med sången. Det finns de som föredrar Anders Z sångstil på de tre första skivorna, men jag föredrar den gamle Moggsångaren Jonny Lindkvist, hans hesa stämma är exakt det jag vill ha av en heavy metalvokalist. Att låtarna förmodligen inte gjort bort sig med Anders på sång säger bara att låtarna är suveräna – samt att Zacke är en bra sångare - jag hittar inte en tråkig stund på skivan. Efter golvningen av Afterlife, kommer Wake up dead och avslutar jobbet. Sen ligger man bara och dräglar medan hitt efter hitt serveras. Det är nästan svårt att beskriva skivan, jag gillar den så mycket. Det är som att beskriva sin penis, och även om man kan göra det, blir det nördigt att bara staplad hyllningar på varandra. Nästa lista jag ska skriva om måste vara något som har med sämsta skivan, eller boken, eller vad som helst, att göra.

En av skivans alla tusentals styrkor är att bandet inte har skrivit en låt och sen dragit karbonpapper över den, här serveras tunga jävla rökare som The sign, snabba Afterlife, industriella Genetic distortion sequence, progginfluerade Hellenium (som var den tilltänkta skivtiteln) och så vidare. Ingen slentrian här inte!

Afterlife var helt enkelt en av de skivor som jag och mina polare drack öl till under en jävligt lång tid. Än idag tar jag fram och lyssnar på den någorlunda regelbundet, vilket man inte kan säga om alla andra skivorna på den här listan.




Fredrik Mannberg, sminkad. Ser halvgay ut va?


Bandets nuvarande status är dock lite suspekt, så för att lite klarhet slog jag en signal till barndomsvännen Fredrik Mannberg, tillika gitarrist och låtskrivare i bandet.

Vad händer på gitarrfronten? Jag hörde rykten om en lite pojkspoling från Skellhell?
-Stämmer bra det. Vi fick tusentals demos och sånt att lyssna igenom. Många var katastrofdåliga, så vi provade Simon från Memory Garden på Oves inrådan. Det gick sådär, han har lite för mycket att göra i andra band för att det skall funka perfekt, men sen fick jag en demo från en kille som spelade jävligt bra. Jag tänkte inte mer på det än att jag bad honom att spela några Nocklåtar och skicka. Jag glömde givetvis bort det, men en vecka senare kom en inspelning med tre låtar som han plockat ut, samt plankade Nobbesolon.

Nils Norberg är en jävulskt kompetent gitarrist. Att plocka hans solon…
-Exakt! Jag var skitimpad och frågade om han ville provspela. Nils (Eriksson) var lite tveksam med tanke på att killen bara är 23 år. Jag bryr mig inte. Funkar det inte så är det bara att gå vidare. Jag svarade killen att om han ville prova så var det bara att komma ner. Han var inte intresserad, han hade just fått jobb och hade ett eget band han ville satsa på. Det tog några veckor, sen hörde han av sig igen och frågade om platsen fortfarande var ledig, och det var den ju. Han kom ner och spelade med mig och Nils, och då vi var färdiga sa både jag och Nils att om han vill vara med så kör vi.

Ni gillade det ni hörde alltså.
-Japp. En skön sak med honom är att han lyssnar på samma musik som jag. Det sträcker sig från krisiun, death metal, grind till 80-talsmetal.

Ok. En sak som jag har hört talas om är LSD, lead singer disease. Jag tycker att det skall heta Gitarrist syndromet. Nobbe var en fantastisk gitarrist och skitkul snubbe, men han var speciell. Innan han spelade med Nocturnal Rites spelade han i Auberon med mig. Jag minns flera gånger att han bestämde sig för att lägga ner metalen och ville hoppa av.
-Han gjorde det tillslut.

Mm Efter typ 15 år. Men du är inte rädd att den nya kille (Chris Rörland) ska vara likadan. Jag tycker att gitarrister generelt sätt är helt störda. (Yngwie...)
-Hehe Nja. Vi får se. Funkar det inte så funkar det inte. Men vi tror att det ska gå bra. Han är en trevlig snubbe, och vi delar på musiksmak.

När kommer nåt nytt då?
-Tja, jag har typ 15 låtar. Jag ska bara bolla dem med Nils, sen är det bara att köra. Det finns refränger och sånt som är klart, men det är inte färdigt på långa vägar.

Inriktning?
-Går inte att säga då vi egentligen inte samlat bandet. Vi har gjort två spelningar på två år. En spelning i USA och nu senast på Nordfest i Sundsvall. Jag har haft fullt upp med barn och renovering. Men nu börjar det bli daggs.

