Spring med packet!

Helloween har haft en massa dumheter för sig då det släppt skivor. Eller, kanske inte Helloween lika mycket som de skivbolag de legat på. Rätt ska vara rätt.

Oftast har en massa ploj och skräplåtar hittat ut från studion som baksidor på en massa singel maxisskivor.

Men, en gång gjorde fe faktiskt låtar som skulle kunna platsa på en riktig skiva. Speciellt under Pink Bubbelseran hade de ett par låtar som skulle kunna ha förgyllt alla och kanske, bara kanske, gett Helloween en hel annat karriär.



Nu: frukost!

np: min mage kurrar.

Förgörelsen, del Toro, Hogan.

Då jag läste Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan blev jag biten – hahahahahahahahaha – eftersom att boken var bra, och för att jag var så lässugen att jag i princip svalde boken. Slurp…

Det var en lättläst bok med traditioner från 1900-talets slut och de senaste årens zombiöversvämningar. Jag tänkte på 1990-talets giganter King och Koontz då jag läste den. Och jag tänkte på Toros filmer: Blade, Mimic, Hellboy och hans förkärlek till HPL, vars At the mountains of madness han skall filma.

Jag var givetvis tvungen att inhandla uppföljaren Förgörelsen, eftersom att jag ville ha något att läsa efter jag var klar med The towers of midnight av Jordan/Sanderson. Sagt och gjort.

Förgörelsen är mörk, den tar oss närmare apokalypsen, den tar oss närmare människans fåfänga uppfattning att vi fyller en viktig funktion i universum, och det bedrägliga i den åsikten. Sa ja att jag hittade likheter med Lovecraft? Just det.

Förgörelsen är kortare än föregångaren, vilket var lite trist, men slutet av boken gör jag att jag verkligen ser fram emot den avslutande delen i den här serien. Nu ska jag göra något som jag alltid gör, blanda in mig själv och Auberon: det här skulle kunna vara en epilog till The tale of black/en sista saga… som jag skriver. Jag har dock inga vampyrer i min värld. Bara död.

Med det sagt är det bara att kila iväg till bokhandeln och inhandla Släktet och Förgörelsen, så ni har något att läsa. NU!

Årsbästa 2010. Jag fattar inget!

Bättre sent än aldrig. Så här gör vi i min familj. Fuckers!



Årslistor

Ett ofog, jag vet.

Men va fan. Det var lite kul att fundera igenom vad jag lyssnat på i år. Förvisso skulle Dark Tranquillity ligga på andra eller första platts (jag hade inte bestämt mig), men då jag skrev listan tappade jag bort den från hjärnan.

grattis fredrik.

Werock gjorde en sammanslagning, och jag kan ju säga att den listan, den sög fan värre än det värsta jävla suget jag varit med om. Ingen diss åt mina medskribenter, men jag har verkligen helt missat Watains storhet - och Ghost. Eller alla andra band på listan utom Aeon.

Ett ofog. Hur som haver, ingen blev skadad då vi skrev listan. Och kanske hade någon roligt åt det.

tjock Chuck jävla Billy!

TjockChuck! Världens tuffaste indian!



Då man kikar på listan över mina favoritsångare ser man ju helt klart att heavy metal är genren jag plockar sångarna ifrån. Egentligen är det inte så konstigt. Många sångare i den genren är briljanta, och makalöst underskattade av obegåvade människor. Det finns sångare i hårdrockgenren som givetvis skull platsa på listan, om jag bara gillade deras musik på samma vis som jag gillar heavy metal. Och hey, det gör jag inte. Fuck off!

Däremot finns det en sångare som figurerar i den lite hårdare thrash metalskolan som jag anser vara en av världens bästa. Givetvis underlättar det faktum att den musik Testament spelar är hur bra som helst, men förmodligen hade jag gillat Chuck Billy om han sjungit i något annat band, men jag hade antagligen inte gillat honom lika reservationslöst. Man kan ju inte blunda för det faktum att musiken och sången kompletterar varandra – en sångare som… S L Coe är inte världens bästa sångare - men då han sjunger med Scanner och Angel Dust är det magi.

Jag har alltid gillat Testament. Jag vill minnas att jag inhandlade debuten the Legacy efter att jag sett musikvideon till Over the wall. Eller om det var Trail by fire? Hur som haver köpte jag skivan och sen var kärleken ett faktum.

Jag gillade att han skrek på sedvanligt thrashmanér, men samtidigt kunde bjuda på snygg sång. Alone in the dark är så jävla häftig med sina halvtoner i refrängen. Det låter lite kusligt, som sig bör, och det är hur hittigt som helst. Hela första skivan är hittig. Även andra skivan, New world order, är en fantastisk skiva med kanonbra sång.





ChuckTjock! Passa dig! I sveriga har vi planerat att beskatta Chuckisar. haha...


