Rock'n'roll city

Jag hade en märklig dröm.

Jag var mitt ute i en oändlig natt som bara vägrade ge med sig. Mörkret klädda hela den värld jag såg med förlåtande skynken. Det var inte tyst, ljud fanns hela tiden och det var ett angenämt ljud - som om jag omgavs av den musik som jag oftast väljer att avnjuta då jag inte svävar i drömmarnas märkliga verklighet.

Jag kunde inte röra mig, inte fysiskt, men jag var inte stilla, jag flöt eller föll – det är osäkert eftersom jag inte såg någonting och eftersom att min kropp kändes behagligt frånvarande.

Är det så det känns att äta flugsvamp, kommer jag ihåg att jag hann tänka innan ljudet runtomkring mig fick en fastare form, om nu ljud kan få fastare form.

Det var musik. Och vilket sväng! Vilket gäng. Jag såg de spela framför mig och jag insåg att jag var död.

Heja Ronnie, din sånginsatts var makalös; Marcel Jakob, ingen spelade bas som du; Cozy Powel, dina trummor kan få ett lik att dansa och med Tommy Bholin på gura… Varför bildade ni inte ett band då ni levde?

Jag vill aldrig mer vakna.

Åsa Linderborg. Hon säger alltid det jag tänker, men hon säger det lite snyggare.

För övrigt:

God morgon

Men snälla, låt mig slippa se de döda igen.

Alla dog

Vem fan ska vi skylla på? Naturen har inget samvete. Uppenbarligen inte människan heller.

Alla dog, här var det människor som gjorde det.

Jag bara undrar, hur länge ska vi blunda? Vad är självändamålet med att tillåta våld så länge man inte ser det? Idioti en masse? Lösningen har aldrig varit mer frånvarande. Våld är vuxna människors lösning på vuxna problem. Kanske är det vuxna det är fel på.

Varför kan inte detta vara en dröm? En dålig dröm som jag kan få vakna upp ur? Varför bestämmer människor att andra skall dö? Vad är det för fel på er?

Ett mynt, två sidor - hur alliansen våldtar verkligheten

Sanningen. Den som så många slår sig för bröstet med, hur enkelt är den att våldta?

Det är nog det enklaste som finns.

Jag och min sambo tittade igenom senaste numret av ”våra kvarter”, som är Väsbyhems egna tidning om deras verksamhet. Det är statligt, men innehåller förvånansvärt mycket lobbyröster, men ingen insändarsida…

Tidningen bjöd på en artikel som skulle kunna ha haft två rubriker. Den rubrik som fick se dagens ljus löd: Nya satsningar på miljön. Undertext: sänkt energiförbrukning och säkrare drift.

Min rubrik, om jag hade skrivit artikeln hade låtit som följer: Nya kostnader för sveriges fattigaste och mest utsatta människor. Undertext: Alliansens politik förnekar sig icket.

Ingen av rubrikerna är egentligen fel. Det är bara det att man väljer att visa två olika sidor av myntet. Miljösatsningen är givetvis inte en satsning i ordets rätta bemärkelse, utan snarare mer avgifter till de som antingen VALT själva hur de ska bo, eller de som inte har något ALTERNATIV till hur de ska bo – de som bor i hyreshus alltså.

Det som jag tycker är intressant är givetvis konsekvenserna av det. I många diskussioner då man talar om fattiga i landet, får man höra: vi har inga fattiga i det här landet. Vilket är en lögn och samtidigt en äcklig insikt i hur borgare resonerar: om man är fattig har man inga pengar alls, och man har inte rätt till någon som helst grad av ägande eller boende. Hemlös = fattig. Allt annat är medelklass.

Ni kommer ihåg den där suptanten Axén Ohlin från m som helt seriöst ansåg att hemlösa faktiskt valt sitt liv – och att de gillade det. Med sådan logik är det lönlöst att diskutera.

MEN, fattiga människor behöver inte nödvändigtvis bo i skokartonger. De kan ha jobb. De kan vara arbetslösa. De har oftast barn, och det är här den självvalda borgerliga idiotin kryper in i sitt trygga vansinne: de barn som växer upp i sådana förhållanden finns inte i deras värld. Och finns de är det endast förälderns fel. I helvetet att de skulle kunna erkänna att den politik som de för, den som tar medel från de som har minst och sänker skatter för de som har mest, i helvetet att de skulle erkänna att den politiken får konsekvenser. De väljer att se det från andra sidan: skit i den nya underklassen, vi måste stå upp för de som har jobb.

