söndag 13 november 2011

Jag blir galen. Jag ÄR galen. Jag vill njuta av musik - men jag lider av högerns vansinne

Jag har försökt ha tid till musiken.

Det går ju sådär. Jag tänkte köpa en rolig grej till dottern i för den dagen i december. Seriöst. Allt är svindyrt. Det blir ingen sill för mig. Helvete.

Så vad gör jag åt det? Jo. Jag jobbar 6 dagar i veckan.

Vet ni hur jobbigt det är att jobba sex dagar i veckan om man måste kliva upp FÖRE klockan 5?

När ska jag ha tid att lyssna på lite nya skivor? När ska jag ha tid att lyssna på gammal musik? Detta dillemma. Hade jag inte tappat hörlurarna till phönen så...

Nej.

Detta är verkligen inte en gnällpost.

Det är en: "jag hatar fan borgare"-post. Hur i helvetet kan det vara ok att förfalska verkligheten så oblygt som de gör?

Veckans lågvattenmärke var ju tvivelsutan den där konservativa damen från partiet som på allvar tror att det sitter en gubbe i rymden och trollar, då hon tar udden av all kritik som riktats mot den borgerliga privatiseringshetsen med följande vansinne: Det är personalens fel. (svar på tal)

Hade hon ståt framför mig då jag läste det hade jag skrikit mig hes åt hennes mentala haveri. Jag är bombsäker på att hon inte tror på det hon säger. Jag tror att hon är mutad att säga så, av Reinfeldt, för att han ska slippa få kritiken SOM HAN SKA HA. Har jag skrivit detta tidigare? Skitsamma. Det blir inte mindre sant för att det upprepas.

Det är inte utan att jag undrar över hur de som försvarar deras inhumana politik fungerar. Är det alltså, med tanke på den borgerliga politikens konsekvenser, på så vis att de gillar förtrycket, att de tycker att det är värt att offra några ägg, som det så fult brukar heta?

Det är mycket jag undrar över. Den mentala statusen hos dem som går på högersnacket bara för att det upprepas om och om igen. Som det om LO. Jävla LO. De ger pengar till sossarna.

Ja? Vad är problemet? De står för samma politik. De har utvecklats tillsammans. Sen när skulle lönetagarna inte få ha en intresseorganisation som tar vara på våra intressen, våra rättigheter? Borgarna har ju näringslivet. Och vet ni vad, där snackar vi om MILJARDBIDRAG.

Hur kom det sig att det aldrig ens nämndes?

Tror ni mig inte? Läs om det. Läs och förstå varför jag avskyr allt som har med borgerliga tankesmedjor att göra. Kanske en av de viktigaste texterna på nätet, om hur verkligheten blir propaganda i borgarnas händer eftersom att de förfalskar den.

***

Sen är det den här nya affären som seglat upp framför mitt inre brunöga: om Juholt, och svt. Det drar fram en annan fråga som jag har försökt att lyfta fram för. Hur många känner till att borgarna har ett krav då de sitter i direktsändning på till exempel Aktuellt, att de ska slippa oppositionens medverkan.

Jens Holm bjöd på ett exempel i veckan.

Folk klagar på att Juholt är fjantig, men borgarna hotar demokratin med att tillåta sig själva blir expertkommentatorer av verkligheten. En verklighet som, med tanke på "personalens fel" är vääääääldigt olika i mina ögon och i vår massmördarens till utrikesministers ögon.

För drevet mot Juholt var galet. Det var till och med förfuskat. Kolla själva.

***

Ja. Sen hade jag en liten twitterdebatt med Fredrik Federley. Eller Ursula Federley som han kallar sig för att slippa undan mutanklagelser. Han kom helt sonika på att kommunismen mördat 100 miljoner människor. Jag frågade var han fick den siffran ifrån, Timbro (eller nya moderaterna)?

Svaret är ju enkelt. Timbro och alla borgare som vill svartmåla kommunismen, som de är livrädda för, räknar helt enkelt alla som dött i det landet samanlagt (ni vet: Sovjet, Nya Kampuchea, Kina och så klart Nord Korea).

Med det räknasättet blir det dock inte så roligt att kolla upp sina egna synder. För hur många är inte de arbetare som under kapitalismens förslavande och förhärskande bojor, inte ens blivit 40 år? Alla krig som imperialistkapitalisterna startat...

Nej. Ursula. Förlåt, Fredrik, du gör dig bara korkad med din värdelösa retorik. För det krävs en femårings hjärna för att genomskåda skiten.

Ja.

Det är söndag fortfarande.

Och jag har inte ens hunnit plocka fram gitarren...



