söndag 6 november 2011

Laleh - Nation

Jag tror att det är en låt som kritiserar Iran. Man kan ju HOPPAS det.

Den är i vilket fall hur bra som helst.

Tänk er den här låten, tänk er om R.A.T.M skulle spela den. Fy fan vad bra.

De tio mest överskattade fenomenen i musik

Ingen introduktion. Jag bara kör. Förra inlägget får bli förspelet.

***

1: Black Sabbath.

Detta band har gjort mycket för den hårda musiken. Men de har då rakt inte gjort den musik som jag går igång på.

Ozzy och Sabbath är en psykos - det var inte dåligt. Men Black Sabbath med Dio är ljusår bättre. Skivan Tyr är skitbra. Men hur många skulle våga erkänna att Tony Martin är en favorit?

2: Venom.

Venom är bajs. De har gjort tre eller fyra låtar som går att lyssna på. Det är bajs. Ingen vågar erkänna det. Det är lite som med Nifelheim. Det är bajs. Get over it.

3: Debutskivor.

Debutskivor är nog ett av de mest irriterande hyllningsobjekt jag vet. Debutskivan kan vara bra, men oftast har den mer av influenserna som fick musikerna att starta ett band, än det som senare blir bandets identitet. En mycket överskattad debutskiva är Kill 'em all. Den är inte ens nästan i närheten av de två uppföljare som placerade Metallica på thrashtronen. Skivan är bra. Men den är inte så bra som folk påstår. Folk - om du vill veta vad som är "rätt".

4: Power metal.

Den genrebetäckningen är korkad. Det är heavy metal. Punkt.

5: Skitigt ljud.

Många grupper, speciellt de som är influerade av 60-, 70-, och tidig 80-talsmusik, pratar om vikten av ett skitigt ljud.

Grupper har skitig ljud för att de är så dåliga på att spela så att deras instrument inte klarar av att fylla ut ljudbilden på ett adekvat sätt. Skitigt ljud är i princip alltid en garanti för skitig bajsmusik. Det finns alltid undantag, men generellt sätt är det exakt så här det är.

6: Snacket om covers vs äkthet.

Många klagar på de stora artister som har låtskrivare. Jag är inte sen med att påpeka att, ja, det måste ju vara trist att framföra något som man inte alls har varit med om att skapa. Men, det är ingen skillnad på ett band där gitarristen skriver all musik, och en R'n'B-artist vars producent skrivit all musik. Kritiken blir således skitkorkad. Den stora musiken skapas snarare av människor som INTE är rädd för att höra vad som är bra hos andra.

Lelahs två bidrag till Så mycket bättre, eller vad fan det heter, har ju varit lysande. (ab)

7: Trender som dödar musik.

Det är media som dödar musik. Då heavy metal dog i början av 90-talet var det inte för att musiken blev värdelös hux flux. Det berodde på att Nirvana fick sätta agendan för musikjournalistik. De unga skribenter som avgudade självmordsoffret, de drog en karbonkopia över Kurts åsikter och gjorde dem till sina egna budord. Martin Carlsson, någon...

Då internet slog igenom, då kom metalen tillbaka. För att musiken alltid kommer att ha fans, för att det är bra musik, för att det fanns ett växande behov efter dubbla kaggar och falsettsång. Det kommer det alltid att finnas.

Trender är det som skapas av uppdämda behov. Förra året ville folk lyssna på ockult 70-talsrock. Black Widdow räckte inte längre. Vi ville ha Ghost. Vi hade hört det förut, men vi hade hört Hammerfalls musik också då de slog igenom. Vi klickade gilla på retro. Igen.

8: Oförmågan att se en artist utanför den egna diskografin.

Då Helloween - för att ta ett för mig enkelt exempel - släpper en ny skiva, då jämför jag inte bandet med andra grupper, jag jämför dem med deras äldre skivor; jag kan hylla ett ganska mediokert metalband, bara för att de har delar av musiken som jag gillar. Men då jag kritiserar Helloween eller Gamma Ray, då är kritiken bland annat riktad mot att det inte är lika bra som på skivan xxxx. Alltså kan jag ge Viper kärlek, samtidigt som jag faktiskt anser att de är en vårta på Kais stortå, egentligen.