Alltså, man behöver givetvis stå upp för de som har jobb. De måste få starkare rättigheter och bättre lön - oftast – men de som ingenting har är givetvis de som SKA ha hjälp, eftersom att de behöver den.

Att folk blir fattiga trots att de har jobb beror på en politik som går ut på att betala så lite i lön som möjligt. Det är inte slump, och det är heller inget skämt, att svensk näringsliv faktiskt önskar att arbetarna skall konkurrera med lägsta lönekrav med varandra. Det bör alltså inte vara konstigt att konstatera att fattigdomen har ökat i landet, för det har den, lavinartat. Men borgarna tar inte en i resonemanget, utan drar fram sin: ”nej, det har inte jag sagt, då är det inte sant”, retorik. Samma borgerliga retorik som folket gick på under valrörelsen.

Den konflikten mellan arbetstagare är nästan omöjligt med fack som arbetarnas representanter. Tror någon nu att det är en slump att alliansen hatar facket? Då är ni fan inte helt med i matchen. Eller som den där äckliga journalisten som snackade om facket med ett par moderater i bastun, och skrev en artikel om det, som belönades med priser (från Bonnier), för att han sa rätt saker. På tal om Bonnierkartellen… Han (Marcei Zaremba) skrev givetvis på en Bonniertidning (DN).

Sanningen är alltså att fattiga i landet förmodligen kommer att få det ännu sämre. Och då har vi inte ens börjat diskutera ”marknadsanpassningen av hyror” som riskerar att höja alla hyreshus hyror. Det kommer givetvis också att drabba fattiga, de bor nämligen sällan i köpta bostäder…

aaaah Cthulhu på spanska!

Jag kan inte spanska, men det här ser lovande ut!

Skitstad - Live - Shit town: dagens plåga. Den grå skönheten?

Här har ni! Jag gillar också pop. Rockpop. Ibland. Det här är från deras näst bästa skiva.



Låten passar dessutom in på alla städer. ALLA städer.

Här en låt från deras bästa skiva.

mr Carptenter på g igen

Snickarn

Det var väldigt länge sedan jag såg en ny film av John Caprenter, mannen bakom kultrullar som The thing (som snart får en preq), In the mouth of madness, som jag skrivit om här, Flykten från New York (som garanterat håller på att spelas in på nytt -det är en lågoddsare) samt Prince of darkness och en del mindra bra filmer (ghosts of mars, Flykten från LA och så vidare). Den såg jag för övrigt på det där gigantiska cd-formatet som alla trodde skulle slå ut videon. Kommer ni ihåg? Man var tvungen att vända på filmen, som en vinyl. På tal om kult! Vända på saker ftw!



Jag vet inte det här kommer att bli bra. Med tanke på alla snygga tjejer tror jag att det inte kommer att bli bra. Folk döljer oftast dumheter i snygg förpakning. Så är det. Det är er det är fel på, inte mig. Men, det kan bli bra! Även snygga tjejer har varit med i bra filmer. Så är det!

It's a Trap. Family Guy. DO IT!

Darth Stewie

It’s a trap!

Family Guy har alltid varit en angelägenhet i min värld. Jag blev mer eller mindre tvingad att se serien av ett par kollegor från norrland, i norrland. Jag var inte svårövertalad, jag såg det första avsnittet då serien repriserades på någon obskyr kanal, sen var jag fast. En dvd-box senare var jag även en samlare, i min lite lugna liga – jag köper endast billiga saker som jag har råd att förlora – dvd-boxen undantagen, den var dyr.

Seriens styrka var att jag så jävla väl kunde känna igen mig i den, jag och skaparen Seth MacFarlane har sett på ungefär samma filmer. Tydligen skrattar vi åt samma saker även, för jag har skrattat hysteriskt åt den här serien sen dag ett, som sagt.

Det var därför ingen högoddsare att han skulle gilla Star Wars, det är väl snarare en bedrift att vara i 25 – 40 års åldern och INTE gilla Star Wars. Det verkar som att alla ungdomar och barn såg den filmtrilogin, och fastnade.

