Andi Deris. Mer röst än sångare. Ändå en tysk värd namnet! We love it

Tuff snygg och tysk


Jag har snubblat över benämningen tyskhals, och tänkte förklara lite djupare vad jag menar.

Man hör det om man lyssnat mycket på tysk metal, och i det här landet är det inte många som lyssna mer på tysk metal än jag. Det är ett faktum.

Band som Chroming rose och Mania/Abbraxas har sångare som helt klart kvalar in på min lista. Även band som Mad Max/Casanova och så vidare. Det sångarna har gemensamt är att det låter som att de har en liten tysk på sina stämband som gör rösten lite extra knorrig. Jag älskar det!

En sångare som jag en gång ansåg vara arketypen av tyskröster var Pink Cream 69s vokalist, Andi Deris.

Missförstå mig rätt, eftersom att det här är en av mina hyllningar till mina favoritsångare, Andi Deris är inte en STOR sångare, han har inte djupet som lyfter ett flygplan, han tar inte heller tonerna som får hårdrockare att tappa kallingarna och glas att spricka. Han har rösten. Eller, i Andis fall, han hade, typ, rösten.




Jag var väl en av de få personer som faktiskt hade hört talas om Pink Cream 69 innan de turnerade tillsammans med Europe, på deras Prisoners turné. Låtarna från den självbetitlade debutskivan hade gått varm i mina öron, och speciellt stycket One step into paradise, var en sån där magisk låt som jag bara inte kunde låta bli att älska.




Andi, the vocie of pumpkin-land


Andi sjöng som en gud, enligt mina obefläckade öron.




Deras andra skiva körde vidare på debutens spår, allt var frid och fröjd i PC69 fram till Games people play, som var lite rockigare, och således mycket tråkigare än de tidigare skivorna. Sen fick Deris gigget som sångare i Helloween. Jag avgudade ju Helloween, så det var med viss skräck jag såg hur Kiske hoppade av det sjunkande skeppet lastade med pumpor, trots att jag älskade Deris. Kiske är Kiske.



Ung, sminkad och galen, förmodligen


Första skivan med Andi på sång är Master of the rings, och det är enligt mig en av bandet bästa skivor. Det är inte bara sången, som är suverän, som gör det. Mycket kan man tillskriva trummisen Uli Kush, från bl.a Gamma Ray och Holy Moses, men givetvis var det också en fråga om bra låtar. Master of the rings är spräckfylld med bra låtar. Och så då Andis sång!




Efter skivan kom några märkliga rapporter – det var innan internet hade slagit igenom, och information om band hittades mestadels på tidningarnas nyhetssidor – det sades att Andi varit tvungen att avbryta spelningar på grund av röstproblem, och att dessa röstproblem pågått ända fram till skivinspelningen.

Jag fick möjlighet att göra en intervju med Uli vid den tiden, och passade på att fråga vad det var som pågick. Mycket riktigt hade Andi slitit ut sin röst under turnén till Master of the rings. Jag frågade om det skulle inverka på hans prestation i framtiden. Svaret var ganska enkelt: ja.

Då jag hörde skivan Time of the oath blev jag förskräckt. Sången sög!

Helloween och Andi har skärpt till sig. Förmodligen tvingades killen sjunga låtar som inte var anpassade för sångarens naturliga tonläge, med katastrofala följder. Jag tycker att Andi lät mer bekväm på Better then raw, men jag kommer nog aldrig att anse att killen kommer upp i sina glansdagars kvalité. Nyaste skivan är det bästa Helloween presterat sen Master of the rings, enligt mig, sång och musikmässigt.

Andi Deris är en bra sångare. Hade han haft samma kraft som då han sjöng in de tidiga Pink Crem 69 samt Master of the rings, hade jag sett honom som en av världens bästa röster, för det är det som är grejen med Andi, han är mer röst än sångare. Men vilken röst sen!

Det här låter kanske som gnäll. Men med tanke på min relation med bandet Helloween, måste man se det i ljuset av att jag alltid kommer att kritisera dem efter en egen mall. Är jag gnällig mot Helloween, skulle jag förmodligen hylla dem om det var Highland glory.

Andi verkar vara en trevlig människa, det vinner han givetvis på. Så är det! Och nu låter sången som sagt bättre än den gjorde runt Time of the oatheran.




Skål!

Söndag... but why?

jag har stulit denna bild från en folkpartist. Så jag är mäkta stolt och inser att jag riskerar (dålig) stämning och fängelse. FTW!


Men seriöst, jag skulle inte äta den där bullen. Man ser ju vad som toppar den. Det kan vara två saker, sperma eller Brieost. Det smakar ju tydligen likadant. Jag hoppas att ni låter er väl smakas nästa gång ni käkar lite Brie. hahahaha

Runkbulle FTW!