Jag hörde att Guillotine skulle spela in en skiva till. Hur går det?
-Alltså, vi har trummor till tio låtar klara. Det finns gitarr på tre av låtarna. Men jag blev pappa mitt i allt, så det fick stryka på foten. Det kommer att färdigställas, men just nu har det varit fullt fokus på barnet.

Vilket är helt rätt och riktigt. Kan man inte ta sitt ansvar är det bara att knipsa pungen. Sprid inte er säd och förstör en människa bara för att ni anser att det är er fulla rätt.




Nocturnal Rites, Afterlife. I love it!

söndag 17 oktober 2010

Underhållning en söndag






Vinylsamlingen

Om någon har läst mer inlägg här på denna blogg än just detta kanske ni har läst om mina vinyler. De är inte jättemånga, men de har ingen bra adress, så att säga, i hemmet. Just nu står två backar i klädkammaren och resterande fyra backar hos svärmor. Det är inte rätt, det är inte bra, inte på något vis. Inte för att jag missunnar svärmor fantastisk musik, utan för att jag själv vill ha tillgång till den. Det mesta av de skivorna har jag bara på LP, och de har inte smekt mina örongångar på snart 20 år. KATASTROF!

Här tror jag lösningen kan finnas.

Men jag har en fråga på den, hur har NI löst det? Hur har ni sen löst förvaringen på cd-skivor? Ska jag vara tvungen att bygga en jävla möbel för att få platts med dem eller finns det något som funkar? HJÄLP!

Expedit. Ikea. Förmodligen byggd i Kina av slavar... Tyvärr. Jag skäms. Men jag jar förvisso inte köpt den ännu. Men jag vill. HELVETE!

Monumentala skivor att dansa eller slåss till

Jag hoppar över min viktigaste skiva nr 10 idag. Jag vet vilken skiva det ska bli, men jag ska ringa ett samtal och utöka texten lite, hade jag tänkt. Därför ger jag på fortsättningen: monumentala skivor. Det handlar alltså om skivor som kommit och tagit mig med storm av en eller en annan anledning. Jag har dessutom två icke metalrelaterade skivor på g. Allt känns speciellt och monumentalt just nu! Bra så.




Miljonprgram i andra länder...


Som sagt, inga disstade gurkor på den här skivan. Skivan: Original pirate material av Mike Skinner, aka the Streets. För att gå handlingen i förväg måste jag säga att det han gjorde efter den här skivan var bedrövligt, jag tror jag läste den perfekta beskrivningen i aftonbladet: gubbtechno - och människor, är det något jag aldrig skulle göra är det att lyssna på gubbtechno. Men jag försökte…

Jag hade en lustig polare i Umeå som heter Jon Ö(känd), han spelade den här skivan på en fest och började dansa som en galning. Med tanke på att vi var fyra pers, alla med penisar, och helt skadade av kvällen, var det bara att garva. Jag var relativt nyhemkommen från min tid i gbg, och världen hade året innan skådat två flygplan som skenat in i 2 byggnader i NY. Ordet surrealistiskt är snart överanvänt av mig, men… I brist på andra ord.




Musiken Jon dansade till var störd, fel på något sätt. Takten var knäpp, och melodin var helt galen. Jag bad om att få höra låten en gång till efter att dansen till allas glädje avtagit, och insåg att detta var genialt. Jag köpte skivan dagen efter och sen dess har den en väldigt speciell platts i min samling.

Det var något nytt för mig. Killen rappar på någon skitig brittisk dialekt, det låter galet men på ett bra sätt! Sen var texterna befriande. Relateringsfaktorn var på topp och hans andra betraktelser var underbart melankoliska. Jag började av någon anledning ofta att tänka på ett gammal favorit-tv-spel till min Amigakonsoll, Beneath a steel sky.




Underbart spel!

Låten:



De låtar som jag lyfter fram är arbetareposet (amigalåten!!!) Weak become heroes, Stay positiv, The Ironi of it all, för en klockren beskrivning av fyllon, samt de tre första låtarna. Men det finns ingen dålig låt på den här skivan, bara för att jämföra med skivan efter där det finns två bra låtar och resten är utfyllnad.




Jag har försökt komma över någon ny låt av the Streets, men jag glömmer bort det, han har så effektivt dödat mitt intresse för sin musik. Original pirate material är dock inget mindre än mitt ledmotiv till 2002. Det är inte harskit.



En gubbtechnoartist numera, tydligen...

lördag 16 oktober 2010

Hur alliansen arbetar...

