tisdag 23 november 2010

Nu jävlar Carl Bildt, ska du får höra. Din satans massmördare!

Carl "uttermannen, massmord och fördrivning" Bildt kommer att få sina hästar stekt av min favoritpolitiker Jonas Sjöstedt. CB har allt för länge kommit undan sitt ansvar för de massmord som begicks av Lundin-oilkontrakterade soldater. Han har inte sagt ett intressant ord om det, han är ju borgerlig politiker. Han kan ha bloggat om det...

* Sjöstedts frågor är klara och omöjlig att frångå, om man inte stoppar huvudet i sanden.

Ni får alltså klicka på länken för information om vilka brott det rör sig om.

Det blod Carl "massmord" har på sina händer verkar inte smutsa ner den politik alliansen för, är det så att Bonnierkartellen inte vill belysa dessa vansinnigheter? Från vilka håll kommer moderaternas pengar? Alla frågor sitter ihop. Spåra pengarna, så hittar du hittar du alltid svaret. Så enkelt är det. Alltid.

* Här har man den stora skillnaden på väsnsterns öppenhet och alliansen önskan om att få bort insyn; kolla in bloggarna som Sjöstedt och Jens Holm skriver. Där lägger de ut de frågor som ställs åt ansvariga ministrar, samt länkar till debatterna. Till skillnad från mig så svär de inte i varje mening. Dessa två killar är jävligt bra politiker. Jag hoppas att det blir någon av dem som tar över tillsammans med Josefin.

np: Aeon, Living sin

måndag 22 november 2010

en ny sångaridol i uppräkningen. Del 7. Jeff Scot Soto. Killen kan!


Jeff. Tuff kille!


Jef Scot Sotot kom jag i kontakt med genom Talisman och Yngwie Malmsteen. Vi har alltså ännu en Yngwiesångare att dryfta i denna resa mot världens bästa heavy metalsångare.

Med Yngwie gjorde han de två mest erkända skivorna, debuten och Marching out, med metalhitten I am a viking, för att bara nämna en. Hela skivan Marching out, är fylld av underbar neoklassisk heavy metal då den är som bäst.



Även Talisman, där gamle Yngwiebassisten Marcel Jabocs (vila i frid) lirade och styrde – det var hans band – är en skiva som passar på vilken fest som helst, eller om man bara vill lyssna på melodisk hård rock då den är som bäst.




Jeff har en mörkare röst, lite ruffigare, än de tidiga sångarna i den här listan. De andra representanterna har varit mer åt det kristallklara hållet snarare, Jeff Scot har lite mer riv i rösten. Han är väldigt tillrättalagd som sångare, det är inte någon Russel Allen eller Dio vi snackar om här, men han har en otroligt skön röst, som han dessutom, till skillnad från de första två rösterna på den här listan, behärskar spökligt bra!

Gitarristen som skapar två läger i alla sammanhang, Axel Rudi Pell, använde sig av sångaren på tre eller fyra skivor, och man kan säga vad man vill om den tyska häxwannabeen, men då Axel sjunger är det jävligt fräsig heavy metal! Bästa skivan är Nightmare, där min favoritlåt är titelspåret – inte bara för den magnifika textraden: Lucifers demon will tourure your brain, will the sun ever shine. Den som inte skrattar åt det där har ingen humor.





Soto sjöng smörig AOR med bandet Eyes, som inte alls är oävet, trots saknaden av pungkulor.

Han gästade Yngwies coverskiva, han sjöng i princip alltid med Talisman då de kallade, och numera har jag hört att han spelar jävulen i rockoperan Siberian nånting orcestra.

Jag såg honom live på swedenrockfestival en gång och måste säga att det var magiskt, inte bara för perfekt inramning med trevligt sällskap och strålande sol, det var även en käftsmäll av mr Soto, som levererade bättre sång live, än på skiva. Det är inte hunddiare!

Inte så många ord, men rösten talar faktiskt för sig själv.

söndag 21 november 2010

Auberon och världens bästa författare: Howard Phillips Lovecraft





En gång i tiden hette Auberon Oberon, och vi spelade thrash metal. Vi var små barn, typ 13, 14-år och tyckte att texter skulle handla om krig, orättvisor, miljön och andra viktiga saker. Det var på det viset tills jag upptäckte att omslaget på Iron Maidens Live after death, hade ett citat på gravstenen bakom Eddie, som just sliter sig från dödens bojor och, tja, ser jävligt tuff ut. Citatet var det berömda “That is not dead which can eternal lie. Yet with strange aeons even death may die”. Många metalband har använt sig av författarens gåva till mänskligheten: Metallica: Call of Ktulu, The thing that should not be; Entombed har sin: Strange aeons, Cradle of filth sin: Cthulhu dawn, och jag orkar inte räkna upp fler, listan är i princip oändlig.