Lefsa. Do it! Vestlandslefsa. Mycket godare än runkbullar, får jag för mig.



Ja. Söndag. Skallen spränger. Jag får trösta mig med lefsa. Gudarnas smask! Om det nu fanns gudar.




Världens snyggaste skivomslag.


Tycker jag... Det ser lite ut som den där fängelseplaneten som är med i sista Riddicfilmen. I love it!

Mina scenkläder kallades en fullskalig attack mot den goda smaken, och det var sant!

Dagens bild. På mig och Adde.


En gång i tiden skulle jag klä upp mig. Det fick jag läsa i tidningen. Tack Euler!

Kan man inte skratta med oss får man skratta åt oss. Jag bryr mig inte. Så länge du skrattar.

Skratta! Jag bjuder i alla fall inte tonåringar på ansiktbehandlingar. Kissie... Kan ingen bara binda fast henne och säga: sluta skriv på Internet? Hon förstör människor. Men förklaringen kom i kommentatorsfältet.

Blondinbella har kommit fram till att det mesta hon skrev om var ytligt. Näääääääääääääää Säger du det? Skjut dig i ansiktet. Jag lovar, det är inte botemedlet mot cancer vi blir av med.

Säger någon: men tänk på alla som gillar det som de gör, säger jag: men tänk på alla människor som tror att man måste sälja sitt barnsliga utseende om skall komma någonstans... Tänk på dessas människor som tror att en plåtat fest är viktigt... Tänk på de som ser upp till dessa kossor. Ni kommer att förgöra världen med eran idioti.

Nej. Nu måste jag titta på mig själv i spandex igen. Och skratta. Annars tar jag livet av... mig?

Pårökt musiksvammel samt en bra låt

Pårökt.


Kunde man tänka sig en människa som varit med från början, skulle den nog ha en jävla massa att rapportera. Tänk: musik. Först var det väl någon fågel som började vissla i ren förskräckelse, då den upptäckte att andningsorganet kunde utstöta ljud.

Vi apliknande varelser, som antagligen inte var påtänkte ännu, har tagit denna konstform och lärt oss kommunicera över kontinenterna – förvisso uppstår många missförstånd och vi håller på att bomba livet ur oss – men ljudframbringandet har även gett upphov till ack så ljuv musik.

Den person som skulle rapportera människans musik i en rak linje, från den första hostningen, till Auberon, skulle skänka oss förståelse för hur konsten utvecklats, och, tja, vi skulle kanske förstå musiken lite bättre. Kanske.

Jag å min sida gick ingen rak väg in i musikdjungeln. Jag och alla andra människor med mig, mest troligt, gick in där vi blev presenterade för något vi upptäckte och gillade. Logiskt.

Jag klev alltså in i heavy metal tack vare Kai Hansen och Helloweens Ride the sky. Sen klättrade jag mig upp och ner och bak och fram på musikträdet. En del grenar var ruttna, en del var väldigt majestätiska. Andra var raka och enkla; det var helt enkelt musikstilar och låtar av alla möjliga slag som visade sig för mig. Ibland uppskattade jag de majestätiska grenarna, ibland var det de krokiga som passade mig – och ibland kände jag bara för att kapa ner hela skiten. Oftast inte – musik är trots allt något av det absolut bästa jag vet.

Det jag har försökt säga, på detta förvirrade sätt, är att musiken jag lyssnar på är influerad av någon annan musik - och den musiken är i sin tur influerad av något, och så vidare. Jag fann alltså heavy metal utan att ha funnit det som kom före, jag upptäckte thrash, men jag hade inte lyssnat på de akter som tog de första trevande – oftast värdelösa – steg, innan någon hittade den musikaliska gren som jag fastnade för.

Poängen? Jo, i efterhand har jag ju lyckats spåra många av mina favoriters influenser, oftast med glatt resultat, men givetvis även med spyan i halsgropen, from time to time. Jag menar, jag älskar att skratta åt gamla Venom, deras arv är i mångt och mycket imponerande, men deras egen, tidiga, produkt är värdelös. Jag hatar det. Folk som gillar Venom har dessutom oftast jävulska peniskomplex. Ehh hehe Förmodligen gillar de även Brieost.

Idag tänkte jag bjuda på en låt som jag upptäckte tack vare Dream Theater och Ayreon, nämligen Camel! Ett band som Opeth snott allt ifrån.

Mycket svammel för en fantastisk låt. Sån är jag.

Hur smakar könsorgan? En text om Brieost, musikalisk orgasm samt messmör

Det har varit ett par sjuka dagar. Jag har inte varit sjuk. Det VAR sjukt.

