Bok: The night eternal - Guillermo del Toro & Chuck Hogan

Ibland då man lägger ifrån sig en bok man nyss läst ut känns det som att allt just tagit slut - inte bara boken man just läste, utan allt runtomkring en också.

Nu på slutet har den kultur jag tagit del av, oavsett om det handlat om film, serietidning, data/tv-spel eller litteratur dessutom varit postapokalyptiska. Lägg till att jag sitter och plitar på berättelsen som utspelar sig på första Auberonskivan, en berättelsen som handlar om slutet av allt. Allt.

Det är inte utan att man blir bedrövad.

Omslaget. Japp!

Nåväl. Jag la just ifrån mig the night eternal - en fräsig metaltitel om det någonsin fanns en sådan - och känslan var total. Jag känner mig alltid glad då jag läst ut en bok, uppfylld, men det är lika mycket ett förväl till en text som man varit nära, som man förmodligen aldrig kommer att läsa om. De böcker jag läser om är de som skrivits av H. P. Lovecraft eller Robert Jordan, vars sista bok kommer om en halv månad.

Här var det alltså den avslutande delen i filmmakaren Guillermo del Toro och Chuck Hogans trilogisvit om vampyrer. De två första delarna kan man läsa om här och här.

Jag hade tänkt att skriva om hur denna bok är antitesen till twilligtböckerna, men jag inser efter att jag har läst om mina gamla recensioner att jag redan har använt mig av den vinkeln. Vampyrer är mördare. Här framställs de dessutom som någon från det gamla testamentet, med allt vad det innebär. Man bara måste älska det!

Snygging! Hångla upp Bella nurå! Eller?

Jag vet inte om det var språket jag läste den här avslutande romanen, men det var mycket mustigare och, ja, i brist på andra ord, vackrare skrivet på engelska.

Handlingen? Ja. Förgörelsen slutar med kärnvapensmällar över hela planeten. Jorden befinner sig numera alltså i nukleär vinter, med endast två timmars disigt solljus om dagen. Vampyrerna, styrd av en ledarvampyr som kontrollerar alla sina undersåtar mentalt, har samlat ihop den resterande mänskligheten i blodläger - tänk koncentrationsläger - där de tillåts leva, som boskap. Våra hjältar Fet (ja, han heter fet), Eph och Nora fortsätter sin kamp mot mörkret och sina egna tvivel, och mer säger jag inte, för då förstör jag för er.

Boken är spännande, uppslukande och, faktiskt, skitbra!

Läs!

Den fanns visst på svenska. Etta och tvåan kan man beställa härifrån (42 pix), och härifrån (47 pix). Men så KÖÖÖÖP. Eller låna på biblioteket.

Den korkade kortleken

Jag kommer inte att fortsätta min granskning av de enfaldiga argument som borgarna klär in sitt förakt mot de svaga i - det skulle bli ett evighetsprojekt.

Men jag har ett sista dumt argument att skärskåda. Varje gång en människa som står till vänster lyckas med något som renderar pengar så kommer det, argumentet som en gång för alla visar att det inte handlar om hederlig retorik, utan snarare bajskastning och skitsnack. Argumentet: men du är till vänster ska inte tjäna några pengar. Det kan låta lite olika, men grundtanken verkar vara att om man står till vänster, ideologiskt, då ska man inte tillåta sig att tjäna pengar.

Det är inte det det handlar om. Det handlar om att man inte ska tjäna pengar på andras lidande - men framförallt handlar det om att det argumentet kräver att jag, om jag mot förmodan skulle bli rik, ska leva utanför samhället. Jag har alltså tydligen inte rätt att lyckas ekonomiskt, eftersom att jag är för solidaritet med alla människor.

Ja. Ni hör ju. Givetvis ska jag som står till vänster kunna arbeta mig rik (observera ARBETA, inte stjäla mina rikedomar på bekostnad av människors lidande i andra, mindre utvecklade länder).

Men det blir så då hjärnan tagit semester, och man inser att ens starkaste argument är: för att jag vill och för att jag kan. Då måste man spela med märkta kort.

Borgare. Jag hatar er egoism.

De kort som kanske borde avhandlas efter det här är väl först och främst antisemitkortet. Ni vet, kritisera Israels rasism, och du är antisemit. Logiken är glasklar. Tycker du att Israels massmord (och organstölder) är fega, fula och vidriga, då är du alltså antisemit. Så behändigt.

Dra. Åt. Helvete.

Nu blir det musik.

Det borgerliga, retoriska trumfkortet.

För er som gick på borgarnas lögner 2006 kan jag bara säga två saker: först och främst, ni är (var) nåt så jävulskt naiva att ni fan borde få spö. För det andra, ni blev lurade.

Vi ser det nu då allt blir sämre. Det vi vindrickande vänsterextremister varnade för har slagit in, föga förvånande. Borgarna sa då: vänsterpropaganda.

