Den politiska debatten och min medverkan i den

Jag vet att det finns ett problem med det jag skriver, både här och på andra ställen. Jag framstår som aggressiv och plump. Många visare människor än jag själv har påpekat det för mig. Det finns givetvis en anledning till att jag framstår som en skitstövel; först och främst ser jag inte debatten som en popularitetstävling där man skall vara så mysig som möjligt, sånt bryr jag mig inte om; för det andra skriver jag endast då jag blivit gravt provocerad av någon nyhet som jag vet är lögn, eller då människor svär sig fria från ansvar de borde omfamna. Jag är alltså oftast rasande då jag skriver.

Jag har många vänner till höger om mig. De flesta diskuterar jag livligt tillsammans med då tillfälle ges, en del pratar man ditt med, andra pratar man datt med, som det är för alla.

Ilskan väcks oftast där ansvaret för den enskilde individens säkerhet läggs i människors händer, människor som har ett vinstkrav och ingen att akta sig för. De personer som utnyttjar andra människor som förbrukningsvaror att dumpa då kroppen är slut. Då det gått så långt är jag redan vansinnig. Inom ALL förvärvsindustri och tillverkning skall ansvaret ligga på beställaren att se till tillverkaren inte har slavar, det skall inte vara så lätt att smita undan från den humanitära investering i mindre lidande och mer rättvis fördelning. Betala arbetarna så att de kan leva bra, inte bara knappt överleva! Det är det förbannade ansvar jag pratar om, och då blir jag, som sagt, arg.

Jag diskuterar ofta länge och livligt med den som lyssnar, och alla är överens; det vi önskar är ett samhälle där alla lagar följs; i en kapitalistisk utopi är det olagligt att konkurrera på orättvisa villkor, du får inte, med hjälp av lagbrott, skaffa dig fördelar mot dina konkurrenter. Skulle de reglerna följas skulle vi ha en mycket rättvisare värld. De största meningskillnaderna brukar ligga i hur mycket som skall vara statligt och hur mycket som inte skall vara statligt. Mina argument är enkla; landets miljoner invånare bidrar till ett fungerande samhälle. För att det samhället skall fungera skall medborgarna ha tillgång till sjukvård, skola, omsorg, fri press, fri litteratur, infrastruktur (vägar, telefonlinjer och telefonmaster och numera även datauppkoppling), ickekommersiell kultur, forskning inom områden där pengar inte behöver vara styrande och andra intressanta områden, med mera. Möjligheterna är helt enkelt större om styrningen är demokratisk och kan tjäna landet i kristider. Exempelvis kan statliga företag anställa under konjunkturnedgångar och på så vis lindra den ekonomiska smällen som annars kan drabba landet och på sikt leda till depressionsliknande ekonomiskt tillstånd. Allt detta är fullt möjligt i en kapitalistisk värld där reglerna de själva satt upp följs. Det är vi överens om, de vill bara minimera det statliga ägandet.

Däri ligger ironin, jag tycker att det är en självklarhet att hjälpa en människa som lider, oavsett! Därför måste man kunna ställa detta ansvar på alla, i det led som produktion och försäljning består av. De som utnyttjar de försvarslösa väljer att inte se bortom den vinstgivande horisonten, det borde de straffas med näringsförbud för, först och främst, och fängelse i andra hand.

Det är så satans frustrerande att dessa brottslingar, må de vara företag som tillverkar vapen, eller kläder, eller vad som helst, skrattar hela vägen till banken, medan de lämnar lik och förgiftad natur bakom sig. Gång på gång visar dödsfall på förtryck och orättvisor, de förblir nummer någonstans där ingen skall kunna se dem om man inte gräver efter det. Det är klart att man blir förbannad.

Det handlar inte om politisk övertygelse, utan om sunt förnuft och medmänsklighet. Man FÅR inte utnyttja andra människor.

Fan, nu blev jag arg igen.