Gitarren Här kan man läsa om en uppenbar konflikt med tanke på svastikan.



Söndag

Tiden är ur led. Alltså, det är för tidigt på en söndag.

Men en annan ska jobba.

Alltså lämnar jag er med ledorden: röstade du på alliansen och INTE har fattat hur fel du är, dra åt helvete.

lördag 12 november 2011

Slayer mosas. Nästan totalt. Av Testament. Clash of the titans del 2.

Break your neck



Jag skrev om två av de bästa thrashmetal grupperna som finns. Testament och Slayer.

Jag hade en liten genomgång av deras tidiga diskografi.

Nu ska vi syna musikerna. Vilket band är bäst på att spela?

Ja. Vi börjar med Slayers starka kort. Dave Lombardo.

Trummisduellen:

Dave vs Louie.

Dave Lombardo är kanske världens mest svängiga trummis. Loui Clemente är jävligt bra han också, men han har faktiskt inte en chans mot Dave.

Punkt. Men... Dave spelade ett tag med Testament. På Testaments bästa skiva. Hur ska jag förhålla mig nudå?

Jo. Jag ger pokalen till Dave. Testament har ju haft en armada av trummisar sen Louie slutade 92. Eller vad sägs om: (förutom Dave då) John Tempesta, Gene Hoglan, Jon Dette, Shawn Gairdner, Chris Kontos, Mike Ronchette, Steve Jacobs. Phu... Jag tror jag missade den där Cradle-killen... Men spelade han med bandet eller var han bara med på pappret?

Hur som haver är de flesta av dessa trumspelare av världsklass. Somliga till och med av ypperliga världsklass.

Dave Lombardo vinner. Givetvis.

Gitarrduellen: Det finns säkert de som skulle ge segern till Slayers gitarrunkare bara för att de är tuffa. Det är ok. Jag föredrar dock de som kan spela. K. King och J Hanneman är stilbildande. Men... Den stil de bildade klarar de inte av att prestera i. Jag tror att det första gitarrsolot av Slayer som jag inte mådde dåligt av fanns på skivan Seasons.

Testament hade från början Alex Skolnick och Eric Peterson. Det är världsklass. Sen har de haft inhoppare som: James Murphy, som är dödsmetalens egna Yngwie. Typ. Eller Steve Smyth, som numera spelar i Nevermore, om de nu finns nåmer. Alltså, Slayer är ägda.

Basisterna då...

Ja. Tom Araya är ju världens tuffaste basist, till utseendet. Att hans musicerande går ut på att pumpa på esträngen... Ja. Det gör att han får dyngspö av Testaments Greg Christian. Den som inte håller med får skämmas, ta mig fan.

Ja. Sångarna då? Tom mot Chuck.

Två ess, en av dem klarar av att sjunga både death metal och ballader. Den andra har en ondska i rösten skrämmer de flesta första gången man hör det.

Men Chuck. han KAN sjunga.

Testament leker hem detta.

Jag har en rolig anekdot att bjuda på. Jag gjorde en intervju med Testament (jag gjorde två) men denna var live, i Skellefteå - herpesens hemstad - och frågan gällde mr. Lombardo. Min kommentar var att jag tyckte att The gathering var hans bäste prestation. Det blev nästan bråk.

-No man, säger Steve, the stuff he did with Slayer is unbeatable.
Så om du fick välja en av hans skivor som - den du anser att han spelar bäst på - , vilken skulle det bli?
-Definitely ”South of Heaven”, man.
Tja, jag anser att The Gathering är bättre!
-På sätt och vis kanske, men det är två helt olika stilar. Man kan inte riktigt jämföra det rättvist, avslutar Steve diskussionen.


Resten finns här.

Testament. Snart kommer en ny skiva. Fy fan var underbart!

Hur man lättast begår våld på verkligheten: skyll på individen. Blunda för systemfelet. Dra åt helvete era äckelborgare

Jag kan inte låta bli att spy kaskader rakt på datorskärmen då jag läser om de vidriga KDare som skyller Caremaskandalerna... Caremahaverierna... Inget ord känns tillräckligt...

Nåja. De skyller alltså detta helvete på... Är ni redo... PERSONALEN. Det är alltså personalen som VÄLJER att vara underbemannade... Shit. Det är personalen som VÄLJER att tjäna dåligt och inte hinna med de som ligger och vältrar sig i sin egen avföring.

