söndag 27 maj 2012

Söndag.

Jag har verkligen lidit av denna vårs pollenmängder - tack vare en seg och kall jävla vår kom allt att blomma samtidigt då det väl startade, så att säga.

Folk har trott att jag har varit drogad. Jag har varit sänkt. Grannen trodde jag hade supit så hårt att jag var döende.

Nej. Jag är allergisk mot världen.

Och en sådan tanke går inte att nära utan att tänka på den sittande regeringen. Jag har pekat på deras vanstyre av mitt älskade sverige om och om igen. Men nu verkar det faktiskt som att deras lögner och fusk kommer upp till ytan.

(ab)

Vad ska man säga? "Jag sa ju det", är min mest urtvättade replik. Men jag lägger ofta till: idiot. Eftersom att det är jag rullar.

Musik? Jag hade planer på att starta om allt idag. Men det var innan jag insåg att det var mammadagen idag. Min flickvän har flyttat sin födelsedag pga delar den med dottern, till idag. Det var bara att kavla upp ärmarna servera kaffe på sängen.

Säg nu inte att jag inte är bäst, för vi vet att jag är det.

4 kommentarer:

C sa...

Du är bäst. Det tycker vi alla :D Kämpa på.

Sa du att borgarna hade infört extra pollen i år? Nej, nu jävlar!

Spader Ess sa...

Klart du regerar.

Även om borgarna inte fört in extra pollen i år, så har dom i alla fall inte lagstiftat mot pollen heller. :-)

jojj sa...

Jag tror att du har dött.

C sa...

Fredrik.

Av alla nycker en människa kan få har jag fått dem alla. Och jag har agerat på dem. Och publicerat dem på internet har jag gjort med dem också.

Jag är hysterisk som du sa. Men det var ok. Det är inte alla som pallar med hysteriska kvinnor.

Men det som är det hysteriska i mig är blott sorgen över att jag inte kan foga mig. Jag skulle få mitt guld och mina gröna skogar om jag bara kunde hålla min stora käft tyst,och hålla med dem som önskar medhåll. Men det kan jag inte. Jag kan aldrig bli den jag inte är.

Tror du förstår det.

Som Jonte skrev; vissa personer betyder mycket för en, fast de kanske aldrig vet om det, eller man kanske aldrig ens träffat dem.

Jag träffade en man som fick mig att börja skriva och du fick mig att våga fortsätta. Det kanske inte är mycket, men det har förgyllt ganska många timmer, det har fått mig att fortsätta leva. Och det är väl en hel del om man tänker så.

Men nu känner jag mig som hon som var kvar på festen där alla man gillade hade gått hem, och bara de ytliga bekanta var kvar, och kanske de inte ens gillar mig, och vad ska vi ens prata om?

Så nu vill jag inte vara kvar på min blogg mer. Fast den blivit populärare. Jag skiter i det. Den ligger där den ligger, men jag har påbörjat nåt nytt.

Det känns ändå som är dags för mig att bli vuxen nu.