Själv blev jag bara inspirerad att skriva mer själv, till att börja med. Det ville sig dock inte bättre än att jag skrev en berättelse som jag inte kunde få att platsa på de tre, fyra sidor jag brukade nöja mig med; jag insåg att berättelsen skulle bli en jävla massa tre fyra-sidors delar – samt att det skulle gå att göra en låt av det. Sagt och gjort, titelspåret till andra Oberon-demon Insane blev startskottet på en berättelse som fortfarande pågår, förvisso pausad just nu, då mina datorproblem för närvarande är episka.

I efterhand lyckades jag väva in de två andra låtarna på Insane-demon, samt den första demonkassetten Follow the blind, in i berättelsen, och resten är, skulle man kunna säga, historia.

Allt detta svammel har alltså sitt ursprung i min upptäckt av Howard Phillips författargärning.

Kärleken! Det gick så långt att jag bestämde mig för att tonsätta en av hans noveller. Nu skall man dock inte låta sig imponeras av ordvalet: tonsätta. Jag skrev en text baserad på en av hans noveller, och sen skrev några riff till texten. Inget pretentiöst fåneri här inte, death heavy thrashmetal är känsla, inte finkultur. Den låten kom att hamna på debutskivan The tale of black.







Förstå låten blev således min favoritnovell: The white ship (länk till text).

The white ship är Lovecraft då han är en bit från sin sedvanliga skräck, det är närmare Lord Dunsays surrealistiska och underbara fantasy, bara mycket bättre än Dunsay, enligt mig.




Från början fanns det inget självändamål med Auberons Lovecraftsvit, det var helt enkelt en hyllning från mig till något jag älskade. Ungefär som Anthrax en gång gjorde på sina skivor: I am the law, och så vidare.





Ändå kunde jag inte låta bli att hitta en novell till som jag ville jamma fram musik till, då musiken till mästerverket Crossworld skrevs. Den här gången föll valet på en annan favorit, Ex oblivione. En novell som handlar om att söka sig till en drömvärld, då verkligheten, grå och värdelös, klöser i sinnet. Man söker drömmen, och finner döden. Underbart!

Inte heller här fanns det något självändamål i att skriva en låt baserad på en skräcknovell, en annan låt från Crossworld var tillexempel ett ode till filmen Event Horizon - I see her – jag gillar helt enkelt att visa min kärlek för saker jag uppskattar.

Då vi spelade in tredje skivan Scum of the earth, som vi släppte själv, ville det sig inte bättre än att inga texter fanns då låtarna var inspelade och klara. Jag tog en lunchpaus på jobbet till att klottra ner en massa ord, vilket slutade med att ännu en Lovecraftlåt blivit skriven, den här gången var det Hypnos som fick agera måltavla för mina varma betygelser.







Men det var inte bara Hypnos som påminde om den makabra författaren, även låten Fear behandlade löst ett tema som var Lovecraftianskt, nämligen hans uppsatts Supernatural Horror in Literature – dock vill jag säga att jag tog temat åt ett helt annat håll, nämligen som en attack mot liberal och konservativ politik: Full gas bakåt FTW!

Nu har jag dock insett att jag tycker att det är kul att hylla min husgud vid varje tillfälle jag får, så frågan är om jag lyckas göra det igen – jag brukar vara bättre på att göra saker som jag inte planerar. Men en text finns skriven, den skickar sina hälsningar mot Antarktis och de gamla gudarna. Kanske får Auberon skriva filmmusiken till den kommande filmen av Del Toro... Eller inte.

Lovecraftlåtarna The white ship, Ex oblivione, Hypnos samt Fear finns inte alla på nätet. Hypnos tror jag saknas, resten kan man finna på myspacesidan, om man mot förmodan skulle vilja ta del av vansinnet.

För min del handlar det om kärlek. Jag älskar skiten, då måste jag hylla den! Sån är jag.

Vansinne. Jonas Sjöstedt. Marocko.

Jonas Sjöstedt är en bra politiker. Han skriver även böcker. I en av dem nämner han orättvisorna i Västsahara. Han försökte resa dit, men blev stoppad av Marockanska rättsväsendet - han är svartlistad. Skandal är bara förnamnet.

Carl "massmord" Bildt är tyst.

Inte jag. Jag är less på den fega politiken. Jag är less på Bildt. Nu får någon ta bort honom från makten. Nu! Ställ honom till svars för hans brott. Släng ut honom med huvudet före, och öppna inte dörren.

lördag 20 november 2010

Vodka. Vapen


Snygg flaska!




Liberal utrikespolitik, om fp själv får välja

fredag 19 november 2010

Glas krossas. Rösten som får läderrebellen att önska sig tillbaka till ungdomen. Ripper!


Tim, som hans mamma döpte honom till, Owens. Känd som Ripper. Det gjordes en hollywoodfilm baserad på hans liv - Rockstar, en fullständig katastrof, om man ser till handlingen som hollywood våldtog. Underhållande, om man bortser från att den hånar Judas Priset och Tim.