Det gör många sågningar från min och många andras sida, mer lättbegriplig. Ingen är perfekt. Men jag är närmast.

9: De som inte köper skivor.

Ganska uppenbart. Vill man höra musik, då måste man se till att artisterna får något för det. Det mest innovativa och intressanta grepp har Kenta P med hans grupp: Project Hate (har jag för mig att det är), där de ger bort musiken gratis. Man FÅR ge dem pengar om man vill. Man slipper mellanhanden som tar de mesta pengarna själva. Allt går till de som SKA HA MUSIKEN. Kudos för dylika lösningar! Sluta klaga, börja laga.

Eller nåt.

10: De som bara klagar på andra.

Jag ska hålla käften.

Där fick ni.

Fel åsikt? Politik. Musik. Gnäll och fittorkning. Svammel svammel svammel.

Det här med att tycka saker.

Man får helt enkelt inte tycka saker.

Då det handlar om politik gör högersidan allt för att misstänkliggöra politisk medvetenhet. Näringslivet och almega påpekade det olämpliga i att vara fackligt ansluten och prata politik på jobbet.

Det är busenkelt att förstå varför. Om man INTE är engagerad eller om man inte är aktiv i att förbättra arbetsförhållanden, då riskerar man att få sina rättigheter indragna. Rättigheter kostar pengar. Betänk!

Alternativet är att bara ha såikter om vem som knullar med vem. Hur kul är det? Hur begåvad blir man då?

Facket.

Denna fantastiska organisation. Utan facket hade jag blivit blåst på ca: 100 000 kr.

De som påstår att facket aldrig hjälpt dem, de kan inte tänka; de förstår inte verkligheten som omringar dem. De inser inte att alla rättigheter vi har som arbetstagare, har vi fått kriga till oss.

Rätt till rast? Tack facket.

Rätt till dusch på arbetet, eller rätt till en barack att byta om i? Tack facket.

Rätt till semester och 8 timmars arbetsdag? Givetvis är det facket vi ska tacka.

Men. I dag i sverige ska man inte tycka saker. Man ska helst bara vara motståndare till rasism, men rasism ska förklaras som att man hatar någon kolsvart afrikan, inte ett systematiskt förtryck som ser till att vissa människor aldrig kommer in i samhället - och kommer de in, då sitter rassarna där och skuldbelägger dem för att de kanske får ett bidrag, trots att det är reglerna det är fel på, inte människan.

Rasister är fan en sjukdom. Men den kan botas. Men lite läxhjälp. Med investeringar i utbildningen - med ett starkt fack som ser till att människor från Polen, Lettland eller vad fan som helst, inte blir utnyttjade av almegademonerna.

Det är bara illvilliga människor som Fredrik Malm (fp) som försöker förvrida debatten för att få det att låta som att byggnadsarbetarna är rasistiska. Han drar alltid fram kortet: är man emot lagvidriga lösningar på arbetskraftinvandring - och dessa arbetare kommer från Polen - då är man rasist. Mot Polacker. Punkt.

Det är klart att han hastar ditt en punkt. Det vore jobbigt om hans korkade åsikter blev belysta, de tål nämligen inte ljus.

Ingen bör vara förvånad över mitt avgrundsdjupa förakt för den sortens argumentation, eller min fascination över hur högern har lyckats att våldta dylika humanistiska argument.

...eller hur alliansen hittar på att det var de som skapade rösträtt... Det är samma vansinne bakom de båda lögnerna.

Det var den politiska delen det.

Det finns en musikalisk del. Jag spelar musik. Men jag har upptäckt att vissa åsikter får man helt enkelt inte ha. Skulle jag till exempel kritisera den självgoda (och underhållande) Kenta P, från en massa grupper, bland andra Project hate, då skulle skvallertrummorna på nätet gå ilsnabbt.

Killen, L.K. behöver torka fittan. På riktigt. Han gnäller värre än en kärring med pmsframfall. Men gnället är underhållande så det förslår. Dock är det så att man inte FÅR kritisera honom. För då får man en armada av obegåvade horungar efter sig.