Hur som helst, jag har haft kul. Spelat musik på en nivå som ingen trodde existerade, samt ätit rå fisk. I strut.



Rå fisk i strut. Är du någonsin i Upplands Väsby föreslår jag att du uppsäker Väsby Sushi och frågar efter de här strutarna. De är gudomliga!


På tal om fisk…

Nu har jag alltså från mer än ett håll hört att det finns tjejer som anser att Brieost smakar sperma. På riktigt. Det skall tydligen vara det hårda skalet, och inte den kletiga massan(??). Som den människovän jag är har jag givetvis spridet den här informationen till mina tuffa polare – de som äter brieost. Och jag är helt säker att om jag får fortsätta att sprida den här informationen kommer homofoberna i det här landet att bojkotta osten. Vi ser alltså slutet på de vidriga salami och bireostmackorna som finns överallt där fantasin är lika djup som… någonstans där den inte är djup alls! Brieost = sperma. Smaklig måltid!

Det roliga är att de tiotalet personer som påtvingats kunskaperna har alla – ALLA – sagt att de inte bryr sig. Efter en eller två dagar låter det oftast: nja. ”Jag gillar faktiskt inte Brieost.”



Championer med sperma. Nej. Med ost. Eller!?!!


Vad har det med fisk att göra? Jo. Fisk brukar ju anses påminna om brudarnas hål, till smak eller lukt – jag är inte helt säker. Jag tycker inte att sushi påminner speciellt mycket om tjejhålet. Däremot finns det ett pålägg som min numera beryktade panel har lagt fram som smakkomplement för fittan. Messmör. Det är för övrigt ett av de godaste pålägg jag vet.

Nej. Lite väl mycket underliv här va?




Om du inte gillar messmör. Då måste du vara bög?


Musiken har fått ta platts. Jag och trummisen körde ett mastodontjam, som pågick i flera timmar. Publiken, ja, vi har ett gäng som lyssnar då vi spelar, var lyriska. Det berodde garanterat på vad de hade tagit innan. Vilka lirare! Men kul var det. För er som inte spelar musik kan jag inte förklara det bättre än så här: man hamnar i trans, musiken som spelas lever sitt eget liv. Tyvärr saknar vi medel för att kunna spela in våra jam. Världens förlust!

Dagens kloka ord ska jag sno av Opethgitarristen och sångaren Mikael. I en intervju fick han frågan om han tog åt sig då bandet blev sågat. Svaret var klockrent! Ungefär: Klart jag blir bedrövad. Jag klarar inte av det. Då måste jag leta upp andra recensioner av den skribenten. Då jag hittar någon jag inte håller med kan jag lugnt avfärda skribenten som en idiot.

Problem löst! Det funkar i alla sammanhang.

Lördag. Idag kommer mamma på besök.

Det beror på hur man ser på det...

Nu är det över. Slut. Upprättelsen är min!

Att mura. Det här är i Umeå, vid gamla K4. Här höll hästarna till. Nu är det otroligt vackert murade höghus där. Detta var en tid då allt var lite enklare.



I snart ett år har jag haft en dåre bakom mig. En dåre som med vansinnet som enda vapen har plågat och drivit mig mot gränser jag inte visste fanns.

Nu är det över. Idag.

Jag hade ett jobb på den firma som han var mellanchef på. Jag murar, han förhandlar med andra företagare om vad priset för de jobben jag och mina kollegor utför skall bli. Man kan tycka att det vi har gemensamt skulle vara att göra vinst för det företag vi jobbade åt. Men nej, inte med den här killen. Den här killen var psykotisk – jag fick höra varningar innan jag tog jobbet, varningar om slagsmål, personalhantering och så vidare, men jag har familj, ergo, jag måste ha jobb – den första varningen jag fick förnekade jag. Den andra varningen jag fick blundade jag för, det är inte svårt att göra sitt bästa om man samarbetar, det har jag alltid påtalat för mina chefer - är de schysta kommer jag att vara så jävla tacksam och lojal att de kommer att älska mig. Den här chefen hade en annan metod. Den som går ut på att allt är alla andras fel.

Jag hade ansvaret för ett bygge där jag var lagbas. Inga problem, jag vet vad jag ska göra, men jag hade inga kvalificerade medarbetare – jag hade en lärling, som var lärling då det passade chefen, och övrig byggnadsarbetare om chefens argument föll platt, vilket de alltid gjorde – han tog dit en till kille. Fine. Men han var putsare, inte murare. Det är lite som att sätta en snickare på betongarens arbete, det kanske går, men det tar ett tag innan det blir bra.

Här började mitt problem på allvar, för jag försökte lära upp kollegorna, det skulle jag inte ha gjort, jag skulle ha ringt chefen och sagt att de var inkompetenta och att jag ville ha nytt folk. Men hur ska man kunna lära sig om man aldrig får en chans? Jag såg det som en utmaning att lära dem konsten att mura.