Alltså. Seriöst. Hade jag varit för våld, vilket jag inte är, då hade jag ta mig fan avrättat dessa kräk. Det är inte utan att jag önskar Maria Larsson samma öde som hon ger de äldre - idag. Nu. Bind fast henne i en stol och ge henne lite laxerande medel. Sen ger de henne lite knark som försätter henne i ett medvetet tillstånd, men oförmögen att röra sig.

Det vore poetisk rättvisa.

Problemet är bara att ingen människa förtjänar den skiten. Så Maria kan lugnt haverera vidare. Eftersom att någon människa som anser att VINST är viktigare än värdighet och solidaritet med de som BYGGDE detta land.

Nej. Jag pallar inte att skriva om detta. Jag mår så jävla illa av den borgerliga ideologins kärna: tjäna pengar, oavsett metod. Jag spyr på dem som inte kan ta sitt ansvar och väljer att blunda för att deras politiks konsekvenser ALLTID blir lidande för någon. Stort lidande.

Dessa giriga misantroper... Men jag är ändå inte förvånad. Det är ju så de jobbar. Deras politiska misslyckanden skall alltid skyllas på individen. Alltid. Så att ingen kommer åt, ja, politiken.

Borgerlighet drabbar alltid de svaga. Ska vi kanske SLUTA med det. Nu. Det är inte en fråga. Det är en jävla order. Vi kan föra politik som INTE innehåller det borgerliga förtrycket. Det är inte naturlag.

fredag 11 november 2011

Fredagsvansinne

En fredagkväll som denna måste man bara njuta lite av. Dottern och jag liksom. Bara mys!

Hur som haver har jag läst lite om vårdskandalerna.

Tja, jag ska snart säga det, men först... Hur dumma är ni, om ni är förvånade?

Nu. Här: Vad var det jag sa?

Dårar.

tisdag 8 november 2011

Clash of the titans - Testament vs Slayer

Testament




Slayer, står det här



En gång i tiden, då jag stavade fel i andra format, skrev jag bland annat min eminenta tidning Arqtique zine. Det var ett fanzine fyllt med vansinne, i salig dyslektisk anda: intervjuer, glorifieringar och hutlösa hyllningar i ogramatiska högar.

Det var givetvis ojämförligt och unikt. Vackert, men ändå kargt, på ett vuxet sätt. Eller nåt.

I den tidningen skrev jag till sista, det legendariska, aldrig skådade numret av tidningen - nr 4, en text som ställde thrashgiganterna Slayer och Testament mot varandra.

Jag kom att tänka på det då jag läste kommentarerna till inlägget om överskattade saker i musik. Eller vad fan det var, dyslexi och dåligt namnminnen. Fantastisk kombination. Tro mig. Underbara är de tillfällen då för mig helt främmande personer börjar prata som om jag kände dem. Vilket jag ju oftast de fakto gör. Skitkul. Och jobbigt.

Hur som helst.

Jag jämförde banddel mot banddel. Trummis mot trummis, basist mot basist. Ni förstår.

Det jag kom fram till var det, för de som brukar läsa här, föga förvånande resultatet: Testament vinner på KO.

Hur då?

Jo. Jag började med att jämföra diskografin. Här spelar ju min personliga smak en ganska stor vikt... Jag avgudade the Legacy då den kom. Jag gillade Show no mercy, då låtarna spelades live på Live Undead.

Hur som helst är båda gruppernas debuter ikoner - Slayer hade inte riktigt hittat deras vinnande stil, men skapade något unikt i sin klass. Det spöar man helt enkelt inte. Om man inte släpper en skiva med låtar som: Alone in the dark, Apocalyptic city, First strike is deadly, Over the wall, Do or die...

För mig är det jämt skägg. Den enes vägbrytande framåtanda, vinner mycket, men den andres magiska låtskatt...

De skivor som följer sen är lättare att jämföra. Alla som avgudar Slayer anser att den trio, alternativt de fyra skivor, som följde Show no mercy, är något av det bästa som någonsin gjorts.

Jag tycker att Testament håller jämna steg fram till sin femte skiva, the Ritual, som är ett litet magplask, medan Slayer då släpper sin bästa skiva, Seasons in the abyss. Det är den eller South of heaven, som ligger och nosar på höga poäng, i min bok.

Men däri ligger ju problemet med en jämförelse. Smaken tillåts avgöra. Många människor tittar snett på mig för att jag inte avgudar Reign in blood. De väljer bara att vara riktigt drygt döva: jag gillar skivan. Men inte tillräckligt mycket för att idas lyssna på den ens en gång per år. Det finns mer bra skit där ute. Att skivan jämt och ständigt hamnar i topp på olika listor, känns för mig mer som ett härligt erkännande åt en lite bespottad och hånad genre, som hamnat lite i kläm mellan de riktigt brutala death metalgrupperna, och de lite mer melodiösa heavy metalgrupperna, som främst företräddes av Helloween en gång i tidens begynnelse. Det, snarare än att jag ser skivan som det mästervärk som en del påstår att den är.

