Funderingar runt Stephen King och filmatiseringarna av Kings verk

Jag läste hemskt mycket Stephen King då jag var yngre. Den första boken jag läste var nog Lida, sen var jag fast. I tur och ordning avverkades Salems Lot, Den flyende mannen, Det, novellsamlingarna Sommardåd och Vinterverk, och så vidare. Jag läste helt enkelt allt jag kom över. Min kärlek var som störts då jag läste Det, på den tiden, då jag var 13 år, var det bästa och mest känslofyllda bok jag någonsin läst. Jag älskade den.

Jag upptäckte Dean R. Koontz efter ett tag, många beskrev honom som en bättre författare än King. Nu, efter en massa år och ett flertal böcker av dem båda, är min åsikt den att Koontz må vara mer begåvad, men King är en bättre historieberättare. Koontz kulminerade i och med boken Skymningsögon, som är en lovecraftiansk skräcksaga.

King har fler toppar, de flesta böcker i Bachmanserien är mästerverk allihop. Raseri är till och med ute ur tryck i USA på grund av innehållet. Andra bra böcker jag kommer ihåg, utöver ovannämnda, är: Talismanen, Djurkyrkogården, Den förskräcklige apan och andra berättelser. Efter det slutade jag. Jag läste lite ströböcker av honom, men jag läste inte allt som kom i min väg, som jag en gång gjorde.

Det har med filmatiseringarna att göra.

Jag har alltid gillat skräckgenren inom film. Och då en favoritförfattares bok, tillika en favoritbok, bil film, då har man höga förväntningar. I Stephen Kings fall har besvikelserna varit åtskilliga; Christine är medioker, Död zon är okej kanske, Djurkyrkogården var rätt bra i och för sig, The running man är kass, den har inget att göra med den fantastiska bok den är baserad på!, Det…

Man kan fortsätta. De längre filmerna har varit tv-filmer i fyra långa avsnitt (Det, Pestens tid, den senaste versionen av The shining, Rose red), oftast med för mig okända skådisar, inget ont med det. Filmerna har varit klåpiga, orättvisa mot böckerna, och oftast pinsamma. Jag kan inte förklara det tydligare.

De bra filmerna har varit de mer dramabaserade verk han skrivit. Stand by me, Den gröna Milen, Dolores Claiborne, och såklart Nyckeln till frihet, som så många verkar älska. De kunde ha hållit sig till manus även i slutet av filmen, tycker jag.

Skräckfilmerna som är bra är lätträknade. För ingen tycker väl att Maximun overdrive är mer än en underhållande kalkon? Det finns förvisso en massa ganska underhållande skräckisar signerade King jag kan rekommendera: Graveyard shift, The mangler, Sleepwalkers, Gräsklipparmannen, Köplust, The Langoliers. Men man måste få klaga ändå, tycker jag. Med så bra råmaterial borde det inte gå att misslyckas.

Min favoritfilm är den en av de relativt nya: Rose red. I likhet med andra skäckfavoriter, som den bästa, Event Horizon, skruvas tempot inte ner så att nerven dör, den blir intensivare ju längre filmen går. Rose red är fyra timmar lång. Underbart!

Jag erkänner att den nya 1408, var överraskande bra även den. Jag ser fram emot The mist, vars litterära motsvarighet är grym, på alla sätt.

Kanske har de äntligen lärt sig att göra bra skräck på film i USA, den skrivande delen är de bäst på, historiskt sätt. Det är bara att läsa listan: Poe, Lovecraft, Birce, King (såklart), Koontz (för Skymningsögon och ett par till), Bloch, den gamle Conanförfattaren Robert E Howard med flera, med flera. En parantes bara.