Jag stör mig ändå på jag har valt två sångare som faktiskt har lite problem att sjunga ofalskt; det är inte bra bara för att det är punk, det är en sanning som måste befästas i allas sneknullade hjärnor!

Jag börjar dock närma mig de stora vokalisterna.

Nu ska jag dyka ner i Yngwie Malmsteens sångarhål!

Då jag hörde att den marginaliserade Rainbowsångare, som sjöng på Yngwies, i mina öron, tråkigaste skivor, ersatts av Tim ”Ripper” Owens, blev jag lyrisk. Killen sjöng för fan i Judas Priest, inte för att jag gillar prästerna – jag tycker att det är ett grymt överskattat band – men Rob Halford hade i alla fall en röst som kunde imponera till rätt musik.

Jag kom i kontakt med killen då jag fick Winters Banes Heart of a killer inspelad på kassett, jag gick givetvis med i deras fanclub – jag hade kontakt med han som drev den, Suffer Perra, en legend inom den svenska undergrounden - så steget var inte så långt för att bli medlem. Winters Bane var amerikansk heavy metal i sitt esse, lite hårdare än den europeiska varianten, men ändå med de drag av metal som Queensrÿche tack och lov han lämna som arv efter sig, innan de blev dåliga. Hittar ni skivan ska ni köpa den. Den är skitbra!





Killen har hunnit med en jävla massa saker efter det. Men min favorit prestation var på Iced Earths The glorius burden, som enligt mig är en av de bästa heavy metalskivorna som kommit efter 2000-talets antågan. Jag hatade budskapet (stackar USA efter 11 sept buuuhuuu – som man bäddar får man knulla, heter det numera), men älskade musiken – döm om min förvåning då bandledaren Jon Schaffer gjorde en pudel och bad om ursäkt för de texter. Jag har förlåtit allt. Heavy metal ska låta på det sättet som the Glorius burden presenteras.

Jag var inte lika förtjust i Framing armageddon, skivan som följde efter, den hade sina poänger, men den var lite för ojämn.

Han blev dock kickad för killen som han hade tagit över micken ifrån, så kan det gå! Jag var bestört, och har inte ens orkat lyssna på Somthing wicked part 2.





Ripper har den röst som Rob Halford önskar att han hade. Halford är med rätta en legend inom heavy metalscenen, men det var många år sedan han gjorde sig förtjänt av epitet the metal god, i fråga om klass.

Jag gillar inte allt Ripper gör, men jag älskar hans röst.

Jag ser jävligt mycket fram emot Yngwies kommande skiva, eftersom att Ripper fortfarande sjunger med gitarrunkaren.



np: Obsession, Desperate to survive. Sångare på den skivan: Mike Vescera, även han en gammal Yngwiesångare. Sjöng på Seventh sign och Magnum opus.


Btw... Painkiller, någon?

Den kosmiska fasan, snart här igen!

HP Lovecraft





HPL



Jag hade just läst på Fredrik F G Granlunds blogg, Marmeladkungen, att Ellerström ska ge ut sin andra Howard Phillips Lovecraftbok. Den första var en anteckningsbok, med en slags mall för hur författaren skrev sin noveller. Jag äger den inte. Jag hade inte råd då den kom, och jag kände inte att den var relevant. Jag kanske kommer att köpa den i framtiden, men, min vana trogen driver jag iväg från poängen till dessa ord. De ska ge ut en andra bok, även den boken skall ägna sig åt saker utanför författargärningen, det ska vara en självbiografi. Läs mer på Ellerström eller Marmeladbloggen.

Som om inte det vore nog har Vertigomannen - han som gav svensken pocketutgåvan av Älderomsorgen i övre Kågedalen, samt HPLovecrafts Fallet Charles Dexter Ward (en ny och förbättrad version av Gengångaren, (mina tankar om den)) plus mycket mycket mer fantastik litteratur utanför gängse Dan Brownmall – enligt sin blogg Vertigomannen, köpt alla Sam J Lundwalls översättningar av Lovecraft. Han skall ge ut dem i en enda stor utgåva, och de som börjar fasa för dåliga översättningar eller faktafel i texten, oroa eder icket! Vertigomannen, aka CM Edenborg har nämligen, med den gode herr Lundwalls godkännande, tagit med experter som skall gå igenom texten och vara all ny Lovecraftforskning trogen. Med tanke på hur underbart ”Fallet Charles…” var, är mina förväntningar kosmiska, för att försöka vara kul.

Detta kommer inte att bli bra, detta kommer att bli något bättre, något jag inte kan redogöra för med de språkliga begränsningar som hämmar mig. Jag är mållös. Det är obeskrivligt, dessa underbara, förtjusande och överväldigande händelser.

Nu vet ni!