Det är ett verklighetsfrånvänt förslag som cementerar deras konservativa ställning. Mannen jobbar…
Vilken arbetsgivare skulle uppskatta att personalen var tvungen att skära ner 2 till 4 arbetstimmar per dag, beroende på hur långt från förskolan man jobbar och vad man färdas med?
Stoppa vansinnet, rösta inte blått.
Men jag är den första att erkänna att min kunskap om ekonomi är begränsad, snällt sagt. Mycket måste jag läsa om flera gånger innan jag kommer igenom alla namn och förkortningar. Men när man väl har kommit en sådan bit på vägen ser man en bild av vansinnet; pengar skapas av luft, värden som inte finns dubbleras ibland upp till hundra gånger sitt ursprungliga värde. Som om inte det vore galet nog har man också en hel marknad på sidan om som ägnar sig åt att spela på de resultat som börsen ger. Men kan alltså vinna på en sjunkande aktie. Ett derivat.
Man skapar alltså pengar från ingenting. Detta har också hänt tidigare på 1900-talet. Då ledde det till en världsomfattande depression. Man gjorde det i Tyskland en gång, samma resultat, men lite mer begränsat.
Den marknaden som har rätt att leka med siffror på det sättet är, förutom ansvarslös och girig, helt befriad från förnuft. Det är därför vi har en ekonomisk kris. Problemet är att pengarna ruttnat i ett system som inte haft någon som helst reglering av hur många gånger man kan få dubblera värdet av en dollar. Då folk vill ha de pengar de faktiskt har tjänat ihop, börjar allt rämna, pengarna finns nämligen inte, de har spridits ut över värdepapper världen över så många gånger om att de inte är värda något mer.
Det kallas någonting...
Lösningen vi har blivit serverad kan vara den sämsta någonsin; samtidigt som bankerna behöver de tillskott som de blivit beviljade (räddningspaketen på flera tusen miljarder som klubbats världen över) har en ny ordning skapats: banker får inte gå i konkurs. Politikerna tillåter det inte. Kommer detta att leda till värre spekulationer, då man ändå har en statlig garant bakom sig, eller kommer de regler som behövs för att kunna träda i kraft faktiskt hjälpa? Vi får se. Världens ledare har visat att man försvarar kapitalismen med alla medel man har.
Detta är nyliberalismen. Jag har påtalat detta problem i flera år nu, men blivit utskrattad som olyckskorp eller avvisad som ung och naiv. Jag säger bara: vad var det jag sa?
Den fria marknaden faller på sitt eget grepp, där man belönas för snabba vinster skapas en tradition av mygel och ryggdunkande; man belönar varandra av den enkla anledningen att man kan. Ingen kontrollerar eller ifrågasätter handlandet.
Marx sa det för snart 200 år sedan.
Men att påtala det är inte tillåtet, borgarna vägrar lyssna, fakta är irrelevant då ideologer står i vägen.
En sak jag undrat över om de som leker vampyr i 30-årsåldern, är varför de gör det? Jag hänvisar till en sak jag tidigare skrivit och citerat:
(citat början) Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) om, och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:
” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.
Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.
Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.” (citat slut).
Med det i åtanke undrar jag nu varför man leker? Är det bara för lekandets skull, skiter man i det vampyrismen står för? Har man tråkigt och vill krydda tillvaron med lite fräck fetisch? Eller är man svårt psykiskt sjuk och söker sig till förnedring för att smärta är den enda känslan man förstår?
Vad svaret än är blir det ju intressant. Jag vill veta. Jag är nyfiken på riktigt. Det är ett mysterium för mig.
Panik i det nyliberala ledet.
Jag har varit nyfiken på vad de neokonservativa nyliberalisterna skulle göra efter det kaos de skapat med fri kapitalism. Svaret kom omgående och på enad front. Jag var imponerad, den kom inte bara över hela världen samtidigt, den kom med sådan desperat kraft att det faktiskt är skrattretande; nyliberala tankesmedjor världen över publicerade en version på det som hänt med fokus på vad som startade det hela. Det är statens fel, enligt dem, eftersom att halvstatliga företag helt utan ansvar för skattepengarna de handhar kan göra vad de vill, utan tanke på konsekvens göra vad de ställer till med. Därför måste staten helt förbjudas från att ingripa i marknaden.
Det är vad de unisont skriker, livrädda att de skall förlora det mål det trodde låg inom räckhåll, en tokfri global marknad, helt befriade från alla regler och lagar i alla länder.
Jag synar dem. Först och främst lutar de sig på beslut som tagits i USA, det land i världen som hårdast arbetar för den nyliberala principen av marknaden så som jag beskrev den här ovan. Deras demokratiska system, som det är utformat, låter endast de med pengar nog att betala en kampanj för åtskilliga miljoner dollar ställa upp. Redan där borde man hajja till. Är en sådan demokrati verkligen tillgänglig för alla i samhället? Är det förvånande att näringslivet har en sådan befäst makt i det vitahuset? Det är ett land som inte motarbetar den fria marknaden. Att man ens måste påpeka det...