Då gänget bakom Family Guy, American dad och numera även Clevland, som fått en egen serie The Clevland show (jag såg mitt första avsnitt igår på tv), gör en hyllning till Star Wars måste jag givetvis se det. Blue Harvest var skitbra! Det var inte en femetta, men det var en jävligt underhållande (kort ca 45 min. typ) film. Uppföljaren, Something, something, something Dark Side var lite bättre, men samtidigt lite mer föutsägbar – och det säger jag inte för att jag inte viste hur handlingen gick, utan snarare för att man kände på sig vad som skulle komma skämtmässigt efter att ha garvat åt Blue Harvest.

It’s a trap är tredje och avslutande delen. Att det är den avslutande delen får man ta del av i den alltid lika underhållande förtexten, som den här gången är en lång harrang riktad mot FOX, och ett erkännande att de inte ville göra den här delen. Typiskt MacFarlane, men det känns ändå ärligt, jag tror att det kan ha att göra med att man så väl känner till Famely Guyskaparens känslor för tv-bolaget efter intervjuer och inslag i hans skapelse.

Filmen är rolig, men det är helt klart den tråkigaste delen i serien. Nu känns skämten inte lika fräscha, men det är trots allt Family Guy, och ett halvtråkigt Family Guyavsnitt är ändå roligare än det mesta andra som går på tv. Man kan med andra ord se filmen och räkna med skratt, men man kan inte räkna med lösningen på världssvälten, för att dra årets hittills sämsta metafor.

Det roligaste i filmen är helt klart bråken mellan Seth Green (Chris) och MacFarlane (Peter) där de tjafsar om Greens filmer, Buffy vampyrjägaren och Robot Chickens Star Warsfilmer. Humor!

Nu är det bara att införskaffa skiten och se den. Se så!

Superhjältar, bögar och lite vansinne i form av drömvandring av något slag, typ.

Jag har tittat en del på film nu på slutet. Dels då min far hälsade på från Torrevieja över nyår, man kan ju inte diskutera världen och dess vansinne hela tiden. Speciellt inte då min far anser att toppen av humor är att kalla sd för ”mitt parti”, för att ge mig huvudvärk, då kan det vara skönt med en film som avbrott för den presumtiva verbala eruptionen.

Min far är kul. Som jag, fast värre. På ett bra sätt. De lärde tvistar.

Hur som haver är Kick Ass den senaste i minnet, jag inleder med den.





Jag hade inte väntat mig att jag skulle skratta så mycket som jag gjorde, och jag viste inte vad jag skulle förvänta mig av den numera barskrapade Nicolas Cage. Jag borde bara har tittat och njutit: filmen är en humoristisk och blodig serietidningsinfluerad rulle. Man kan gilla den även utan de inslag av kärlek till serieformatet i tidningsform, men filmen bjuder på många kända gamla Marvel och DC-tecknare. Jag har för mig att gamla Spindelmannentecknaren Jonny Romita JRs namn syntes i bakgrunden.

Handlingen är simpel, så jag ska inte avslöja för mycket. Men en tonårig tidningsnörd bestämmer sig för att klä ut sig och bli en superhjälte. Det är givetvis en tjej inblandad. Kick Ass sköna mix av snabba medier i form av youtube, internet och mobiltelefoner, samt kärlek till genren, gör filmen till ett trevligare alternativ än tillexempel Sin City, som mest var rå - inte en av mina favoriter. Här får man både råhet och ett par skratt! Jag rekommenderar den varmt.





Den filmen var inte farsan med och såg. Däremot Sherlock Holmes, som jag hyrde efter att ha funderat på var just pappa skulle vilja se. Han gillar bra tv-serier, samt dumma aktionfilmer. Typ. Filmen var hur som helst underhållande. En rolig tolkning av den gamle mästerdetektiven helt enkelt. Och önskar man sätta den i kronologisk ordning mot berättelserna, blir det en slags prequel. Holms introduceras nämligen för sin ärkenemesis Moriarty i slutet av filmen. Man kan lätt glömma bort Sherlock Holmes efter man har sett den, men ett par minnesvärda stunder fanns det allt. Jag är ganska lättroad då allt kommer till kritan. Farsan var nöjd som bara han kan vara nöjd, med ett flin och lite gnäll. En kram senare var han på väg hem till Spanien, den jäveln.