På Practice what you preach, en skiva som är inspelad live i studion, har han dessutom fått mer botten i rösten, om det beror på den underbara produktionen eller hans egen utveckling har jag ingen aning om. Who cares?!? På den skivan fick vi Testaments första ballad, the Ballad, som för övrigt är en lysande titel på en ballad. Han klarade även av sådan smörsång med bravur.



Jag gillar egentligen alla deras skivor, Souls of black är bra, vad folk än säger. The ritual är trög, men den sitter där den ska. Det är väl även deras mest kommersiella skiva. Chuck glänser naturligtvis i låtar som Electric crown, So many lies, eller varför inte balladen Return to serenity? Men han är inte bara en bra sångare på skiva, han är en bra livesångare också. Jag har både hört det själv ett par gånger och tagit del av liveskivor. Favoriten är Return to the apocalyptic city.

Low är bra, och death metalskivan Demonic visar med uppenbar tydlighet att killen äger även som sångare i de brutalare kretsarna.

Och så vidare. Alla som läst om mina ”viktigaste skivor”, som jag skrev om för någon månad sen, vet att jag har the gathering högt uppe. Det är givetvis mycket tack vare Chuck.



Tydligen provade han sjunga för Sepultura en gång i tiden. Tack för att han inte blev sångare i det bandet. De är numera inte ens en skugga av sitt forna jag, samtidigt som Testament fortsätter att övertyga på skiva.

Chuck FTW!

Tjockisar, mår ni dåligt? Alliansen har kommit på hur ni skall kunna må ännu sämre. GRATTIS sverige! Tjockisskatten ftw!

Någon tomte i den borgerliga alliansen har kommit på den enfaldiga idén att man skall beskatta tjocka lite extra.

Ridå.

Mina frågor på den: Först och främst vill jag veta vars gränsen till att vara tjock går. Sen undrar jag om de med medfödda ”fel”, de som inte kan hjälpa att de är tjocka, också skall betala? Kul i så fall. Man har inte bara ett medfött fel som man garanterat mår dåligt över – man skall betala extra för det också. Förnedringen är total. Borgarna myser.

Men det är inte något konstigt. Fet mat, den mat som skapar problemet som den äckliga borgaren försöker lösa på sedvanligt fascistiskt vis, är billig mat. Godis, snabbmat, läsk, det är billigt. Dyrt är däremot grönsaker och andra nyttiga varor… Det är alltså, indirekt, en skatt som kommer att drabba de som redan har det dåligt.

Tadaaaaa. Borgerlighet. Småsinthet. Ondska! Ondska? Jorå, den människan som anser att man skall belägga de som bär det tyngsta lasset med MER tyngd, de är ta mig satan ondskefulla. Jag fick lära mig att man skulle hjälpa sina medmänniskor. Jag måste ha haft en jävla tur med mina föräldrar. Till skillnad från de som anser att man skall sparka på de som ligger.

Jag undrar om man inte kan göra en undersökning: borgare och kvinnomisshandlar, mördare och våldtäktsmän, har de samma fel i hjärnan? Jag är övertygad. Det måste vara total brist av empati. Inget _INGET_ annat kan förklara småsintheten. Inget annat än en tvättäkta hjärnskada.

***

edit: Jag visste att jag hade rätt. Men det är alltid kul att kunna visa på vetenskap då man orerar. Borgarnas hjärnor är sepe. Tack Asplöven! Och grattis till "hästen" i laget. Han ser ut som en häst.

***

Det blå pillret går åt som smör i solen. Uppenbarligen.

Solförmörkelse; Släktet... Hogan... Toro... jävla twilight.

Idag hade vi en trevlig solförmörkelse som jag försökte stirra in i. Jag misslyckades, så min syn fungerar ännu. Tack och lov.

Och vad funkar bättre än en solförmörkelse om man skall introducera en roman om vampyrer. Och inte bara en roman om vampyrer, utan en roman om vampyrer som inleder med en solförmörkelse. Ja, jag kommer då inte på nåt.

Jag erkänner det rakt av. Jag har börjat hata vampyrgenren. Kåta idioter som tänder på romatiska mördare är inte min tekopp. Jag gillar skräck, och gotisk skräck är den bästa - men gotisk skräck är inte samma sak som vampyrskräp, i min värld är det HPLovecraft, EAPoe, Ambrose Bierce, Arthur Machen, William Hope Hodgson, Mary Shelly och gänget som står för den litteraturen. Deras vampyrberättelser handlar om parasiter, ondska och ibland missförstådda raser - de handlar aldrig om killar som vill vänta tills de gift sig med sex. Det handlar aldrig om att anse att kvinnomisshandel är ett nödvändigt ont. Så, twilightälskare, dra åt helvete!