Vilken president som tog det beslut de så desperat klänger sig fast vid har jag ingen aning om, men var det pappa Bush eller Reagan är det ju inte ens värt att kommentera. Hur som helst var det ingenting som startade nyligen eller för tjugo år sedan. De magiska pappersframställningarna, där ett värde mångdubblas i vackra omskrivningar, har i själva verket pågått ohämmat sedan Ronald Reagan hade makten i USA. Allt annat är lögn. Det vi får höra nu är något som de kommer att försöka lura oss att tro med metoden att upprepa det så många gånger som möjligt, enligt väl inrepeterade och välutnyttjade tillvägagångssätt.
Det som är mest, tragiskt, eller roligt, beroende på hur man är lagd, är att allt detta utnyttjande av värdepapper hela tiden skedde efter det att staten gått in i ett land och tillsatt en diktator, Chile är ett exempel av många; eller efter det att man destabiliserat ett land till kaos gränser, Colombia är ett exempel, Ryssland (efter Sovjets fall) ett annat. Denna form av nyliberalism måste tillsättas med våld och tvång eftersom att ingen vill säga upp sitt lands rätt till suveräntit. De frihandels avtal som påtvingas tredje världens länder innehåller alltid eftergifter och åsidosättande av miljö och humanistiska lagar. För att kunna ge globala företag möjlighet att exploatera just miljön och människorna. Ansvar är dyrt, och de vill inte betala nånting alls. De vill plundra.
Redan här står det ju löjligt klart att de är idioter om de tror att de kan komma undan från ansvaret i det kaos de skapat och låtit människor lida för. Men det är klart att det skulle vara en utopi om de bara kröp till korset och erkände sina brister. En del människor har vaknat och gör just nu det. De inser att girigheten måste tyglas för att hindra liknande händelser som den nuvarande från att hända igen.
De nyliberala dagarna är räknade. Man kan inte bygga slott av luft.
Men just nu är det ganska komiskt att se hur de i alla fall försöker rädda sig.
Jag har läst Dracula, jag har till och med läst det ”okända” kapitel som omtalades i ett av tv-programmen som handlade om en förmodad vampyrprinsessa och en hysteri om dessa på 1700-talet (hon hade cancer, men korkade människor och fåniga åsikter går ofta hand i hand). Jag har dessutom läst föregångaren, den som Bram Stokers arbetsgivare (en av dem) Sheridan Le Fanu, skrivit 20 år innan: Carmilla. En underbar berättelse som utspelar sig i gamla slott och på härligt spöklika kyrkogårdar - och innehåller lite lesbisk kärlek. Jag har läst allt detta tack vare en man, och det är lite av poängen till att jag skriver detta: Sam J Lundwall har översatt den Dracula som kom ut på 80-talet, han har även givit ut Carmilla på sitt eget förlag Fakta och fantasi. Plus, och detta är min poäng, eller vad fan man skall kalla det: han har även i ett temanummer i tidningen Jules Verne Magasinet förklarat varför kapitel 1 blev borttaget från boken Dracula, och det var givetvis inget annat än en ansvarig utgivare som lade sig konsten: boken skulle bli för lång. Kapitlet hänvisades till en novellsamling som hans hustru gav ut efter hans död.
Anledning till att jag kommer ihåg allt detta, tidningen kom 1993 i svallvågorna av Francis Ford Coppolas version av boken, är givetvis att jag själv medverkade i det numret. Men det är en helt annan sak, som låter duktigare än det var. För andra människor alltså, jag var givetvis lyrisk, och är det än idag.
Anledningen till att vampyrer har fått en ny renässans igen i sverige är förmodligen det faktum att en svensk bok ska bli film i mäktiga Hollywood. Låt den rätte komma in, tror jag den heter.
Det är dock en sak jag verkligen inte håller med alla vampyrälskare (oftast tjejer) och det är att det skulle finns något erotiskt med dem: återigen använder jag mig av Jules Verne Magasinet, numer 461 från oktober 1993 för att göra min åsikt hörd: Kathi Maio sa:
” …En gång i tiden var en vampyr ett monster som fyllde åskådarens hjärta med fasa. Nu är han en heroisk gestalt och dessutom en sexsymbol… Vampyrer är inte bara våldsamma dråpare, de är mentalsjuka. Deras största njutning – deras enda njutning – finner de i andras lidande. De förslavar och mördar och ändå kan de sova sin goda dagssömn.
Och depraverade? De där pojkarna och flickorna är praktiskt taget definitioner av begreppet. Förfall är deras naturliga element. De är ickedöda men ändå inte levande sluskar som sover i jordfyllda kistor men slår runt på nätterna i mycket eleganta (mirakulöst rena) kläder.
Vampyrer är rövarbaroner. Deras rikedomar och makt har betalats dyrt… av andra.”
Problemet med vampyrens glorifiering är att man då rättfärdigar de utsugare som just nu har drivit världsekonomin till branten.