För er som inte förstår att detta är ett exempel kan jag bara säga: cyanid. Flytningar från era kön, tar ni hand om själva. Jag har ju exakt samma upplägg som honom på bloggen, fast jag skriver mest om politik, medan han mest skriver om sig själv. Det är skitkul! Jag älskar det. Jag gjorde även en intervju med killen för att jag tycker det är så pass kul. Men inte ens solen är fläckfri.

Så...

Vad säger man? Kritiserar man Entombed eller Dismember för att de faktiskt är skitdåliga, då är man helt fel ute. Och man blir motarbetat för det.

Dissar man Watain, ja, då ska man fan ta skit för det. Watain har jag en skiva av. Jag hyllar deras Bathorykärlek. Deras musik är medioker. Men, spelar det någon roll - över huvud taget?

Varför? Varför måste man anpassa sig till åsikter efter en påstådd, självutnämnd, elit som förmodligen bara har peniskomplex?

Man måste inte. Man ska inte.

Det roliga i dumheterna är ju att det blir så mycket mer underhållande då man inte är exakt lika.

Jag är inte det minsta rädd för att tycka. Men jag har märkt att mina egna engagemang blir lidande. Auberon har alltid fått ta skit för att jag har starka åsikter. Bloggen får fiender för att jag anser att den mesta blackmetalen är urusel. Venom är ett skitband. Celtic Frost är världens mest överskattade band. Alla norska band suger diarré. Spelar det någon roll? De som stör sig, har ni inget liv? Vi är inte på samma fest - jag lyssnar på Machine Head. Ni hatar Cold lake. Jag tycker att det är en skiva som är lika dåliga som alla andra Celtic-skivor.

Men VAD SPELAR DET FÖR ROLL? Samma personer som blir galna av mina åsikter sitter hemma och klankar ner på mina favoritband, utan repressalier från mig. Det är lätt att dissa min smak. Jag gillar ju Rhapsody. Världens mest lättdissade band.

Tror ni jag bryr mig? Klarar ni inte av att lyssna på musik där känslan finns i varje ton, istället för att hylla Mayhem för att de spelar otight och ostämt - och sedan kalla det känsla, ja, då har vi inget att snacka om. Det är helt enkelt er förlust.

Yngwie sa det bäst: skulle det vara känsla att spela dåligt och okontrollerat på en gitarr? Skulle det vara mindre känsla i spelandet om man övat i 30 år och KAN uttrycka sig med sitt instrument?

Det känns som att man är rätt jävla dum om man dömer ut den duktiga musikern. Bara för att Nirvana kan spela dåligt och få tonåringar att känna tillhörighet med ångesten från en pundare...

Det betyder inte att Nirvana eller Mayhem är dåliga. Det betyder bara att jag tycker att de är skitband.

Idag ska jag lyssna på ett band som alla som tycker "rätt" hatar.

Dark Tranquillity. sveriges bästa göteborgsdöds.

Men först ska jag torka fittan.

Och sen: tar er inte på för stort allvar. Om det inte gäller politik. Då måste ni ta ALLT på allvar.

lördag 5 november 2011

Tune of the day: Leonard Cohen - Halleluja

Tune of the day är en av mina favoritbloggar. Det är inte bara för att de som skriver den verkar vara förträffliga personer, utan för att de bjuder på en låt på dag, inom vilken genre som helst - oftast nåt jag inte har hört - och så har man möjligheten att inte bara lyssna på en ny låt, utan även läsa på lite om artisten.

Jag brukar tjuva deras koncept och ha en tysk metallåt som tema. Vilket får mig att tänka på den senaste låten från Tune, som jag fastnade för. Vicios Rumers. Jag hade glömt dem. De låter tydligen som Judas Priest numera. Kul! Painkiller FTW!

Men idag kör jag på en låt som både är vacker och passande till hur jag känner mig. Får ni för er att jag känner mig religiös? Läs texten era infantila apor.

Det är också en bra grej med Tune of the day. De skulle aldrig förolämpa sina läsare. Inte som jag.

Ett ode till S.Arkelsten.

Jag har just diagnostiserat en polare. Han har då rakt inte ADHD. Jag tror snarare på mentalt förfall.

Hur som haver. Vilket föredömligt uttryck! Hur som haver. Dagens uttryck. Helt klart. Klickar gilla!