Med det sagt kan jag fokusera på Släktet av Guillermo del Toro och Chuck Hogan, en bok som tar tag i några av mina funderingar runt vampyrmyten. Anne Rice vampyrböcker är helt ok. Lite homoerotiska, och lite smygfjantiga, men helt klart läsvärda om man gillar sånt - vilket jag gör. Jag känner att lite har Hogan och Guillermo allt lånat av Anne, och de har lånat lite av del Toros tidigare vampyrbekantskap Blade (Toro gjorde Blade 2), men här har de har tagit själva vansinnet längre.

Där både filmen Blade och Rices vampyrkrönikor är mysiga och jävligt korkade, så är detta något helt annat. Tänk er om vampyrsmittan sprider sig, tänk er att de är så mäktiga som valfri författare valt att beskriva dem, hur kommer de sig då att de lever gömda? It does not ad up.

Här har vi människans undergång.

Det är skrivet på ett sätt som får mig att tänka på Stephen King, men bara för hur berättelsen är upplagd, King är en mer "poetiskt" fängslande författare än Hogan och Toro (jag kan inte beskriva det bättre, King är väl lika poetisk som innehållsförteckningen på julskinkan om man ställer honom bredvid E A Poe tillexempel), men, för att fortsätta med författarliknelser, jag finner även spår av Dean R. Koontz, vars författarskap är lite mer vetenskapligt och kanske mer tekniskt begåvat än Kings. Hur som helst passar det berättelsen.

...berättelsen då. Jo. Ett flygplan landar på JFK-airport i New York, alla ommbord är döda utom 4 personer, och ingen logisk förklaring tycks passa in. Visst satt jag ett tag och undrade om jag skulle vara tvungen att läsa hur bitmärken och blodlösa kroppar framstår som oförklarliga, men här är vi hyfsat befriade från den idiotiska ickelogiken - de här vampyrerna har en helt annan fysik än de vanliga. De tål inte soljus och silver är dödligt för dem, men de har inga huggtänder och "smittan" är en slags parasit som får en förklaring, till skillnad från många andra monster.

Jag har påbörjat läsningen av uppföljaren Förgörelsen, så jag ska inte gå in för djupt, då försäger jag mig. Men det är enkelt att föreställa sig den som försöker varna mänskligheten för vampyrer - med Youtube, fräcka blogginlägg, och så vidare. Just det får mig ändå att nicka gillande. Författarna är med i nutiden. Något som tillexempel Ed McBain var en expert på, även på slutet av hans makalösa författarkarriär. King, som jag sa i min ungdom, utan att tänka mer på det, om något var bra.

Ja. Jag rekommenderar boken , den kommer inte att få litteraturpriset. Med den är underhållande och läsvärd. Vad med kan man begära? Cthulhu så klart, men man kan inte få allt.

Towers of midnight

Brandon Sanderson och Robert Jordan: Towers of midnight (del 13: the wheel of time)

Bokserien som på svenska heter "sagan om drakens återkomst" är snart avslutad. Det är endast en bok kvar, a memory of light, och med tanke på att det bara tog ett år mellan föregående the gathering storm och denna bok, känner jag mig hoppfylld att snart är serien "färdig". Hoppfylld för att jag trodde att jag aldrig skulle få ta del av slutet, eftersom att Jordan envisades med att börja skriva en prolog mitt i slutklämmen av serien. Och så klart för att han dog.

Boken tar vid där Sanderson och Jordan lämnade oss senast, ett par av händelserna överlappar de som avslutade the gathering storm. Sandeson håller fast vid tonen som vi fick ta del av i de 6 första böckerna, de som gör denna bokserie till världens bästa bokserie.

Jag vägrar egentligen skriva något om handlingen. Det finns inte någon mening - har man inte läst serien så förstör jag för er, och har man läst, ja, då förstör jag givetvis även då.

Det får mig på en helt annan tanke; då Auberon skulle göra en spelning i Sikeå hamn (jag lovar, det är världens mittpunkt!) valde jag att avslöja slutet av sagan om ringen på scenen. Han som blev argast var trummisen Morgan, även i Naglfar och numera Hate Amo. Det var roligt just då, men jag inser att jag själv hade blivit arg om jag varit Morgan. Speciellt med tanke på att den killen är världens mest bekväma (läs: LATA) människa - på gott och ont. Kudos! Och: sorry Morgan, jag gör inte om det. Jag vet ju att jojje läser här, och jag vet inte om han har läst om de senaste tre böckerna i serien som han skulle läsa om innan han tar tag i Towers of midnight.

Nå, det var inte det jag skulle snacka om.

Nu är det så att om någon blir intresserad av denna serie och mina tankar om den, gå då till detta inlägg.

Har ni bara gett upp för att ni inte trodde att slutet skulle komma, det är i så fall bara att torka er mellan era ben och ta tag i härligheten igen.

För det här ÄR den bästa bokserie som någonsin skrivits. Ever.