Skräcken älskar jag, men romantiseringen av den har jag otroligt svårt för.
Anne Rice gjorde vampyren homosexuell, vilket var kul, men ett flertal andra författare har försökt sig på temat och klåpat sig, det är trots allt Dracula som är den stående måttstocken för alla vampyrer.
Vill man fördjupa sig kan man, föga förvånande, vända sig till Sam J Lundwall, igen. Han har givit ut boken ”Vampyrboken”, som handlar om... Tidiga och sköna tolkningar på detta – uppenbarligen - breda tema Jag måste dock på en gång fastställa: Nej, Buffy är inte bra. Nej, jag håller inte med om att Coppolas Dracula är dålig, men det kan bero på Gary Odlman. Det är i alla fall inte beroende av Keanu Reeves eller Winona Ryder.
Eftersom att jag i princip helt har lagt ner verksamheten på olika ”message boards” vet jag givetvis inte vilka debatter som pågår där. Jag är inte ointresserad av det som sägs, jag orkar bara inte lägga ner tid på det, tiden hamnar på familjen, jobbet, familjen, bandet och familjen igen. Utrymmet för att snacka oviktig skit om vilket band som är bra, och varför just JAG har rätt och inte du, saknas.
Med det sagt kan det därför vara kul att läsa en ”metaltidning” lite nu och då, bara för att kolla vad som händer i hårdrocken. Där snubblade jag nu senast över ledaren i en av de två stora tidningarna på svenska inom området. Den senaste debatten handlar om huruvida det kommer att komma nya klassiker som kan mäta sig med de riktigt stora och om de någonsin kommer att bli lika stora.
Svaret är givetvis ja. Jag kommer ihåg då jag sa till min pappa att all bra musik redan var gjord. Det skulle inte komma några flera bra skivor, alla bra låtar fanns ju redan. Det var 1986, ett bra musikår. Han skrattade och sa att man alltid sagt så, och alltid haft fel.
Han hade rätt. Det finns alltid någon människa som hör något som ingen tänkt på förr, som ser en väg ingen vågat prova innan. 1987 blev ett av mina bästa musikår. Queensrÿche släppte min favoritskiva, alla kategorier, i ”Opperation: mindcrime”. Helloween släppte en av keeperskivorna. Tvåan har jag för mig. Metallica släppte den lite överskattade ”..And justice for all”, och en rad andra artister fick verkligen till det, det var kulmen av en kreativitet som fötts från hårdrocken och breddat konceptet monumentalt.
Många band fick aldrig den publik de egentligen förtjänade, av olika anledningar, men ett par fick faktiskt det. 90-talet såg en rad klassiker inom hårdrocken och en, tack vare internet, återupptäckt genre; heavy metal. Gamma Ray släppte skivor hela tiden, men det var inte fören 95-års ”Land of the free”, som frontmannen verkligen släppte alla hämningar och hängav sig åt det han kunde bäst - det som gjorde Helloween stora en gång i tiden: heavy metal, Kai Hansen-style. Nocturnal Rites rönte undergroundframgångar med debuten “In a time of blood and fire”. Hammerfall chokade alla 96, med sin debut, och helt plötsligt hade alla Iron Maidentröjorna åkt fram igen. Den proggresiva vågen som följde efter Dream Theaters genombrott, kom starkt med band som Symphony X, semiproggresiva Kamelot, och en rad andra artister.
Thrashen dödförklarades och band som Sepultura och Pantera födde en helt ny thrashvåg. Machine Head såld vansinniga siffror med sin debutskiva ”Burn my eyes”, och från den föddes antagligen band som Khorn och Slipknot med flera. Machine Head fick till de igen på senaste ”The blackening”, som är en av de bästa skivorna någonsin, alla kategorier.
Svenska At the Gates lade vägen för In Flames och hela den svenska metalbommen, Stockholm får ursäkta, men det är bara Entombeds ”Wolverine blues” som är något att ha, egentligen.
Finland, där man vägrar försöka lära sig ett hyfsat korrekt uttal, fick grepp om världen med Stratovarius och Nightwish.
Poängen är att alla dessa band har släppt skivor som är klassiker (utom Nightwish kanske). Ett par av grupperna kommer av förklarliga skäl aldrig att kunna spela för massorna om 20 år, men många kommer det. Och folk kommer att gå på spelningarna. Inte de yngre, i samma utsträckning, utan de äldre, som oftast har stabilare ekonomi. Bra musik slutar sällan att vara bra musik, det är bara det att den generation som älskar skiten inte alltid har råd att älska den.
Skivor säljer inte lika mycket nuförtiden heller, ur det föds en helt ny musikbransch, där artisterna är närmare publiken än någonsin. Myter kommer att skapas på nya sätt, och rockstjärnor över hela världen kommer att fortsätta att vara rockstjärnor eftersom att ingenting egentligen förändras. Maskinen kan vara ny, men konsten är gammal och den förnyar sig alltid.
Där fick ni.
