söndag 22 juli 2012

Den jobbigaste frågan

Jag är som de flesta andra inte oberörd av det vansinne som terroristen ABB spred för ett år sedan.

Jag var på väg hem från jobbet då jag hörde om bomben. Sambon sms:ade. Väl hemma försökte jag få grepp om vad som hänt. Många ropade ISLAM på nätet. Jag funderade lite på vad följderna skulle bli om det stämde, hur mycket skulle inte de idiotiska rasisterna i sd tjäna på det. Borgerligheten skulle inte göra det svårt att hitta en problematisering som skulle ge mig sura uppstötningar för all evighet, eftersom att de, borgarna, aldrig är ärliga. Eller hur Reinfeldt? Var det ni som införde allmän rösträtt?

Jag fick datorn av sambon efter ett tag och slog på twitter för att kunna följa nyhetsflödet lite närmare. Det tog inte så lång tid innan en del märkliga tweets kom upp på skärmen. "Ring inte Ali, det är någon som skjuter på ön". En snabb googling senare står jag inför det faktum att något håller på att hända på en ö som är de norska socialdemokraternas ungdomslägerplatts. Jag berättade det för sambon, och vi började båda två bli riktigt obehagliga till mods. En timme senare var det på nyheterna.

Hela dagen var obehaglig och mörk på ett sätt som man bara kan tänka sig om man befinner sig i krig.

Vi ville båda veta om den ende som vi (sambon) kände (via nätet och V), om Ali Esbati klarat sig. Då nyheten om hans överlevande kom andades vi ut. Den tragedi som utspelat sig hade fått en begränsning, den skulle inte ta allt, bara mänsklighetens värdighet.

Vi pratade om händelserna, och med tv:n på i bakgrunden tog vi del av den slakt som terroristrasisten ABB skapat.

Då kommer min underbara dotter fram till sin mor och frågar: alla barn som blev skjutna, får de åka till sjukhuset nu?

Sambon svarade att nej, de får åka till bårhuset. Jag tror inte att dottern riktigt förstod vad det innebar. Jag gick iväg en stund för att torka de tårar som frågan orsakat.

Man ställer sig ibland frågor om vad allt betyder, vad skiten vi ser runt omkring oss beror på. Jag har alltid stått stark mot de som ger sig på svaga. Jag hatar att se folk sparka neråt. Därför har jag väldigt svårt att ta den borgerliga indignationen som de försöker lufta efter att ha hört talas om klasshat, på allvar. Som om klasshat skulle vara en produkt skapad för att djävlas med de stackars förtryckarna, och inte var ett resultat av just det förtryck som de älskar att sprida. Kan man inte skilja på de anonyma aktieägarna som gömmer sig bakom leenden och bortförklaringar då deras beslut direkt skapar vidrigheter, och de som försöker stå emot orättvisorna som kommer av att somliga ser ekonomisk förtjänst som det viktigaste som finns, oavsett om de som drabbas är de äldre som byggde vårt land, som nu ska få sina blöjor vägda, då har man ett problem. Antingen är man dum eller rutten ända in i märgen.

Allt det här hör ihop.

Exploatering av de svaga. Propagandan och lögnerna som kommer från tankesmedjor som timbro är en del i det nav som vansinnet dväljs i.

Jag vill aldrig mer höra en fråga som den min dotter ställde. Men jag är rädd för att jag kommer att få göra det flera gånger till. Det är nåt som jag hatar.

Varsegod för borgerlig indignation.

2 kommentarer:

Tankesmedjan Det sovande folket sa...

Det bor en liten Breivik i varje borgare!

Fredrik sa...

Så sant. Tragiskt nog.