Då det sen visar sig att chefen räknat fel på 150 kvadratmeter murning, som skulle putsas på båda sidor av väggen, blev det (o)lustigt. Tänk: 150 kvadratmeter + puts på båda sidor (150 + 150 + 150). Det blir 450 kvadratmeter. Men det skulle vara två lager puts, alltså hamnar vi på 450 + 150 + 150 = 750. MEN, det skulle färgas också, 750 + 150 + 150. Killen hade räknat fel på 1050 kvadratmeter. Det är ett hus, ett ganska stort hus. Det bjöd han på. Inte konstigt att vi fick jobbet…

Så, vad gör han?

Jo, det ända han kan göra. Han skyller på mig.

Jag biter ihop. Det går över, tänker jag. Det tar ett litet tag, men tillslut fattar mina kollegor vad som händer, och sakta men säkert sluter de upp bakom mig. Men det tar ett tag, för chefen ansåg det som värdigt att sprida ut lögner om mig till kollegorna.

Jag jobbade ett tag med bruten fot, bara för att visa mitt engagemang.




Foten, som den såg ut efter ett par dagar.


Men chefen är nöjd, han har någon att skylla på.

Min lösning är att försöka diskutera det hela utan att starta krig. Jag är otroligt lojal av mig, och kan man lösa ett problem ska man försöka, tycker jag.

Det som händer sen är en farsartad jävla parodi på hur det kan gå, då allt går fel. Han försökte sparka mig, men han hade inte fog för det – pun intended – han försökte mobba mig, men de flesta av mina medarbetare ställde upp för mig. Han försökte allt, och tillslut sjukanmälde jag mig i två veckor, för att jag hade lyckats skaffa tennisarmbåge. Då det var läkt skulle anställningen vara över, efter att ha blivit uppsagd 2 gånger.

Då visar det sig att han återigen gjort fel och, efter att ha varit arbetslös en dag ringar facket och säger att min chef är jävligt knepig, men att de håller på att förhandla. Jag får jobbet tillbaka efter en dag. Återigen försöker jag mig på att diskutera med chefen, och allt verkar gå väl, men det var givetvis en illusion. Killen är falskare än en borgerlig politiker, visar det sig, och mobbingen tar ny fart. Nu är jag dock less och drar in facket på riktigt.

Jag fick flera månaders betald ledighet, och chefen får stå med lång näsa. Slut på mina problem? Nejdå, han försöker att fuska med utbetalningarna, säger det till mina kollegor, som nu har fattat allt och står på min sida, och således säger det till mig. Jag drar givetvis in det redan inblandade facket, och killen kölhalas en än gång av SINA chefer.

Jag tror att han är klar med mig nu. Igår var min sista dag som fullbetald huskarl.

Som den juridikstudent jag en gång var på pappret, kan det vara intressant att ta upp lite saker som visar på ett mönster. Det han gjorde mot mig var ingalunda en enskild händelse. Han har behandlat minst 5 andra personer på samma sätt. Han räknat lika fel på minst 5 andra jobb - ser ni mönstret, 5 felräkningar, 5 beklämmande behandlingar av sina anställda som lett till mobbing och följts av avskedningar.

Jag vägrade. Jag kan ta skit. Men jag kan inte ta hur mycket skit som helst.

Till saken hör att jag i måndags fick höra att företagets fasadavdelning nu skall läggas ner. Killen gjorde 10 miljoner minus på 3 år. Det borde inte gå, men om man inte kan räkna blir det lätt fel.

Jag ser det som en jävulsk upprättelse – allt jag har sagt har visat sig stämma. Det tragiska är att en massa människor blir av med sina jobb på grund av den där tomten.

En rolig sak är också då en av hans medarbetare (en "underchef" åt min chef), även han mobbad av den fantastiska, fanatiska människan, säger åt honom: jag har aldrig jobba med en mer inkompetent person än dig.

Upprättelse, som sagt.

Nu är det förhoppningsvis över. För alltid.

Bokslut! Jag är inte skadeglad, men jag är ändå nöjd med att fått facit, och att facit visade att jag gjorde rätt.

Jag är också jävulskt tacksam för den hjälp facket gav mig. Ni som inte är med i facket vet inte vad ni riskerar då en arbetsgivare visar sig vara småsint. Allt kan verka bra då solen skiner, men ibland regnar det, då vill det till att ni har en humanist vid årorna, annars kan ni lika gärna gräva ner er - så rättslös är man idag.

*uppdatering* Chefen fick sparken kort efter det här. Han är numera konsult. Dock, killen är inte ond. Men han saknar helt social kompetens.