Sofia Arkelsten, ni vet, den mest drabbade kvinnan inom svensk politik - snacka om att hon får genomgå stålbad efter stålbad - jag vill ge henne min kärlek. En kram. Lite tröstande ord om att hon inte ska umgås med de dumma killarna som heter Karl i förnamn nåmer. De utnyttjar hennes kön för att få en krockkudde mot verkligheten, eftersom att de ljuger som... Dårar.

Vem fan vill ställas mot väggen då Partiet hittat på att det var DE som skapade rösträtt, demokrati och, ja, jorden?

**

Så. Sofia! Hej! Fredrik här.

Nej. Arkelsten, vi tar det från början så det inte blir några pinsamheter, jag tycker att dina åsikter är skitkorkade. Men jag har alltid plats i hjärtat för en mobbad kvinna. Kom till Väsby. Jag kan bjuda på lite kaffe. Jag dricker te. Det är givetvis rättvisemärkt, men det borde väl gå ner ändå? Jag vet att du inte gillar rättvisemärkta varor, men det beror nog mer på de taskiga killarna som du umgås med. De gillar ju förtryck och dylikt vansinne, så länge de själva inte drabbas. Rättvisemärktet är ju som en global fackförening, och facket... Ja. Jag älskar det. Men du håller ju på förtryckarna.

Men det får mig att undra lite. Sofia... Varför utsätter du dig för dina låtsaspolares diss? Du kan ju välja att hoppa av? Har de någon hållhake på dig? GILLAR du att bli hånad?

Hur som helst kan vi prata ut om det. Jag har både tid och omtanke nog för oss båda. Det känns som att det behövs...

Jag bjuder inte på några oljebolagsresor. Men det går väl bra ändå? Och du kommer att få besöka ett område där droganvändandet gått upp ganska mycket sen dina allianskamrater fick makten. Om det är ett resultat av er politik eller något annat, ja, det är ett ämne för en diskussion. Jag ska lära dig ordet: konsekvensanalys.

Sen kan vi titta på Muminfilmer. Du är ju ändå i lilla finland.

Seriously, hare bra!

fredag 4 november 2011

I am venom

Det finns inte ett enda band i det här landet som vågar ta plats. Förutom Auberon.



I am venom. Ja. Visst fan är jag det.

Hela landet rasar. Sa han Venom? Det betyder ju GIFT! Han är giftig.

Japp. Jag är giftig. Så passa sig.

Ändå helt underbart att vi kommit så pass långt att jag har tre låtar på datorn med Auberon, som är inspelade i år. ÄNTLIGEN!

Ett par snabba frågor till gitarristen...

Nu då ni faktiskt bokat tid i studion kanske man kommer att få lite mer uppdateringar om bandet?

-Jorå. Jag ska skriva skiten ur detta vansinne.

Ok. Kort svar... Hur går det till då ni skriver musik?

-Tidigare var det jag och Morgan som flummade ihop musiken. Det samarbetet dog då Morgan blev rockstjärna i Naglfar. Med de som skriver musik till bandet nu för tiden, har inga regler. Oftast är det en liten idé som vi senare utvecklar tillsammans. Är det bra ska det vara med. Är det dåligt, då gör vi om det. Eller så gör vi nåt annat. En smörgås till exempel.

Och de nya låtarna? Hur skiljer de sig från ert tidigare material?

-Jo. Det är hårdare. Mycket hårdare. Man hör att det är samma band. Men det är mycket hårdare. Som sagt.

-Var det något mer?

Nej. Tack för frågestunden.

-Ok. Du är välkommen.

torsdag 3 november 2011

seriously. Hare bra!

Auberon har bokat studiotid. Bara en sådan sak.

I slutet av Januari stegar vi in i studio... nånting. Tillsammans med I Condemns trummis Markus.

Vi ska spela in minst sex låtar, men förmodligen sju. Vi börjar med trummorna.

Fy fan vad bra det ska bli.

Joy skickade just två av de nya låtarna, omjoyjade. Fantastiska. Vilket geni!

Det får mig att inse att jag fungerar så jävla mycket bättre med någon som kan fylla ut mina ideér, färga dem, om man så vill. Jag omger mig nästan bara med sådana människor. Jag har tur!

Vansinnet kan börja...

En gammal låt.