Men who stare at goats vägrade farsan att då jag förklarade handlingen. Jag har velat se den sen jag hörde titeln. Fantastiska skådespelare, enligt mig – de flesta av dem figurerar hur som helst i flera av mina favoritfilmer. Det var en underhållande och relativt mörk film. Tydligen är den löst baserad på en riktig händelse. Med tanke på vad filmen innehåller måste jag säga att det är en viktig film, och underhållande. Jag tänkte på bröderna Coen då jag såg den. Fråga mig inte varför.




Då jag väljer filmer blir det oftast skräck, science fiction eller komedi. Oftast komedi, eftersom att det uppskattas av alla i hushållet.

Om man kan välja rätt komedier.

Då min tjej väljer de filmer vi ska se är det oftast svartvitt och ljudfritt. Nu senast hade hon dock valt en film som jag redan hade hyrt, men som vi, tack vara att vi har barn, inte orkade eller hann se, innan filmen skulle återlämnas. Den Fantastiska Räven, av Wes Anderson, mannen bakom den briljanta filmen Royal Tenenbaums, inte lika briljanta Life aquatic och ett par bra filmer till. Hur som helst är Den listige räven en filmatisering av en av Roahl Dahls böcker. Jag läste mycket Rohal Dahl då jag var tonåring, men den här boken missade jag. Filmen var i alla fall, tack vare att den var gjord med dockor, eller om det är lera – potejto, potato – mycket tillgänglig för mig. Huvudräven, vars röst görs av George Cloney, är listig, men sätter sig själv och sin omgivning i klistret så fort han fått en idé.

Räven är en välbekant figur från litteratur och filmvärlden – en välmenande idiot.

Wes Anderson har ett sinne för drama och dialog, det skiner igenom här, underhållningsmässigt är det inte mycket att klaga på. Det är ungefär samma skådespelare som gör rösterna i den här filmen som snubben brukar samarbeta med: Bill Muray, någon av bröderna Owen och så vidare.

Filmen är bra. Det är inget mästerverk. Men den underhåller. Och den är fram för allt inte svartvit och ljudlös. Tack och lov.





Inception hade jag både sett om och läst om, och blivit intresserad av – ge mig en scen där en del av en stad ställs upp och ner på en annan del av av den staden och jag älskar det förmodligen. Det var en film som gav en massa aha-upplevelser allt eftersom att man förstod hur drömingreppen utfördes.

Det påminde inte så lite om the Matrix, då det handlade om kontrollen i drömmarna, annars var det mest Fight Club som jag kom att tänka på då jag såg filmen - och då av den anledningen att Fight Club har en ganska svårtydlig botten, man kan tolka den på väldigt olika sätt. Hos Inception är det ett vinnande koncept.

Jag har sett många filmer med Leonardo di Caproi nu på slutet. Jag måste säga att han väljer ganska bra filmer att delta i. Speciellt Blood diamonds, som var stark och hade ett angeläget budskap.

Inseption är en jävligt bra film som tåls att se flera gånger. Jag kan till och med tänka mig att filmen blir bättre, då man kan vara mer uppmärksam på de små detaljerna som återkommer och ger filmen lite trevlig finnes.

Så det så.




Bögfilmen då. I Love you Phillip Morris. Jim Carry har gått åt motsatt håll på min radar, om man jämför med DiCaprio här ovan. Tråkigare filmer, med ett par lysande undantag, och så de där barnfilmerna han envisa med att göra har gjort att mitt intresse svalat. Den här filmen, som också den skall ha inslag av sanning – vilket gör filmen ännu galnare – är en trevlig återgång till form för Carry. Obi Wan Kenobi spelar den andra huvudrollen i den här roliga filmen, och han gör det likt Carry med bravur. Carry spelar en äkta make som lever med sin fru och sin dotter i Texas, och han är tvärbög.

Efter en bilolycka bestämmer han sig för att komma ut ur garderoben som det homo han är, och börjar då leva loppan. Vilket kostar pengar. Härefter följer en fängelsekarriär som han befriar sig ifrån åtskilliga gånger, och en fin kärleksberättelse mellan de två huvudrollsinnehavarna som inleds då de får dela cell.

Det är kul! Det är galet. Och det är som sagt baserat på verkliga händelser. Det finns ett par roliga politiska passningar åt George Bush, som i alla fall jag garvade åt.

Nu har ni lite att välja på då ni ska hyra film nästa gång. Eller så har ni några filmer som ni absolut inte vill se. Tacka mig ändå!