Jag lyssnar alltså inte så ofta på Slayer, och lyssnar jag, då är det nästan bara Live Undead, South of heaven, eller Seasons.

Testament lyssnar jag på minst en gång i månaden. På cd. Olika skivor varje gång. Datorn gills inte. Punkt.

Jag ser alltså att vinnaren mellan Hell awaits och The New Order som glasklar. The New Order. Klockren KO. 10 - 0, känns det som.

Jämnare då mellan Reign in blood och Practice what you preach, men då jag föredrar Testaments låtskrivande före Arayas gäng, är det ändå en klar seger. Om än inte lika övertygande som föregående alster. Reing har ett par killerlåtar.

Ändå väljer jag Testaments Practice. Men inte bara för skitbra låtar, som titelspåret, Greenhouse effect, Perilous nation. Jag skulle kunna räkna upp alla låtar, skivan är jämn. Även deras första ballad, fyndigt betitlad, the Ballad, är bra. Skivan har också ett ganska roligt ljud, speciellt på vinyl. Det är levande och djupt, fantastiskt enligt mig. Skivan är inspelad live, enligt bandet. Live i studion. Allt utom sång och sologitarr spelades in i en tagning, så vitt jag förstod det. Det blir lite bättre då, speciellt om man har vinylversionen. Typ 6 - 4 här då. Eller kanske 7 - 3.

South of heaven var min första studioskiva med bandet, jag ägde bara live Undead tidigare. Den här skivan dock... Oj oj oj. Titelspåret ensamt räcker för att krossa allt motstånd. Sen följer ett koppel av starka spår, Silent scream är ren ondska. Mandatory suicide... Ja. Skivan äger, kort och gått.

Så hur står den sig mot The souls of black, dårå. Jag vill minnas att Testament sa att skivan skrev enkom för att de snabbt skulle få komma ut och turnera. Är skivan ett hafsverk? Absolut inte. Den är skitbra! Love to hate mördar! Titelspåret är suggestiv och hård tyngd. Balladen är bra här också. Ballader skulle bli ett senare lyxproblem för Testament.

Hade någon frågat mig för tio år sen, eller femton, då jag gjorde den här jämförelsen första gången, då hade Slayer vunnit. Idag är det inte lika säkert. Sould of blacl har vuxit och mognat fint med tiden. Även det är en skiva som skall avnjutas på en bra vinylspelare, för den optimala ljudupplevelsen. Vinyl = rymd. Oavgjort säger jag. Så det så.

The Ritual tar hem spelet mot Seasons in the abyss. Men bara för att jag trots allt kommer på fyra låtar på rak arm från Ritual, medan Seasons bjuder på tre. Enkel mattematik. Dessutom är Chuck Billy en asbra sångare. Det visar han på ett väldigt fint sätt i balladen och minihitten Return to serenity. Ändå tycker jag att the Ritual är bandets svagaste giv.

Då kanske ni förstår hur bra jag tycker att Testament är, om till och med deras sämsta skiva, slår Slayers bästa.

De senare skivorna ids jag inte jämföra. Testament har dragit åt svångrämmen, och med the Gathering skrev de 90-talets Reign in blood, för att dra en för temat passande parallell.

Slayer har gjort ett par godkända skivor. Förra skivan, har jag för mig det var, var till och med riktigt bra. Men, nä.

Så. Nästa del, bara för att jag inte orkar skriva klart detta ikväll, blir den om musikerna. Och där spelar inte smaken någon roll. Vilka ska vinna? Ja. Jag skrev ju det. All spänning dog.

Pain of verkligheten

Jag har tagit lång tid på mig med månadens metaltidningar. Det jag ville läsa hade jag läst på en timme, och det jag inte läst omgående, det var fan inte intressant.

Nu har jag i alla fall hittat lite skit att ta med mig från tidningen. Den, skiter fullständigt i vilken, av tidningarna som hade en intervju med Pain of Salvation, hade även en kul textdel.

Killen konstaterar som alla vet att: allt är politik.

Men han säger en till sak som fick mig att haja till. På ett bra sätt.

"Om alla slutade göra det som de vet är fel, då skulle alla problem vara lösta imorgon".

Bra sagt.

För om alla slutade att tänka: men alla andra gör ju det... Ja. Det räcker att säga ergo.

Nu är det dags att fixa medicin. Astma ftl!