Sen då alliansen väl fick makten och man började se vartåt det barkade, då försvarade de sig med sitt trumfkort: ALLT ÄR SOSSARNAS FEL.

Skolan blir sämre och sämre, skolministerns förklaring då? Det tar tid att vända en atlantångare. Ja. Det tar uppenbarligen så jävla lång tid som 20 år.

Tillåt mig känna förakt för den idiotin.

Men det är klart, allt är sossarnas fel.

INTE.

Den borgerliga kortleken. Hjärter.

Ni vet hur det låter i borgarmedia, det är ofta gnäll på betydelselösa detaljer - och alltid rikligt med lögner och frireligiösa tolkningar. Men det är inte det enda stället som högern sprider sina pestsmittade retorik på. Nej, de har nätet också. Och där har vi de mindre städade åsikterna. Där har vi det rena personhatet.

Där har vi Tobleronekortet. Där har vi Juholtkortet. Där har vi ta mig fan en hel jävla kortlek.

Och det mina vänner, det är borgerlig retorik. Demonisera motståndaren, inte dess argument. Få motståndarens trovärdighet att falla, med hjälp av drev. Aldrig med hjälp av argument.

Det finns fler kort en den borgerliga leken som de gärna spelar ut.

Den borgerliga kortleken. Spader ess.

Jag har deltagit i politiska debatter på nätet sen nätet föddes och fanns för allmänheten.

Det finns ett kort som borgarna spelar ut, i princip jämt, då de får höra att jag är socialist, och det är: Stalinkortet. Spader ess.

Det kommer då de inte har några svar att komma med, och då de är överbevisade så inåt helvete.

Såg ni för övrigt då vår världsmästare i indignation, Fredrik Reinfeldt, försökte snärja Jonas Sjöstedt vid Stalin? DET är underhållning!

En förklaring till den här existensen

Denna blogg har funnits i flera år nu. Den är fan ancient, om man ser till dagens samhälle och den fart allt ska hända i.

Och vad har jag skrivit i bloggen då? Varför har jag låtit bloggen bli lastgammal? Ja. Den frågan är retorisk. Jag är förbannad. Jag är skitförbannad. Jag inser att de flesta som läser här håller med mig i de flesta frågor, det är inte er jag skriver till initialt - jag skriver till dårarna; jag skriver och påpekar det absurda i att vi har rasister i vår riksdag, vi borde ha lärt oss vad rasisterna kan ställa till med om de får fritt spelrum; jag skriver till borgarna, för att jag vill att de ska veta att det finns de som ser igenom deras löjliga lögner. Och jag skriver till mina kamrater i de klasser som är förenade med mig i kampen mot borgerligheten, till de som vill ha lite retoriskt stöd i allmänhet. Med pekpinnar? Absolut. Klarar man inte av att hantera mina ord kan man dra åt helvete.

Klarar man inte av attityd, då har man valt fel karriär - oavsett vilken karriär det är. Jag säger det igen: dra åt helvete. Speciellt om du tillhör den skaran av idioter som med betyget som potenshöjare ska trycka ner människor som blir förbannad av förtryck (vi kallar det alltid klasshat), ni akademiker, ni borde dras i smutsen så att ni vaknar ur er jävla törnrosasömn.

Har jag haft bra dagar skriver jag gärna om kultur. All kultur jag  smaskar i mig, må det vara musik, film, litteratur eller varför inte tv-spel? Jag förmedlar gärna tips, så man slipper ta den jobbiga delen genom DÅLIG kultur.

Men det sagt: då det handlar om politik känns det något så jävulskt drygt för tillfället. Jag har redan förklarat allt.

Det som måste slaktas nu är de idiotiska argument som borgarna använder sig av då de törs svara på tal - och det gäller givetvis på alla plan, inte bara på den här bloggen. För säger man någonting som är belagt med oemotsägliga bevis kommer det... SOVJETSTALINNORDKOREA100000MILJARDERDÖDA.

Seriöst. Frakk off. Har ni inga svar, då kan ni hålla käften.

DVD: Spider Man... something something

Alltså, det här kommer att bli en ganska kort text. Jag har sett nya Spider Man, och jag vill slå någon. Jag vet inte var jag ska börja. I alla tider har mantrat With great powers, comes great responsibility var en av seriens grundstommar som cementerat Peter Parkers personlighet. Det vi får är inget mindre än ett hån.

Jag försöker ser det på ett bra sätt, men jag kan inte. Peter Parker är numera en tönt med skateboard? Ingen tönt har skateboard. Lägg av Disney! Sluta att göra all kultur likriktad! Sluta göra underhållning för en kastrerad, lättskrämd kristen jävla dåre!

Jag vill inte ha alla mina favoritikoner förvandlade till medelmåttor.

Varför måste det mediokra ständigt få segra?

Jag kommer inte ens ihåg vad filmen handlade om.