Jag läste i periferin om att SD och de rödgröna skulle har samarbetat igår och suckade. Givetvis sket jag i det, jag bryr mig inte om allt som händer, även om jag stör mig på merparten av vad högerspökena håller på med.

Sen ramlade jag in på Jonas Sjöstedts blogg, som jag så ofta gör, och såg att han var inblandad i intremezzot. Då blev det intressant, det finns ingen politiker som jag har så stor repspekt för som Sjöstedt, han är ärlig, rak och hur jävla trevlig som helst - Reinfeldts antites, samt även min, fast jag inte ljuger som Reinfeldt.



Han som är närmast kameran är min statsministerkandidat


Sjöstedt skrev att en SDare frågat om det fick vara med på rödgröna sidan, Sjöstedt sa nej. Dock röstade SD emot alliansen i ett par frågor, resultat lät inte vänta på sig: ut i bonniermedia skriker högern: SD och vänstern samarbetar! aaaaah Ett resonemang som alltså gör att SD redan samarbetat med alliansen i bland annat talmansfrågan, skit i det, säger borgarna, fakta är irrelevant.

Aftonbladet skrev lite mer nyansierat än bonnierkartellen om det. Men rubriken var usel, korkade människor tror nog fortfarande på allianslögnerna.

Åt helvete med bonnierkartellen, åt helvete med moderat retorik som går ut på att bara ljuga.

Nu måste jag ha sprit.

Ambivalens

Viktigaste skivan nr 10?

Jag är helt nollställd.

Frågan som jag ställt mig är, ska jag välja en hårdrocksplatta bara för att jag lyssnar mest på hårdrock, eller ska jag välja en skiva med någon artist som inte spelar hårdrock och som får representera all annan musik jag faktiskt lyssnar på.

Jag har ju ett litet problem med hårdrocken, jag gillar nämligen inte hårdrockare. Ni vet, de som lyssnar på Bandit och röstar på SD, de finns en hel hög av dessa hjärndöda kvalster på vår jord. De som jag kan identifiera mig med tar inte livet på särskilt stort allvar men de beter sig aldrig dåligt mot andra människor bara för att de kan. De människorna behöver inte vara kommunister, men de flesta är det, med ett par få undantag – undantagen är de som startar skivbolag och försöker blåsa lite folk i smyg… De blir moderater. Men oftast har de ändå ett rättpatos som vida överstiger gängse borgarsvin.

Nå, skit i det. De skivor som jag inser får stryka på foten, men som absolut borde ha fått platts här, är bland andra, Terminal Earth av Scanner, Heavens Gates Livin in hysteria, U2s Rattle and hum, A-has debutskiva, Björks debutskiva, Elvis (valfri skiva med låtar från hans tidiga karriär), Doly Parton (typ samma här), Meatloafs bat out of hell, Savatage, Hall of the mountain king, Bon Jovis trea (slippery when wet), Europes alla skivor fram till Out of this world, Cypress Hills alla skivor fram till ’til death do us part, nästan vilken Yngwieskiva som helst och så vidare. Alla dessa artister har gjort musik som någon gång i mitt liv betytt otroligt mycket för mig. Må så vara att det kanske var då jag var 10 år, det spelar ingen som helst roll.




Tänkbar skiva till hylllningen, självklar skiva till ölen!



Jag har ett hum om vad jag kommer att välja för skiva skriva om, men förmodligen slutar det med att dessa reservationslösa hyllningar pågår tills jag dör. Regler? Fuck ’em, jag är en rebell!

Nu ska jag be svågern om ursäkt för att jag glömde hans födelsedag igår trotts att sambon påminde mig tre, fyra gånger… Jag är officiellt sämst på att komma ihåg sådan skit. Sluta fyll år! Ring och säg att ni har fest till er ära, så kommer jag och tjoar. Givetvis bjuder ni på spriten, det är eran fest. Då jag fyller år bjuder jag! Tur att ingen kommer.



Min dotter, samt en lite mindre kusin, dotter till karln som jag glömde bort igår. Härmed tillägnar jag detta inlägg till hans dotter Elvira. Henne kommer jag att köpa mycket sprit åt då hon blir 15.

np: Edge of sanity, Darkday

fredag 15 oktober 2010

Dagens Lefsa


Liten te-kopp. Lite Lefsa.

Te från Brunnkullan. Lefsa från Vestlandslefsa, Norge. GOTT!

Trevligt eftermiddag på er.

np: Opeth, Harlequin forest